Lidingöloppet 2012
Lidingöloppet blir verkligen roligare och roligare för varje år. Känslan som infinner sig i de där skogarna går inte att få på vanliga stadslopp. Det är verkligen speciellt och går nog bara att förstå om man själv har upplevt det.
Jag vaknade igår och kände mig pigg & utvilad. Dock med en lätt huvudvärk som gick ner i nacken. En smärta som tyvärr kom och gick under hela loppet.
Efter att ha hejat på 15 km-löparna och småpratat med bekanta gav jag & Mats oss bort till starten. Där stötte vi ihop med Lovisa som skulle springa sitt första 30 km-lopp, vilket hon genomförde på ett strålande vis. Efter toabesök, fix med nummerlapp och chip begav sig Mats till sin startgrupp. Själv joggade jag någon kilometer och kunde konstatera två saker; 1) Kroppen kändes pigg. 2) Hälen gjorde ont.
Väl i startfållan träffade jag Andréa och vi småpratade innan start. Andréa gjorde för övrigt ett grymt lopp och sprang in på silvertid med god marginal utan att göra en full satsning. Imponerande!
När starten gick blev det lerigt, blött och trångt. Väldigt trångt till och med. Jag glömmer liksom bort från varje år hur trångt det faktiskt är i början. Ja det är egentligen inte förrän efter 10 km som det går att springa i sitt eget tempo. Men det är bara att gilla läget och inte stressa upp sig. Följa med i tempot bara och det gjorde jag. Hälen gjorde dock ont och jag blev lite rädd över att det skulle förvärras. Men istället försvann faktiskt det onda efter 11-12 km. Otroligt befriande!
Första 15 km gick ärligt talat hur lätt som helst och kilometrarna kom så fort att jag knappt hängde med. Efter 15 km började jag tänka taktik. Det är under den delen av loppet som det börjar bli kuperat på "riktigt". Jag tryckte på mer än jag gjort tidigare år men ändå kontrollerat. Det är verkligen en balansgång det där. Springer man för fort mellan 15 och 20 km så straffar det sig rejält på sista milen. Fråga mig, jag vet...
Passeringen vid Grönsta är verkligen bland det häftigaste som finns. Publiktrycket som är där ger sådan enorm energi! I backen efter vätskekontrollen känns det som om man är med i Giro d´Italia med de täta publikleden så nära spåret! Så häftigt!
Inne på sista milen fortsatte jag mitt taktikfunderande. Jag började känna mig lite sliten i benen men ändå med kraft kvar. Jag bestämde mig helt enkelt för att springa snabbare än löparna runt mig, vilket jag också gjorde. Även om jag stundtals höll samma tempo som en del andra så sprang jag ifrån dem förr eller senare, vilket var en enorm kick för självförtroendet. Jag fick även ett och annat hejarop från mina medlöpare vilket värmer så otroligt mycket. Det är stort!
Precis som förra året var det faktiskt först efter 25 km som det blev tufft. Men ändå inte outhärdligt. Jag var trött men kunde ändå trycka på och jag fortsatte att passera löpare efter löpare. Både Aborrbacken och Karins backe "sprang" jag uppför och även om det inte gick fort så gick det snabbare än att gå. Om jag börjar gå är jag dessutom rädd för att inte komma igång med löpningen igen så det är bara att bita ihop.
Vid det här laget hade jag för länge sedan förstått att jag skulle klara 2:30 och brydde mig faktiskt inte längre om vilken tid det skulle bli utan försökte helt enkelt att springa så fort som möjligt. När sista kilometer-markeringen kom la jag in ytterligare en växel och jag gav allt. På upploppet passerade jag ytterligare några löpare (snubbar) men blev nog också själv passerad av någon. Jag hann även uppfatta mig själv på storbildsskärmen vid målet.
Efter målgång var jag så himla nöjd och fattade faktiskt inte riktigt hur det gick till. Återigen hade jag genomfört Lidingöloppet på ett otroligt vis, både vad gäller tiden men även upplevelsen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Jag fick dessutom silvermedaljen direkt i mål och behövde inte byta i det där tältet. Då har man sprungit fort, 2:27:04 och placering 74 närmare bestämt. Tack för i år underbara Lidingölopp!
Jag vaknade igår och kände mig pigg & utvilad. Dock med en lätt huvudvärk som gick ner i nacken. En smärta som tyvärr kom och gick under hela loppet.
