Lisakarinmatilda

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Jag har ju börjat jobba efter föräldraledigheten och tiden är knapp. Men tränar gör jag såklart. Dock blev jag förkyld efter Varvet så särskilt mycket träning har det inte blivit sedan dess. Första passen efter loppet var dessutom en riktigt sega och tunga (berodde också på värmen!). Det märktes att kroppen inte sprungit lopp på länge då återhämtningen har tagit längre tid än vanligt.

 

Fast nu känner jag mig återställd, från både Varvet och förkylningen och senaste dagarna har jag fått till ett par riktigt bra pass med lätt känsla. Idag var vi inne och hejade på löparna som sprang Stockholm marathon. Gissa om jag blev sugen på att springa nästa år! Får nog ta mig en rejäl funderare på det...

 

Jag har faktiskt anmält mig till en hel del lopp nu under året. Nästa lopp ut är Kraftprovet den 18 juli. Ett kuperat lopp om 11,6 km i Trollhättan. Ska bli jättekul! Två veckor senare är planen att jag ska springa ett lopp i min hemstad, Karlskrona stadslopp. Loppet är helt nytt och har distanser på 5 eller 10 km. Jag ska springa 10 km. I september blir det sedan Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet 30 km. Slutligen är det Tunnel Run i november som jag ska springa via jobbet. Eventuellt blir det även Hässelbyloppet i oktober och kanske något mer lopp.

 

En hel del på gång alltså. Jag har mål med de flesta loppen, vilket jag såklart kommer att återkomma till.

I lördags var det alltså dags för Göteborgsvarvet 2014. Eftersom det var två år sedan jag sprang Varvet senast så såg jag fram emot det extra mycket. Ja jag hade faktiskt bara positiva tankar innan och var inte det minsta nervös, vilket jag brukar vara.

 

Som planerat så ställde jag mig sist i startgrupp 1 för att inte hindra någon. Strax efter startskottet var det rusning som vanligt och även jag gick ut i högre tempo än planerat. Dock sprang nästan alla andra i startgruppen snabbare och genom Slottskogen var det väldigt glest och jag sprang nästan ensam, vilket var riktigt häftigt eftersom Varvet är ett gigantiskt lopp och det är massor av publik.

 

Jag bestämde mig ganska tidigt under loppet för att inte titta på klockan utan istället springa på känslan. Och känslan första 10 km var jättelätt! Men rädslan för att ha öppnat lite för hårt gnagde. Jag försökte dock hålla uppe tempot och lyckades bra med det.

 

Uppför Götaälvbron (runt 15 km) gick det dock segt. Jag återhämtade mig något nerför bron men genom Göteborgs centrala delar var det riktigt jobbigt och jag önskade att loppet skulle vara slut efter typ 18 km. Men en halvmara är ju 21,1 km så det var bara att bita ihop.

 

Av någon anledning så har jag varje år glömt bort hur tuffa de två sista kilometrarna är. Så även i år. Eftersom jag sedan länge hade insett att jag skulle klara att springa under 1:40 så började jag hoppas på en tid ner mot 1:35 och försökte spurta. Men eftersom jag alltså hade glömt bort backarna på slutet så nådde jag inte riktigt den tiden. Benen hade inte mycket av spurt i sig tyvärr (fast en liten ökning sista kilometern lyckades jag få till!).

 

Men vad gjorde det? Jag överträffade mig själv då jag lyckades springa på 1:36:12, vilket är min tredje bästa tid på Varvet. Känslan som jag hade i ungefär 14 km tar jag dessutom med mig. Jag är dessutom riktigt sugen på att springa fler halvmaror i år!

 

Japp det blev tiden på årets Göteborgsvarv! Helt klart bättre än väntat. Inramningen av loppet var bästa tänkbara med värme, strålande sol och massa publik. En längre redogörelse av loppet kommer.

Nu är det bara två dagar kvar till årets Göteborgsvarv. Det blir mitt första lopp (utan bebis i magen) sedan Hässelbyloppet 2012. En hel evighet sedan ju!

 

Göteborgsvarvet har en speciell plats i mitt hjärta. Det var nämligen det första lopp som jag sprang som vuxen (2006). Sedan har det blivit ett antal Varv och i år springer jag mitt åttonde! Förra året avstod jag eftersom jag var gravid.

