Lisakarinmatilda

I tisdags gav jag mig ut på ett distanspass om 10 km. Det var kallt och snöigt men jag var ändå peppad (trots att sömnen hos en viss liten dam just nu är helt kaos och då alltså även mammans). Det kändes lätt direkt och jag sprang på känslan av att det just skulle vara "lätt". Någon gång kikade jag på klockan som visade att helt okej tempo. När jag sprungit runt åtta kilometer så insåg jag att milen på runt 50 min skulle kunna gå denna dag.

 

Då la jag såklart i en extra växel vilket  gjorde att känslan övergick i "ansträngande". Eller kanske till och med "mycket ansträngande" eftersom det förutom tempoökningen är några rejäla backar sista biten hem. Men jag lyckades hålla en bra fart och snittempot för rundan blev 4:59 min/km och då utan att ha tagit ut mig allt för mycket. Helt klart ett formbesked.

 

Det ska dock tilläggas att jag efter drygt 5 km fick ett telefonsamtal som jag var tvungen att ta, vilket gjorde att jag fick vila i 2-3 min. Men jag är nöjd ändå!

För många år sedan var jag stark. Jag kunde utan problem göra massvis av armhävningar på tå och lyfte ganska tunga vikter på gymmet. Så är det inte nu. Jag är ganska klen faktiskt, trots att jag försöker lägga in någon form av styrka varje vecka. Jag är dock fullt medveten om att jag styrketränar alldeles för ostrukturerat för att det ska ge märkbara resultat. Istället styrketränar jag mer för att underhålla.

Men ibland drömmer jag om att bli riktigt stark (igen). I fredags provade jag ett Bodypump-pass på SATS men gillade det inte alls. Det var alldeles för enformigt för mig. Dessutom så himla trångt. (Tidigare har jag gillat den träningsformen men då tränade jag på Friskis så det kanske är skillnad.)

Jag fortsätter nog med min underhållande-styrka ett tag till. Åtminstone tills jag hittar inspiration till mer strukturerad styrketräning!

 

 

En kort uppdatering här på bloggen medan lunch-pastan kokar. Just nu är det fullt upp inför kommande försäljning av vår nuvarande lägenhet. Är lite väl spännande att sälja tycker jag!

På träningsfronten så kämpar jag med att få till åtminstone tre löppass varje vecka (helst fyra). Det som främst hindrar mig är orken (och i och med det motivationen). Lillskruttan här hemma sover inte särskilt bra just nu. Efter att ha haft det helt okej med sömnen under andra halvan av december så är vi nu tillbaka vid att vakna 4-5 gånger varje natt. Inte så pigg mamma om dagarna alltså. Men eftersom träningen gör en piggare så prioriteras de (oftast) såklart. Det är dock inga särskilt hårda pass och inte heller någon som helst struktur eller plan bakom. Det blir vad jag känner för helt enkelt.

Ikväll har jag däremot en plan som går ut på något form av pass med mer kvalitet i. Får se om det blir backe, intervaller eller fartlek. Eller så kanske det bara blir ännu ett lugnt distanspass...

 

Nu är det lunchdags!

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har två delmål på vägen mot den forna formen. Det första delmålet löd:

 

Ännu ett år har nu passerat, 2013. Året har utan tvekan varit det bästa i mitt liv. Löpning har det inte blivit så mycket av, förklariga skäl.  Däremot har jag ju blivit mamma vilket slår all löpning med hästlängder.

 

Jag kan dock summera 824 sprungna kilometrar (vilket kan jämföras med 2012 års 2780 km) både med och utan bebis i magen. Det har även blivit en hel del styrka, cykling samt några spinning- och längdskidpass. Ett lopp blev det faktiskt också, Blodomloppet i början av juni. Då var jag gravid i vecka 27 och sprang de 5 kilometrarna på 29:59.

 

Nu ser jag fram emot ett nytt år! 

Motivationen är något bättre än när jag skrev senast. I tisdags började jag dock känna en svag irritation i halsen, vilket förvärrades under onsdag. Halsont innebär såklart att det inte blir någon träning. Först idag kände jag mig tillräckligt frisk för att våga ge mig ut.

