Benstyrka
Som tidigare nämnt så ska jag försöka bli lite starkare i benen. Jag har bestämt mig för att göra utfallssteg efter ett löppass i veckan. Än så länge håller jag sviten. Är visserligen bara andra veckan men det kommer förhoppningsvis fortsätta så här i sommar. Träningsvärken kommer dessutom som ett brev på posten! Gött.
Till och från jobbet
För första gången sedan jag började mitt nya jobb så transportsprang jag dit och hem idag. Nu bor jag ju väldigt nära jobbet så löpningen i morse när jag sprang närmsta vägen kan knappast kallas för träning. Inte ens 2,5 km blev det. Men eftersom jag skulle springa hem så ville jag inte cykla för då skulle ju cykeln bli kvar och att promenera går ju så långsamt jämfört med löpning, vilket jag inte har tålamod till på morgonen.
Hemvägen förlängde jag ganska rejält och fick ihop ca. 15 km. Att transportspringa är verkligen toppen och något jag definitivt kommer göra ibland, även om sträckan mellan hem och jobb är kort. Att springa direkt istället för att cykla hem först är ju faktiskt något tidssparande. Idag utnyttjade jag dessutom friskvårdstimmen och gav mig iväg redan kl. 15. Så skönt att ha hela kvällen kvar till andra trevligheter!
Hemvägen förlängde jag ganska rejält och fick ihop ca. 15 km. Att transportspringa är verkligen toppen och något jag definitivt kommer göra ibland, även om sträckan mellan hem och jobb är kort. Att springa direkt istället för att cykla hem först är ju faktiskt något tidssparande. Idag utnyttjade jag dessutom friskvårdstimmen och gav mig iväg redan kl. 15. Så skönt att ha hela kvällen kvar till andra trevligheter!
Äntligen backpass
Ikväll fick Hammarbybacken ett besök. Äntligen backpass! Ungefär 30 min löpning upp och ner i backen blev det. Varannan gång hela vägen upp och varannan gång "endast" första delen av vägen på baksidan. Det var ett tufft pass och benen fick verkligen jobba. Men å så skönt efteråt! Jag har faktiskt längtat efter Hammarbybacken. Fint väder var det också, trots allt regn som juni har bjudit på.
Midsommarlöpning
Det har faktiskt blivit löpning både midsommarafton och midsommardagen. Att hinna med träning på självaste midsommarafton hör verkligen inte till vanligheterna för mig. Det brukar vara fullt upp med andra aktiviteter. Men i år fick jag till ett distanspass på mina favoritvägar i Karlskrona, knappt 10 km. Skön start på midsommarfirandet!
Trots ett och annat glas vin/öl igår så var jag ganska pigg idag på midsommardagen och kunde springa det planerade kvalitetspasset. Det första efter maran för tre veckor sedan. Efter en lugn uppjogg i skogen var det dags att peppa för 4x1000 m på Karlskrona IP. Soligt, varmt och bra tempo kan sammanfatta passet. Tempot låg mellan 3:51 och 3:44 min/km på alla fyra intervallerna. Inte illa alls!
Midsommardags-passet avslutades med 2 km nerjogg barfota på gräset samt ett svalkande bad. Det där med midsommar och midsommarlöpning är sannerligen ett bra påhitt!
Trots ett och annat glas vin/öl igår så var jag ganska pigg idag på midsommardagen och kunde springa det planerade kvalitetspasset. Det första efter maran för tre veckor sedan. Efter en lugn uppjogg i skogen var det dags att peppa för 4x1000 m på Karlskrona IP. Soligt, varmt och bra tempo kan sammanfatta passet. Tempot låg mellan 3:51 och 3:44 min/km på alla fyra intervallerna. Inte illa alls!
Midsommardags-passet avslutades med 2 km nerjogg barfota på gräset samt ett svalkande bad. Det där med midsommar och midsommarlöpning är sannerligen ett bra påhitt!
Skavanker och jordgubbar
Jag har kommit igång ordentligt med löpningen efter marathon nu. Har sprungit varje dag sedan i lördags. Det är skönt att komma in i träningsrutinen igen men jag försöker att lyssna på kroppen. Det gäller att inte träna för hårt innan kroppen är helt återhämtad.
Jag har faktiskt haft lite känningar både här och där de senaste dagarna. En del vanliga (som vänster hälsena och höger baksida lår/rumpa) men även ovanliga (knäna), vilket jag definitivt tar på allvar. Därför blir det helvila imorgon och förhoppningsvis ett lugnt pass på midsommarafton.