 

Jag ser fram emot loppet på lördag. Det ska bli kul att springa! Jag har dock aldrig varit så "blank" inför ett lopp förut. Ärligt talat så vet jag inte alls vilken kapacitet jag har men jag tror (och hoppas!) på en tid mellan 1:40-1:45. Fint väder (som det nästan alltid är på Varvet!) ska det i alla fall bli så njuta ska jag försöka att göra. Dessutom är halvmaran en favoritdistans.

 

Igår sprang jag intervaller på bana (7x400 m) för att få upp farten lite. Eventuellt så tog jag ut mig lite väl mycket då jag känner mig något sliten i benen idag. Men förhoppningsvis så släpper det till lördag. Dessutom så har jag en liten liten känning i halsen, vilket jag dock hoppas bara är inbillning som vanligt inför lopp.

 

Eftersom jag är seedad genom min tid från 2012 (1:29) så startar jag i första startgrupp kl. 13 och har startnummer 897. Jag har aldrig haft ett tre-siffrigt startnummer i Varvet tidigare! Att få stå längst fram ska jag verkligen njuta av för det kanske aldrig händer igen. Dock kommer jag att ställa mig längst bak i min startgrupp för att inte hindra någon, jag kommer ju inte direkt att springa på 2012 års tid.

 

Om några timmar styr vi bilen mot Västergötland. Jag är peppad!

 

Sedan flera år tillbaka (kanske fyra?) så har jag haft ont i min vänstra häl. Under hösten 2012 eskalerade smärtan och jag hade planer på att göra något radikalt för att äntligen bli bra (typ sluta springa!). Men lägligt nog blev jag gravid och då uppstod ett naturligt tillfälle att låta hälen få vila eftersom löpningen successivt minskade. Ja jag tror faktiskt inte att jag kände något i hälen under graviditeten. Och inte heller när jag startade upp löpningen igen i höstas.

 

Men nu gör det dessvärre ont igen. Det är inte lika smärtsamt som 2012, inte än i alla fall. Jag har tidigare i perioder gjort en hel del rehab-övningar, vilket har hjälpt. Men på något sätt tar det emot att rehabilitera. Rehabilitering är ju inte direkt den roligaste träningen! Men nu är det banne mig skärpning på den fronten! Olika varianter av tåhävningar ska göras varje kväll. För en ond häl och löpning är ingen bra kombination.

Jag tänkte skriva ner några tankar kring hur det är att springa med barnvagn och vad jag tycker är viktigt. Jag är inte på något sätt expert och många tycker säkert helt annorlunda.

 

Innan Siri kom till världen så köpte vi en (begagnad) Mountain buggy urban jungle (trehjulig vagn, lätt och smidig) men övertog även en Brio från 2008 (vet inte vad modellen heter men det är en robust klassisk modell med fyra fasta hjul).

 

Tanken var att Buggyn skulle vara huvudvagnen. Så blev det inte. Vi upplevde den alldeles för stötig, både vad gäller promenader och (framför allt) löpning. Det kändes inte alls bra att låta sin pyttebebis skumpa runt där i så vi bestämde oss ganska snabbt för att Brion fick bli den vagn vi använde.  

 

Både jag och min sambo har sprungit massa mil med Brion och trots att den är stor och tung (18 kg utan barn!) så tycker jag att det har fungerat utmärkt. Tack vare fjädringen så har den verkligen glidit fram och Siri har legat jättebra i den. Ja vi har faktiskt sprungit flera rundor i skogen och ibland på steniga stigar men det har aldrig varit några problem. Med Buggyn tyckte jag att det skumpade för mycket på en vanlig grusväg!

 

Nu när Siri är större och tyngre har vi dock börjat använda Buggyn vid löpning. Den är fortfarande mycket mer stötig än Brion men nu sitter Siri upp och är fastspänd, vilket gör att hon inte påverkas av stötarna lika mycket. Till skillnad från Brion så sitter Siri dessutom framåtvänd i Buggyn, vilket hon gillar skarpt! Brion är dock fortfarande vår huvudvagn i vardagen.