Efter att ha hejat på 15 km-löparna och småpratat med bekanta gav jag & Mats oss bort till starten. Där stötte vi ihop med Lovisa som skulle springa sitt första 30 km-lopp, vilket hon genomförde på ett strålande vis. Efter toabesök, fix med nummerlapp och chip begav sig Mats till sin startgrupp. Själv joggade jag någon kilometer och kunde konstatera två saker; 1) Kroppen kändes pigg. 2) Hälen gjorde ont.
Väl i startfållan träffade jag Andréa och vi småpratade innan start. Andréa gjorde för övrigt ett grymt lopp och sprang in på silvertid med god marginal utan att göra en full satsning. Imponerande!
När starten gick blev det lerigt, blött och trångt. Väldigt trångt till och med. Jag glömmer liksom bort från varje år hur trångt det faktiskt är i början. Ja det är egentligen inte förrän efter 10 km som det går att springa i sitt eget tempo. Men det är bara att gilla läget och inte stressa upp sig. Följa med i tempot bara och det gjorde jag. Hälen gjorde dock ont och jag blev lite rädd över att det skulle förvärras. Men istället försvann faktiskt det onda efter 11-12 km. Otroligt befriande!
Första 15 km gick ärligt talat hur lätt som helst och kilometrarna kom så fort att jag knappt hängde med. Efter 15 km började jag tänka taktik. Det är under den delen av loppet som det börjar bli kuperat på "riktigt". Jag tryckte på mer än jag gjort tidigare år men ändå kontrollerat. Det är verkligen en balansgång det där. Springer man för fort mellan 15 och 20 km så straffar det sig rejält på sista milen. Fråga mig, jag vet...
Passeringen vid Grönsta är verkligen bland det häftigaste som finns. Publiktrycket som är där ger sådan enorm energi! I backen efter vätskekontrollen känns det som om man är med i Giro d´Italia med de täta publikleden så nära spåret! Så häftigt!
Inne på sista milen fortsatte jag mitt taktikfunderande. Jag började känna mig lite sliten i benen men ändå med kraft kvar. Jag bestämde mig helt enkelt för att springa snabbare än löparna runt mig, vilket jag också gjorde. Även om jag stundtals höll samma tempo som en del andra så sprang jag ifrån dem förr eller senare, vilket var en enorm kick för självförtroendet. Jag fick även ett och annat hejarop från mina medlöpare vilket värmer så otroligt mycket. Det är stort!
Precis som förra året var det faktiskt först efter 25 km som det blev tufft. Men ändå inte outhärdligt. Jag var trött men kunde ändå trycka på och jag fortsatte att passera löpare efter löpare. Både Aborrbacken och Karins backe "sprang" jag uppför och även om det inte gick fort så gick det snabbare än att gå. Om jag börjar gå är jag dessutom rädd för att inte komma igång med löpningen igen så det är bara att bita ihop.
Vid det här laget hade jag för länge sedan förstått att jag skulle klara 2:30 och brydde mig faktiskt inte längre om vilken tid det skulle bli utan försökte helt enkelt att springa så fort som möjligt. När sista kilometer-markeringen kom la jag in ytterligare en växel och jag gav allt. På upploppet passerade jag ytterligare några löpare (snubbar) men blev nog också själv passerad av någon. Jag hann även uppfatta mig själv på storbildsskärmen vid målet.
Efter målgång var jag så himla nöjd och fattade faktiskt inte riktigt hur det gick till. Återigen hade jag genomfört Lidingöloppet på ett otroligt vis, både vad gäller tiden men även upplevelsen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Jag fick dessutom silvermedaljen direkt i mål och behövde inte byta i det där tältet. Då har man sprungit fort, 2:27:04 och placering 74 närmare bestämt. Tack för i år underbara Lidingölopp!
Enda bilden från igår - kallt innan start!
2:27:04!!
Återigen hade jag en fantastisk upplevelse på Lidingö. Det ÄR verkligen det bästa loppet! Men även ett av de tuffaste. Jag återkommer med en längre berättelse om loppet.
Uppladdning pågår
Tidig hemgång från jobbet idag. Lugn eftermiddag. Magen full med lasagne. Snart dags för ostkaka med sylt och grädde. Ryggsäcken packad. Under kontroll och precis som det ska alltså.