Ikväll tjuvstartade vi förresten midsommarfirandet med jordgubbar och glass på balkongen. Sämre kan man ha det!
Jag har faktiskt haft lite känningar både här och där de senaste dagarna. En del vanliga (som vänster hälsena och höger baksida lår/rumpa) men även ovanliga (knäna), vilket jag definitivt tar på allvar. Därför blir det helvila imorgon och förhoppningsvis ett lugnt pass på midsommarafton.
Ikväll tjuvstartade vi förresten midsommarfirandet med jordgubbar och glass på balkongen. Sämre kan man ha det!
Tuff i gult
Gult är knappast min favoritfärg. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har ägt ett gult plagg. Förrän nu då. Det är inte vilket gult plagg som helst heller utan en tröja som ger en känsla av tuffhet. För aldrig har man väl fått slita så för en t-shirt som för den här?
Tuff tröja (och död fluga på halsen...)
Skog och regn
Under dagens 15 kilometer var det nästan som att återuppleva marathon-vädret för två veckor sedan. Regn, regn och regn. Fast idag var det rena ökenvärmen i jämförelse med då. Säkert hela 13 grader!
Jag sprang i skogen och då märktes inte regnet särskilt mycket. Dessutom luktade det extra mycket skog när allt är blött. En regnvåt sommarskog är verkligen speciellt! Och jag gillar det. Det kommer att bli mycket skogslöpning i sommar. Det ser jag fram emot. Oavsett väder.
Jag sprang i skogen och då märktes inte regnet särskilt mycket. Dessutom luktade det extra mycket skog när allt är blött. En regnvåt sommarskog är verkligen speciellt! Och jag gillar det. Det kommer att bli mycket skogslöpning i sommar. Det ser jag fram emot. Oavsett väder.
Projekt: Starka ben
Under långa långpass eller lopp som marathon & Lidingöloppet så upplever jag nästan aldrig att jag konditionsmässigt är helt slut. Däremot försvinner all kraft i benen. Eller snarare låren. Helt söndertrasade kan de bli.
Jag styrketränar aldrig benen (förutom den styrketräning de får under löpningen såklart) och därför tror jag att jag borde kunna utveckla min styrka. Därför har jag nu bestämt mig för att en gång i veckan göra några styrkeövningar för benen, som exempelvis utfallssteg. Dessutom kommer det bli backpass och främst löpning på spåren i sommar. Förhoppningsvis kommer den träningen ge lite extra styrka som är värt mycket i backarna som ska besegras i slutet av september.
Snart starka(re)!
Semesterrapport
Resan i Spanien var verkligen helt fantastisk! Att fira en avklarad utbildning och ett väl genomför marathonlopp på det sättet är sannerligen inte illa! Vädret var underbart hela veckan och det var sol & bad som främst gällde. Men det blev även en tripp till Valencia, "bergsbestigning", massor av restaurangbesök, marknadsshopping och tre härliga men extremt varma löppass.
Två dagar gick jag & Mats upp före alla andra och gav oss ut. Redan klockan sju på morgonen var det riktigt varmt men ändå överkomligt. Miljön som omgav oss var minst sagt storslagen, både hav och höga berg. En dag sprang jag på eftermiddagen och då trodde jag att jag skulle flyta bort av all svett. Varmare pass har jag nog aldrig sprungit! Men miljön var lika fantastisk.
Nu är jag fulladdad inför jobb (nästan) hela sommaren och framför allt inför Lidingöloppsträningen!
Två dagar gick jag & Mats upp före alla andra och gav oss ut. Redan klockan sju på morgonen var det riktigt varmt men ändå överkomligt. Miljön som omgav oss var minst sagt storslagen, både hav och höga berg. En dag sprang jag på eftermiddagen och då trodde jag att jag skulle flyta bort av all svett. Varmare pass har jag nog aldrig sprungit! Men miljön var lika fantastisk.
Nu är jag fulladdad inför jobb (nästan) hela sommaren och framför allt inför Lidingöloppsträningen!
Hemma!
Japp nu är jag på plats hemma i Stockholm igen. Tråkigt att semestern är över men ändå skönt att komma in i rutiner igen. Jag har ju dessutom börjat på mitt nya jobb så det är mycket på gång!