 

Eftersom jag & Siri i tisdags flög ner till mina föräldrar i Karlskrona så blev det en vagnjogg i min barndoms hemstad. Jag kan konstatera att det här att med barnvagnslöpning passar ypperligt i ett villaområde utanför en mindre stad. Inte ett rödljus någonstans och knappt en enda trottoarkant. Dessutom väldigt tomt på folk vilket gjorde det enkelt att ta sig fram. Drygt 10 km i skapligt tempo lyckades jag skrapa ihop och därefter julbordslunch med mina föräldrar som inte var fy skam. Nu hoppas jag att halsen fortsätter att kännas bra och innan julafton vill jag få till ett lite längre pass samt ett kortare.

Just nu är tyvärr inte motivationen på topp vad gäller löpning. Jag trodde att jag efter graviditeten skulle vara jättepepp för att springa. Men så är det alltså inte. Jag tror faktiskt att det beror på att sömnen inte är något att hurra för. Det känns faktiskt som om jag inte har varit utvilad sedan 28 augusti, alltså två dagar innan Siri föddes. Tidigare har jag kunnat mota tröttheten hyffsat men den senaste veckan har verkligen känts tuff. Förhoppningsvis kommer det bli bättre nu när julen kommer då Mats är ledig och kan avlasta mig.

 

Motivationsbristen till trots så blev det löpning både lördag och söndag denna helg. Igår ett ganska tungt pass med ljudbok i öronen (där jag blir såå irriterad på Leif GW:s karaktär Bäckström, om ni vet). Idag blev det faktiskt snabbdistans om 4 km plus upp- och nerjogg. Snabbdistansen var jobbig men tempot helt okej. Motivationen ökade också något efter passet. Hoppas att det fortsätter så.

Sedan jag blev mamma så upplever jag att saker som jag tidigare tyckte var väldigt viktigt inte alls är det längre. Fokus har liksom förflyttats något och jag värdesätter annorlunda. Det här gäller inom de flesta områden inklusive träningen. 

 

Exempelvis blir jag inte alls lika missnöjd över ett uteblivet träningspass eller om löpningen inte blir som planerat som jag blev förr. Jag gillar läget nu istället. Även om träningen fortfarande är oerhört viktig så har ju såklart något annat tagit över förstaplatsen i mitt liv. Att bli mamma har helt klart gett mig nya perspektiv på livet.

Eftersom jag förra veckan gjorde ett försök att springa hela fyra pass så lyckades jag komma upp i drygt 41 km löpning sammanlagt under veckan. Det är rekord för mig efter att jag har blivit mamma. Ja det var faktiskt väldigt välsigt länge sedan jag sprang så många kilometrar under en vecka. Under 2012 sprang jag 60-70 km i veckan men trappade ner rejält under slutet av hösten/början av vintern. Först var det  främst på grund av hälsmärta och sedan blev jag gravid. Löpningen ersattes av spinning och lite längdskidåkning. Men nu är det alltså dags att trappa upp igen. Några 70 km kommer det inte bli på ett bra tag men gärna runt 50 km så småningom.

 

Jag kan även meddela att kroppen verkar ha tagit de fyra löppassen bra. Bäckenbotten känns inte av mer än vanligt. Däremot är jag lite sliten efter nästan 16 km löpning igår, framför allt i baksidan av låren. Men det är ju ingen "farlig" trötthet.

 

I övrigt är det fullt upp med julstök just nu. I helgen har det bakats saffransbullar, kokats knäck & annat julgodis, handlats julklappar, besökts julmarknad, lagats och ätits julmat (Jansons frestelse m.m.). Den här veckan är det även dags för att skicka julkort, handla mer julklappar, äta risgrynsgröt, adventsfika hos Andréa, se luciatåg, göra korv och massor av annat "juligt". Jag älskar julen!