Om det inte vore för en skum "förkylning" som kom under förmiddagen (!) idag. Ont i bihålorna och heshet. Hur är det möjligt? Men så länge det inte gör ont i halsen så går jag för fullt imorgon. Jag börjar bli peppad. Riktigt peppad. Jag längtar. Framför allt till sista milen. Här ska springas!
Om det inte vore för en skum "förkylning" som kom under förmiddagen (!) idag. Ont i bihålorna och heshet. Hur är det möjligt? Men så länge det inte gör ont i halsen så går jag för fullt imorgon. Jag börjar bli peppad. Riktigt peppad. Jag längtar. Framför allt till sista milen. Här ska springas!
Nedräkningen kan börja
Ja nu är det inte många dagar kvar till loppet. Lidingöloppet. På lördag smäller det. Sista passet sprangs ikväll. Ungefär 6,5 km lugna kilometrar. Kroppen kändes pigg. Dock har jag träningsvärk i fötterna och hälarna på grund av skor med klackar som jag haft på jobbet. Hoppas det går över till lördag.
Vad gäller min "vanliga" hälkänning så är den ungefär som tidigare. Det gör ont alltså. Men det har inte förvärrats, vilket jag ser som positivt. Jag tänker minsann inte hindras av en dum häl. Så är det bara. Här ska springas!
Förhoppningsvis får jag för tredje gången med mig den där silvermedaljen hem från ön på lördag, vilket ju innebär sub 2:38. Men jag är ju inte nöjd där. Mitt mål är solklart; sub 2:30. Det är en tid jag VERKLIGEN vill klara. Jag ser fram emot att att ta mig an skogarna och backarna på Lidingö! Förhoppningsvis har vi samma tur med vädret som förra året.
Vad gäller min "vanliga" hälkänning så är den ungefär som tidigare. Det gör ont alltså. Men det har inte förvärrats, vilket jag ser som positivt. Jag tänker minsann inte hindras av en dum häl. Så är det bara. Här ska springas!
Förhoppningsvis får jag för tredje gången med mig den där silvermedaljen hem från ön på lördag, vilket ju innebär sub 2:38. Men jag är ju inte nöjd där. Mitt mål är solklart; sub 2:30. Det är en tid jag VERKLIGEN vill klara. Jag ser fram emot att att ta mig an skogarna och backarna på Lidingö! Förhoppningsvis har vi samma tur med vädret som förra året.
Glad och peppad för start 2011
Magiskt vid Skidstugan?
Det är så märkligt med löpning. Känslan kan skifta enormt från dag till dag. Så har det verkligen varit senaste tiden för mig. Efter den riktigt grymma känslan under intervallpasset förra söndagen har ju löpningen gått halvbra, ja ganska dåligt faktiskt. Det har varit tungt. Dessutom har hälen gjort ondare än någonsin.
Men igår var känslan en helt annan igen. Jag hade en riktigt bra dag. Pigg och stark! Nästan 14 km kuperad terräng vid Skidstugan i Trollhättan avverkades i 4:43-tempo utan större ansträngning. Kanske inte något att höja på ögonbrynen för och egentligen spelar ju inte tempot någon roll. Det är ju känslan jag vill åt och den fick jag igår. Verkligen.
Av någon anledning dyker alltid den där känslan upp när jag är på besök hos svärföräldrarna och jag springer på spåret vid just Skidstugan. Undrar vad det beror på?
Men igår var känslan en helt annan igen. Jag hade en riktigt bra dag. Pigg och stark! Nästan 14 km kuperad terräng vid Skidstugan i Trollhättan avverkades i 4:43-tempo utan större ansträngning. Kanske inte något att höja på ögonbrynen för och egentligen spelar ju inte tempot någon roll. Det är ju känslan jag vill åt och den fick jag igår. Verkligen.
Av någon anledning dyker alltid den där känslan upp när jag är på besök hos svärföräldrarna och jag springer på spåret vid just Skidstugan. Undrar vad det beror på?
Regnbåge
Snabbdistans i skogen. Betydligt piggare ben än igår. Ösregn på slutet. Otroligt vacker (dubbel)regnbåge på himlen. Lite ont i hälen men hanterbart. Helt okej pass alltså.