I Spanien har jag sprungit tre korta pass, två i riktigt lugnt tempo och ett snabbare. Varmt som tusan var det! Men skönt att komma igång efter marathon. Även denna vecka blir ganska lugn träningsmässigt. Jag skriver mer i nästa blogginlägg för nu måste vi åka och handla. Kylskåpet ekar oroväckande tomt.
I Spanien har jag sprungit tre korta pass, två i riktigt lugnt tempo och ett snabbare. Varmt som tusan var det! Men skönt att komma igång efter marathon. Även denna vecka blir ganska lugn träningsmässigt. Jag skriver mer i nästa blogginlägg för nu måste vi åka och handla. Kylskåpet ekar oroväckande tomt.
Mot Spanien
Ikväll åker jag till Spanien och blir borta en vecka. Ett bättre sätt att återhämta sig efter ett iskallt marathon kan jag inte tänka mig! Det kommer givetvis bli några korta och lugna löprundor under semestern men framför kommer jag att VILA.
Väl tillbaka i Stockholm är det sedan dags at återuppta löpträningen och då med fokus på Lidingöloppet där jag har som mål att springa sub 2:30. Dessutom gör jag nog ett försök att nå sub 40 på milen. Men först semester alltså. Vi ses om en vecka!
Väl tillbaka i Stockholm är det sedan dags at återuppta löpträningen och då med fokus på Lidingöloppet där jag har som mål att springa sub 2:30. Dessutom gör jag nog ett försök att nå sub 40 på milen. Men först semester alltså. Vi ses om en vecka!
Stockholm marathon 2012
Dags för race-rapport från gårdagens mara. För något annat än mara var det sannerligen inte!
Fokus på årets marathon var givetvis VÄDRET. Fyra grader, kraftig (iskall) vind och ösregn är ju knappast det mest optimala löparvädret. När jag & Mats kom till Östermalms IP var det nästan tomt på folk. Efter ett snabbt besök på en Baja-maja gav vi oss till omklädningsrummen för att få skydd från regnet. Precis som alla andra visade det sig. Vi hittade en varm och torr plats där vi stannade så länge vi kunde.
Jag har aldrig tidigare velat så kring klädvalet inför ett lopp. Innan jag bestämde mig hann jag ändra mig minst fem gånger. Till slut blev det underställströja, t-shirt, korta tights (!), pannband och vantar. Jag hade även på mig en gammal t-shirt och regn-poncho som jag slängde strax innan start. När startskottet gick var det fantastiskt skönt att äntligen komma iväg! Det kändes inte särskilt kallt och benen trummade på bra. Jag var pigg!
Första kilometrarna upplevde jag mest som en transportsträcka och regnet var faktiskt inte så farligt. Jag kände dock direkt att vantarna som jag hade tänkt kasta efter start blev min käraste ägodel, även om de ganska direkt blev genomblöta. Jag & Mats sprang tillsammans och vid slottet stod mamma, pappa, svärmor, svärfar, min bror Hampus & hans Nina och hejade på oss. Strax innan Västerbron hade jag inte längre koll på Mats utan vi sprang våra egna lopp. Där stod min vän Klara och hejade, vilket verkligen behövdes för väl upp på bron blåste det kraft motvind och gav en föraning om vad som komma skulle.
Efter Västerbron var det lättsprunget eftersom vinden mestadels låg i ryggen. På Vasagatan hejade familjen återigen och strax efter att jag passerat hörde jag att de även hejade på Mats. Hela första varvet flöt på bra och det kändes bra att ha avverkat det. Kylan och regnet började dock göra sig påmind och jag var vid det här laget helt genomblöt. Men jag frös inte.
Ute på Gärdet och på väg mot halvmara-markeringen var det däremot riktig misär. Iskalla vindar och kraftigt ösregn. Jag försökte gömma mig bakom andra löpare men vindarna kom från alla håll. Halvmaran passerade jag på 1:40:44 och trots vädret så kände jag mig riktigt stark. Väl ute på Djurgården kändes det ännu bättre och jag hade positiva tankar. Bland annat tänkte jag på hur bra alla var som trotsade vädret och faktiskt springer ett marathon!