 

 

 

Denna vecka ska jag prova att öka antalet löppass till fyra. Vi får se vad kroppen tycker om det. Om det inte funkar så går jag tillbaka till tre pass. Som jag tidigare nämnt så blir jag fortfarande liksom "trött" i bäckenbotten efter löpningen och då känns det onödigt att påfresta kroppen med mer än tre pass i veckan. Men jag har de senaste två veckorna upplevt "tröttheten" som mindre. Dessutom har det blivit svårare för mig att få till ett spinningpass i veckan eftersom en viss liten dam här hemma har börjat komma in i en nattrutin som kräver att jag är hemma ungefär kl. 18-20 (först amning och sedan agerar jag napp...). De flesta spinningpass går ju som bekant vid denna tid. Spinningen ska alltså ersättas av ytterligare ett löppass. Men vi får se hur det går.

 

För övrigt så börjar jag bli sugen på mer kvalitet i passen, exempelvis intervaller. Men med tanke på känslan i bäckenbotten så får det nog vänta ytterligare ett par veckor.

Långsamt ökar jag distansen på helgens "långpass". Idag (som också är Siris 3-månadersdag) sprang jag hela 14,4 km. Sällskap på rundan hade jag av både Siri och Mats. Bästa sällskapet alltså! Vi sprang nästan hela rundan i Nackareservatet som är mitt favoritområde. Jag blir lika nöjd varje gång jag springer där att det finns ett så stort område med vacker natur bara några kilometer utanför Stockholms innerstad!
Och vi bara bor ett stenkast därifrån.

Löpningen kändes lätt idag och det var egentligen bara i de rejäla uppförsbackarna och på slutet som det var lite tufft, vilket ju inte går att klaga på. Nu efteråt känns det dessutom bra i kroppen inklusive bäckenbotten. Något lite "trött" bara. Men jag kommer fortsätta att hålla mig till tre löppass i veckan ett tag till.

 

Det var ett par veckor sedan jag sprang med barnvagn nu. Har lyckats få till löpningen ensam på kvällarna utan vagn eller tillsammans med Mats som då springer med vagnen istället för jag. Under det lilla uppehållet hade jag glömt hur jobbigt det är att springa med vagn. För idag tog jag mig runt en 6,5 km-runda med Siri sovandes i vagnen och det var riktigt jobbigt. Pulsen var betydligt högre än under ett distanspass utan vagn trots att tempot var mycket lägre (5:58 min/km idag). Riktigt bra träning alltså! Nu börjar jag förstå varför så många löpare blir ännu bättre efter att de har fått barn. Får hoppas att det gäller även mig...

 

 

 

 

På vägen mot den forna formen (och helst ännu bättre såklart!) så har jag planerat in ett par delmål. Än så länge är det bara två och jag kommer eventuellt att revidera dem efter hand. Så här ser de i nuläget ut:

 

1. Runt årsskiftet springa milen under 50 min (fyra månader efter förlossningen).

 

2. Springa Premiärmilen den 30 mars under 45 min (sju månader efter förlossningen).

 

Vad gäller mål nummer ett så kändes det för någon vecka sedan som ett tufft mål. Idag ser jag det nästan som för lätt. De senaste dagarna upplever jag nämligen att löpningen har släppt ordenligt, vilket känns så himla bra. Men jag låter målet stå kvar än så länge.

 

Mål nummer två kanske också är lite för fegt satt men eftersom jag i nuläget inte känner att jag kan springa mer än tre pass i veckan eftersom jag fortfarande blir "trött" i bäckenbotten så är det det som gäller just nu. Jag vet ju heller inte hur vintern blir och vilka möjligheter till kvalitetspass som kommer att finnas.

 

2012 sprang jag tre 10 km-lopp och gjorde då följande tider:

- Kungsholmen runt 40:15

- Tjejmilen 41:02

- Hässelbyloppet 40:47

 

Jag har dock aldrig satsat specifikt mot 10 km och kommer inte heller att göra det i år. Någon gång vill jag såklart göra det och drömmer om sub 40. Men just nu nöjer jag mig med ovanstående delmål!

 

 

I nuläget är jag ganska långt ifrån mitt snabbaste jag men det går i alla fall framåt. Kilometer-tiderna kryper sakta neråt. Ett tempo under 5:20 min/km var det många många månader sedan jag höll. Men nu är jag där.