Kortvarig glädje
Dessvärre var känslan under söndagens intervallpass inget som höll i sig särskilt länge. Kvällens distans i skogen var seg, tung och med en häl som gjorde ont. Det känns trist. Väldigt trist. Men det kanske vänder imorgon igen?
Det var i alla fall himla fint i skogen. Hösten är här på allvar nu. Det har till och med börjat lukta höst ute. Fast det syns ju inte på bilden nedan.
Det var i alla fall himla fint i skogen. Hösten är här på allvar nu. Det har till och med börjat lukta höst ute. Fast det syns ju inte på bilden nedan.
Elljusspåret i Hellasgården
Äntligen ett BRA pass
Den senaste tiden har löpningen ärligt talat inte känts särskilt rolig. Jag har varit omotiverad och det har varit tungt. Att hälen dessutom har gjort ont har ju såklart dragit ner känslan ytterligare. Men jag har ändå försökt att träna som vanligt fast det har varit ute glädje. Ja jag har till och med längtat efter att den här "säsongen" ska vara slut så att jag med gott samvete kan trappa ner på löpningen. Att springa kvalitetspass har jag verkligen inte haft motivation till utan att bara komma ut har varit mitt mål. Som ni förstår har tankarna inte varit särskilt upplyftande.
Men idag vände det. Jag fick äntligen till ett riktigt bra pass! Konstigt nog var det just på ett kvalitetspass. Nämligen tusingar. Jag kände mig stark och snabb. Men framför allt (och det viktigaste) - det var ROLIGT! Och ännu bättre, jag kände inget i hälen. Inte det minsta. Känslan är grym!
Nu är jag riktigt peppad för Lidingöloppet. Bästa loppet! Jag behövde verkligen det här för mitt självförtroende. Ja jag har till och med återfått hoppet att klara sub 40 på Hässelbyloppet. Fast det är i så fall en bonus. Det är på Lidingö jag helst vill lyckas.
Tiderna på tusingarna:
3:48 - 3:42 - 3:43 - 3:48 - 3:48 - 3:50
Men idag vände det. Jag fick äntligen till ett riktigt bra pass! Konstigt nog var det just på ett kvalitetspass. Nämligen tusingar. Jag kände mig stark och snabb. Men framför allt (och det viktigaste) - det var ROLIGT! Och ännu bättre, jag kände inget i hälen. Inte det minsta. Känslan är grym!
Nu är jag riktigt peppad för Lidingöloppet. Bästa loppet! Jag behövde verkligen det här för mitt självförtroende. Ja jag har till och med återfått hoppet att klara sub 40 på Hässelbyloppet. Fast det är i så fall en bonus. Det är på Lidingö jag helst vill lyckas.
Tiderna på tusingarna:
3:48 - 3:42 - 3:43 - 3:48 - 3:48 - 3:50
Pustar ut efter tusingarna
Min häl
I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att min häl "förtjänar" ett eget inlägg och nu kommer en kort uppdatering. Jag har ont i min vänstra häl och har haft det till och från i drygt två år. Mer just nu gör den mer ont någonsin tidigare. Det gör inte bara ont i själva hälsenan utan även runt om och lite upp mot vaden. Det gör dessutom ont när som helst under ett löppass och inte bara i början som tidigare. Inte så bra alltså.
Jag har varit väldigt noga med att göra olika varianter av tåhävningar, fast den senaste tiden har jag tappat lusten något då jag inte har märkt någon förbättring. Men någon form av tåhävningar blir det varje kväll i alla fall. Jag antar att det bara är att kämpa vidare.
Men jag har också tagit ett beslut. Efter Hässelbyloppet kommer jag att dra ner rejält på löpträningen en period. Ja jag håller till och med på att sondera terrängen vad gäller träningskort. Allt för att förhoppningsvis läka ihop min sargade häl. Här ska alternativtränas alltså!
Så nu vet ni min häl-status!
Jag har varit väldigt noga med att göra olika varianter av tåhävningar, fast den senaste tiden har jag tappat lusten något då jag inte har märkt någon förbättring. Men någon form av tåhävningar blir det varje kväll i alla fall. Jag antar att det bara är att kämpa vidare.
Men jag har också tagit ett beslut. Efter Hässelbyloppet kommer jag att dra ner rejält på löpträningen en period. Ja jag håller till och med på att sondera terrängen vad gäller träningskort. Allt för att förhoppningsvis läka ihop min sargade häl. Här ska alternativtränas alltså!