Väl inne i stan igen fortsatte jag att springa på i samma tempo som tidigare, runt 4:50 min/km och det kändes fortsatt lätt. Jag började dock oroa mig för att min ganska optimistiska öppning skulle straffa sig. 30 km passerade jag på 2:23:34 och 35 km på 2:47:56. Västerbron var denna gång ännu värre och det kändes nästan som jag skulle frysa till is när vindbyarna kom! Även på andra Varvet var familjen ute och hejade, vilket hjälpte massor! Även mina vänner Helena & Calle trotsade vädret och ropade glada hejarop till oss blöta & frusna löpare.
Efter 35 km började det kännas rejält i låren och jag var livrädd för att det skulle eskalera. Men det gjorde det aldrig. Det blev inte värre. Om det berodde på att benen i princip var helt bortdomnade vet jag inte. För jag hade knappt någon känsel i benen och det tror jag inte att jag hade haft med långa tights heller så klädvalet hade inte spelat någon roll.
Strax innan Vasagatan såg jag fantastiskt duktiga Andréa framför mig. Hon hade öppnat riktigt starkt men hade det lite motigt sista kilometrarna. Jag gav henne ett hejarop och hoppades att hon skulle hitta kraft. (Slutligen gick hon i mål på finfina 3:24:24, vilket är oerhört imponerande!)
Sista kilometrarna mot mål var riktigt roliga för min del. Givetvis var jag trött och låren värkte men tröttheten jag upplevde var inte i närheten av förra året. Jag sprang förbi väldigt många löpare och när jag fick mitt namn utropat (för andra gången!) av speakern på Sturegatan log jag mig hela vägen in mot Stadion. Även på Stadion hörde jag mitt namn och jag spurtade mot mål med glädje i kroppen!
Vad Garmin stannde på tänkte jag inte så mycket på men blev såklart väldig glad när jag såg 3:21:25! Men framför allt var jag så oerhört nöjd över att ha genomfört loppet på ett så bra sätt med tanke på det rådande vädret. Stundtals var det verkligen fruktansvärt! (Det har tydligen inte varit så kallt i juni i Stockholm på 87 år!)
Efter målgång frös jag så jag skakade och att byta om till varma kläder var svårt. Fingrarna var helt stelfrusna och fungerade inte som de skulle! Överallt satt det människor helt inne i sig själva, skakandes. Frysandes och med stela ben tog jag & Mats (som sprang på 3:24!) oss till t-banan och åkte hem. Först efter en varm dusch och liggandes under duntäcke blev jag äntligen varm. Först då kunde jag även njuta av loppet och hur jag genomfört det. Jag hade dessutom faktiskt haft roligt, vilket ju var mitt huvudsakliga mål! Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur loppet hade gestaltat sig med andra förutsättningar.
Men att ens ha genomfört Stockholm marathon 2012 tycker jag är tillräckligt för att man ska vara extra nöjd över sig själv. Det är med stolthet jag kommer bära den gula finisher-tröjan i framtiden!
Fokus på årets marathon var givetvis VÄDRET. Fyra grader, kraftig (iskall) vind och ösregn är ju knappast det mest optimala löparvädret. När jag & Mats kom till Östermalms IP var det nästan tomt på folk. Efter ett snabbt besök på en Baja-maja gav vi oss till omklädningsrummen för att få skydd från regnet. Precis som alla andra visade det sig. Vi hittade en varm och torr plats där vi stannade så länge vi kunde.
Jag har aldrig tidigare velat så kring klädvalet inför ett lopp. Innan jag bestämde mig hann jag ändra mig minst fem gånger. Till slut blev det underställströja, t-shirt, korta tights (!), pannband och vantar. Jag hade även på mig en gammal t-shirt och regn-poncho som jag slängde strax innan start. När startskottet gick var det fantastiskt skönt att äntligen komma iväg! Det kändes inte särskilt kallt och benen trummade på bra. Jag var pigg!
Första kilometrarna upplevde jag mest som en transportsträcka och regnet var faktiskt inte så farligt. Jag kände dock direkt att vantarna som jag hade tänkt kasta efter start blev min käraste ägodel, även om de ganska direkt blev genomblöta. Jag & Mats sprang tillsammans och vid slottet stod mamma, pappa, svärmor, svärfar, min bror Hampus & hans Nina och hejade på oss. Strax innan Västerbron hade jag inte längre koll på Mats utan vi sprang våra egna lopp. Där stod min vän Klara och hejade, vilket verkligen behövdes för väl upp på bron blåste det kraft motvind och gav en föraning om vad som komma skulle.