 

Jag känner mig inte helt som vanligt i kroppen än och vågar därför inte trycka på för fullt. Därför tror jag att det finns ytterligare en växel att lägga i. Så när kroppen känns helt återställd ska jag våga mig på en "maxning".

Förra veckan fick jag bara till tre träningspass (två spring och ett spinning), vilket jag känner är för få. Jag hade helst velat få till ytterligare ett springpass samt ett styrkepass. Med lite mer pussel så hade det nog gått att få till något ytterligare men ibland måste annat prioriteras, som exempelvis köp av ny lägenhet och allt vad det innebär!

 

Dessutom var sömnen förra veckan allt annat än optimal vilket gjorde det ännu svårare att få till träningen. I helgen besökte vi Siris farmor & farfar i Trollhättan för namngivningsfirande vilket var himla trevligt. Men någon tid till träning blev det inte (prioriterades inte).

 

Även denna vecka är det mycket på gång (kontakt med banken, projekt "vända-på-dygnet m.m.) och spinningen kommer inte att hinnas med eftersom Siris pappa måste jobba lite längre på kvällarna. Igår lyckades jag få till ett styrkepass här hemma med avbrott för amning och blöjbyte. Dessutom fick vikterna i benövningarna bytas ut mot 6 kg bebis. Det gäller att vara flexibel.

 

Ikväll när Mats har kommit hem tänker jag ge mig ut på ett löppass. Det kan kännas lite motigt när det är kolsvart ute och man hellre vill vara hemma med sina två favoriter men det är den möjlighet som ges och den tänker jag ta. 

 

Innan jag fick barn så kunde jag aldrig föreställa mig hur tufft det är med sömnen. Eller avsaknad av sömn snarare. Visst hade jag fått berättat för mig hur det kan vara men det är först när jag nu upplever det själv som jag verkligen förstår. Det såklart olika för alla och jag vet faktiskt inte om vi har det värre än någon annan.

Vår lilla Siri har väldigt svårt att somna (vilket jag verkligen inte trodde skulle vara problemet, spädbarn somnar väl hur lätt som helst?). Trots att hon är jättetrött så kan Siri inte komma till ro, vilket resulterar i mycket gråt och skrik. På dagarna somnar hon oftast gott i vagnen under förmiddagspromenaden/joggen (och sover ibland 4-5 timmar i sträck) efter en stund panikskrik.

På kvällarna däremot tar det 3-4 timmar att söva henne med mer eller mindre konstant skrikande (nu pratar vi inte lite gnyende utan det är högsta växeln som gäller och det enda som garanterat hjälper är att amma, vilket det blir en hel del av). Vid flera tillfällen kan hon somna in men vakna efter bara några minuter, trots att hon är dödstrött. Då är det bara att börja om igen. Till slut somnar hon oftast i sin vagn efter att jag eller Mats har gått ett antal kilometer med henne i vår lilla lägenhet. Ibland ger vi dock upp och Siri får somna ammandes bredvid mig i vår säng men både Siri och jag sover bättre om vi inte ligger i samma säng så det är väldigt bra om hon åtminstone kan somna i sin vagn (för efter första matningen på natten så sover hon ändå hos oss).

Siri kan även somna i bärselen eller i famnen, förutsatt att vi går runt med henne. Men att lägga över henne i sängen eller vagnen är helt omöjligt. Då blir hon klarvaken direkt. Och det där som man hör om att barn somnar i babysittern eller i gymmet finns inte på kartan hos oss. Det har aldrig hänt.

Nätterna är inte heller särskilt roliga och tyvärr har det blivit sämre. Just nu sover Siri endast ca. 2 timmar åt gången (fast i natt faktiskt mellan kl. 00:30-03:00!) och är vaken 1-2 timmar mellan varje sömnperiod. Jag har svårt att somna om och vaknar oftast lite innan Siri vaknar så det blir inte särskilt mycket sömn tyvärr.