 

Så småningom så kommer vi förmodligen att köpa en "riktig" löparvagn. Förutom att springa med den så är det även viktigt att den går att koppla på på cykeln samt inte kostar en halv förmögenhet. Tips är alltid välkommet!

 

Lite mer konkret tycker jag alltså:

- En löparvagn är inte nödvändigt, det går alldeles utmärkt med en vanlig. Ju tyngre desto bättre! :-)

 

Andra tips vad gäller vagnlöpning är:

- Tänk på hållningen och sug in magen - stolt hållning!

- Var försiktig i nedförsbackar (jag promenderade alltid nerför första månaden då jag upplevde att kroppen inte riktigt klarade av stötmomentet samt vagnens tyngd)

- Glöm tempot och fokusera på känslan alternativt pulsen

- Var beredd på att passet kan få kortas ner eller avbrytas då det faktiskt är någon annan som "styr"

 

Ja det var några tips. Jag lär återkomma i ämnet. Att vagnspringa är roligt!

 

I helgen som gått så fick jag till tre riktigt bra löppass! Med bra menar jag tempo men framför allt känslan. Känslan under alla tre passen var att jag faktiskt börja hitta tillbaka till mitt gamla löpar-jag, även om det är en bit kvar.

 

I fredags sprang hela familjen runt vackra Årstaviken. Det började lite segt men blev allt lättare allteftersom och framför allt så kände jag mig stark uppför. Klockan stannade på drygt 10 km och tiden 50:02 (4:58 min/km).

 

Lördagen bjöd lite oväntat på snabbdistans på bana. Jag kände att jag ville testa mig själv då jag i nuläget är väldigt osäker på vilket tempo jag egentligen har i kroppen. Efter en kort upjogg om 1,5 km så kutade jag 12,5 varv runt Enskede idrottsplats, som för dagen var full av fotbollsspelare och friidrottare. De 5 kilometrarna klockades på 21:29 (4:18 min/km), vilket jag såklart är nöjd med. Men ärligt talat så hade jag hoppats på lite snabbare. Jaja, det får bli nästa gång!

 

Helgträningen avslutades med 15 km distans på lätta ben (där jag på slutet stötte ihop med Andréa som var ute och långpassade). Eftersom jag inte alls kände mig sliten från femman dagen innan så sprang jag i ett något högre tempo än vad som var planen från början. Det gäller ju att passa på när kroppen svarar! Snittempot blev 4:49 min/km, vilket faktiskt inte är så jättelångt ifrån vad jag med lätthet kunde prestera före graviditeten (dock med lägre puls då).

 

Helgens löpning gör att jag känner mig hoppfull och positiv. Ja jag har faktiskt så höga förväntningar på löpningen framöver att jag i huvudet har börjat formulera ett mål, ett riktigt tufft sådant. Men det återkommer jag till så småningom!

 

Om ungefär två veckor så börjar jag att jobba igen. Då ska Siri vara hemma med sin pappa. Att återgå till jobbet känns faktiskt helt okej. Jag ser fram emot att träffa mina kollegor. Jag kommer bara att jobba i sju veckor (och arbetstiden är "sommartid vilket innebär 35 min kortare arbetsdag än vanligt) för att sedan gå på ledighet igen. Efter sommaren kommer jag att jobba 60 procent. Under hösten kommer vi nämligen att dela på föräldraledigheten. Känns riktigt lyxigt!

 

Det jag skulle komma till var att när jag nu återgår till jobbet så kommer jag behöva strukturera och planera min träning mer än vad jag gjort under föräldraledigheten. Nu har jag liksom tränat det som känts bra för dagen. Det upplägget kommer inte fungera när jag jobbar. Om jag har strukturerade dagar så behöver jag även ha strukturerad träning!

 

Planen är minst fyra löppass i veckan samt ett styrkepass (om så bara ett kort sådant). Jag hoppas även få till ett rörlighetspass i veckan men om tiden (och motivationen?) är knapp så ryker tyvärr detta. Av de fyra löppassen så ska ett vara av kvalitet, vilket jag inte inte tycker är för mycket begärt av mig själv. Ja jag kanske till och med ska ta och köpa mig en kalender för att lättare planera träningen?!