Efter Västerbron var det lättsprunget eftersom vinden mestadels låg i ryggen. På Vasagatan hejade familjen återigen och strax efter att jag passerat hörde jag att de även hejade på Mats. Hela första varvet flöt på bra och det kändes bra att ha avverkat det. Kylan och regnet började dock göra sig påmind och jag var vid det här laget helt genomblöt. Men jag frös inte.
Ute på Gärdet och på väg mot halvmara-markeringen var det däremot riktig misär. Iskalla vindar och kraftigt ösregn. Jag försökte gömma mig bakom andra löpare men vindarna kom från alla håll. Halvmaran passerade jag på 1:40:44 och trots vädret så kände jag mig riktigt stark. Väl ute på Djurgården kändes det ännu bättre och jag hade positiva tankar. Bland annat tänkte jag på hur bra alla var som trotsade vädret och faktiskt springer ett marathon!
Väl inne i stan igen fortsatte jag att springa på i samma tempo som tidigare, runt 4:50 min/km och det kändes fortsatt lätt. Jag började dock oroa mig för att min ganska optimistiska öppning skulle straffa sig. 30 km passerade jag på 2:23:34 och 35 km på 2:47:56. Västerbron var denna gång ännu värre och det kändes nästan som jag skulle frysa till is när vindbyarna kom! Även på andra Varvet var familjen ute och hejade, vilket hjälpte massor! Även mina vänner Helena & Calle trotsade vädret och ropade glada hejarop till oss blöta & frusna löpare.
Efter 35 km började det kännas rejält i låren och jag var livrädd för att det skulle eskalera. Men det gjorde det aldrig. Det blev inte värre. Om det berodde på att benen i princip var helt bortdomnade vet jag inte. För jag hade knappt någon känsel i benen och det tror jag inte att jag hade haft med långa tights heller så klädvalet hade inte spelat någon roll.
Strax innan Vasagatan såg jag fantastiskt duktiga Andréa framför mig. Hon hade öppnat riktigt starkt men hade det lite motigt sista kilometrarna. Jag gav henne ett hejarop och hoppades att hon skulle hitta kraft. (Slutligen gick hon i mål på finfina 3:24:24, vilket är oerhört imponerande!)
Sista kilometrarna mot mål var riktigt roliga för min del. Givetvis var jag trött och låren värkte men tröttheten jag upplevde var inte i närheten av förra året. Jag sprang förbi väldigt många löpare och när jag fick mitt namn utropat (för andra gången!) av speakern på Sturegatan log jag mig hela vägen in mot Stadion. Även på Stadion hörde jag mitt namn och jag spurtade mot mål med glädje i kroppen!
Vad Garmin stannde på tänkte jag inte så mycket på men blev såklart väldig glad när jag såg 3:21:25! Men framför allt var jag så oerhört nöjd över att ha genomfört loppet på ett så bra sätt med tanke på det rådande vädret. Stundtals var det verkligen fruktansvärt! (Det har tydligen inte varit så kallt i juni i Stockholm på 87 år!)
Efter målgång frös jag så jag skakade och att byta om till varma kläder var svårt. Fingrarna var helt stelfrusna och fungerade inte som de skulle! Överallt satt det människor helt inne i sig själva, skakandes. Frysandes och med stela ben tog jag & Mats (som sprang på 3:24!) oss till t-banan och åkte hem. Först efter en varm dusch och liggandes under duntäcke blev jag äntligen varm. Först då kunde jag även njuta av loppet och hur jag genomfört det. Jag hade dessutom faktiskt haft roligt, vilket ju var mitt huvudsakliga mål! Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur loppet hade gestaltat sig med andra förutsättningar.
Men att ens ha genomfört Stockholm marathon 2012 tycker jag är tillräckligt för att man ska vara extra nöjd över sig själv. Det är med stolthet jag kommer bära den gula finisher-tröjan i framtiden!
Före start - fokuserad, torr och inställd på att trotsa vädret!
P.S. STORT tack till alla era fina kommentarer i förra inlägget. Alla ord gör mig så glad och varm i hjärtat. Tänk att ni tar er tid att gratulera mig så som ni gör! Jag ska svara er alla. D.S.
3:21:25!!
Trots att vädret var det värsta jag upplevt löparmässigt så slog jag till och persade med mer än 8 minuter. Tiden blev 3:21:25 och placeringen 81! Jag är så sjukt glad och nöjd!