Nu är ju Siri bara lite drygt två månader gammal så förhoppningsvis kommer hennes sömnmönster att ändras. Jag hoppas framför allt att hennes långa sovperiod som hon har på dagen kan infalla på natten istället.

Det jag egentligen skulle komma till i det här blogginlägget var att igår natt hade vi en riktig mardrömsnatt då jag sov ungefär 3 timmar (och det var inte i följd). Siri (och jag) var därför jättetrött på förmiddagen och jag försökte få henne att somna i vagnen inomhus. Givetvis vaknade hon efter en stund och då var det bara att bege sig ut med vagnen som gällde, trots att jag själv bara ville stanna hemma och sova.

Istället för att promenera bestämde jag mig för ett kort löppass med vagnen. Om jag ändå måste ut så kan jag lika gärna passa på att träna. Och vet ni, även om jag var så himla trött innan så gav det mig mer energi att träna än att inte göra det. Som vanligt alltså!

 

Under de sju-åtta år som jag regelbundet har tränat löpning har jag väldigt sällan fått träningsvärk. Ja jag skulle nog kunna räkna antal gånger på en hand. På träning ska tilläggas. För efter ett lopp har jag nästan alltid värk.

Men nu är det annorlunda. Efter att ha kommit igång med löpningen efter graviditeten får jag träningsvärk efter varje pass, framför allt i ljumskarna men även i baksidan av låren. Det beror ju såklart på att jag nu är ovan vid löpning och kommer antagligen att minska efter hand.

På samma sätt så återhämtar jag mig inte alls lika fort som förut. Nu är det tungt att springa två dagar i rad. Löpningen sitter kvar i kroppen på ett annat sätt än tidigare.

Både träningsvärken och den sämre återhämtningen påminner mig om hur bra "spring-tränad" jag faktiskt har varit, vilket är lite nedslående men framför allt inspirerande. Tänk att kunna köra en 15 km i 4:50-fart vilken dag som helst och inte känna ett uns dagen efter! Dit ska jag igen.

Innan Siri kom till världen hade jag en föreställning om hur det skulle kunna gå att hinna med träning. Jag tänkte att vill man så går det. Det handlar bara om prioritering.

Nu när vi har Siri hos oss så tycker jag faktiskt att det är precis så. Vill man träna så går det faktiskt. Det gäller bara att anpassa sig vad gäller vilken typ av träning som utförs, tidpunkt m.m. Så är det i alla fall för mig, andra kan säkert uppleva det på annat sätt.

Så här har jag gjort för att få till träningen med en liten skrutt hemma:

- Jag är alltid träningsklädd när jag går mina vanliga promenader med barnvagnen och promenaderna är i raskt tempo (gärna kuperat underlag). Nu har en del av promenerandet övergått i jogg, vilket jag har smugit in successivt. Att då redan vara "beredd" i form av att träningskläder på har gjort det enklare tycker jag.

- När jag ändå är ute och går så har jag lagt in backträning, det vill säga gå upp och ner i en backe några gånger. Med vagn blir det definitivt bra träning både för ben/rumpa & flås!

- Eftersom jag har en hel del utegym i närheten så händer det att jag stannar och gör några övningar. Ibland har Siri då vaknat och velat vara i famnen, vilket då blir en extra vikt för exempelvis benböj.

- Styrketräning hemma är svårare att få till eftersom vår lilla skrutt i princip bara sover i vagnen (helst i rörelse) och i bärselen. Men då hon sover kvar i insatsen till vagnen efter en promenad går även det att få till. Ibland har dock sömn även för egen del prioriterats framför styrka.

- En kväll i veckan har jag varit på spinning (dock endast sedan två veckor tillbaka), vilket har möjliggjorts med planering vad gäller amning och att Siris pappa kommer hem från jobbet.

- Mats och jag springer tillsammans på kvällen någon gång i veckan när han har kommit hem från jobbet. Siri får åka med i vagnen som Mats kör. Själv kan jag koncentrera mig på löpningen fullt ut.

Med detta upplägg tränar jag ungefär så mycket som jag i nuläget vill, trots att en liten människa nu givetvis kommer i första hand!