Så nu vet ni min häl-status!
Lidingöloppsträning på Lidingö
Varje år försöker jag att springa minst ett pass på Lidingöloppsspåren innan själva loppet. Det har blivit några olika varianter men där alla har haft som syfte att påminnas om hur banprofilen ser ut. Om man nu vill det...
Idag åkte jag & Mats ut till Lidingö för att springa ca. 25 km. Genom att parkera på Grönsta och sedan springa bort mot spåret vid kyrkogården blir rundan lite drygt 25 km, varav 22 km är de sista 22 på loppet.
Som vanligt upplever jag första biten som enkel och de där backarna som man minns med förskräckelse är inte alls så farliga. Fast helt plötsligt dyker de upp. Efter ungefär halva sträckan av loppet. Då är det tufft och framför allt svårt att få något flyt i löpningen. Och backen efter passeringen vid Grönsta är ett skämt. Det är en vägg. Och Aborrbacken och Karins backe är oändliga.
Trots att backarna som vanligt drar ner tempot rejält så fick jag verkligen ett formkvitto idag. Snittet på rundan blev 4:59 min/km! Det är ganska exakt det tempot som jag vill hålla under loppet den 29 september. Mitt mål är att komma under 2:30. Att jag dessutom upplevde att jag hade mer att ge gör ju känslan ännu bättre. Jag var stark idag!
Dock påverkades jag något av ömma bihålor och en täppt näsa. Att springa långpass i så högt tempo var kanske inte helt optimalt med tanke på det. Men när kroppen ändå svarar som den brukar göra så ser jag det som riskfritt.
Jag är helt klart positiv inför Lidingöloppet. Det ska bli så roligt!
Idag åkte jag & Mats ut till Lidingö för att springa ca. 25 km. Genom att parkera på Grönsta och sedan springa bort mot spåret vid kyrkogården blir rundan lite drygt 25 km, varav 22 km är de sista 22 på loppet.
Som vanligt upplever jag första biten som enkel och de där backarna som man minns med förskräckelse är inte alls så farliga. Fast helt plötsligt dyker de upp. Efter ungefär halva sträckan av loppet. Då är det tufft och framför allt svårt att få något flyt i löpningen. Och backen efter passeringen vid Grönsta är ett skämt. Det är en vägg. Och Aborrbacken och Karins backe är oändliga.
Trots att backarna som vanligt drar ner tempot rejält så fick jag verkligen ett formkvitto idag. Snittet på rundan blev 4:59 min/km! Det är ganska exakt det tempot som jag vill hålla under loppet den 29 september. Mitt mål är att komma under 2:30. Att jag dessutom upplevde att jag hade mer att ge gör ju känslan ännu bättre. Jag var stark idag!
Dock påverkades jag något av ömma bihålor och en täppt näsa. Att springa långpass i så högt tempo var kanske inte helt optimalt med tanke på det. Men när kroppen ändå svarar som den brukar göra så ser jag det som riskfritt.
Jag är helt klart positiv inför Lidingöloppet. Det ska bli så roligt!
Höstaning
Hösten är verkligen den bästa tiden för löpning. Varje år slår det mig hur fantastisk luften är - syrerik och krispig! Okej, det är inte riktigt höst än men jag tyckte minsann att känslan under kvällens distanspass gav en föraning om vad som komma skall. Underbara höst!
Det är inte bara den fantastiska luften som gör hösten till den bästa löparårstiden utan även alla vackra färger i naturen. Redan nu kan man se ett och annat gult löv i skogen. Så fint.
Som ni förstår är jag igång med löpningen efter loppet i lördags. Jag har faktiskt tränat på som vanligt. Fast något lugnare pass än vanligt har det blivit. Men det beror inte på loppet för det har jag inte känt av. Istället har jag tagit det lugnare eftersom jag har en lättare förkylning i kroppen, det är jag säker på nu. Men det är inte värre än att jag kan träna i alla fall.
Däremot har jag en rejält sargad häl. Dessvärre. Men hälen kommer snart att få ett eget blogginlägg, trots att den egentligen inte förtjänar det. Just nu vill jag bara tänka på alla höstiga löppass jag har framför mig!
Det är inte bara den fantastiska luften som gör hösten till den bästa löparårstiden utan även alla vackra färger i naturen. Redan nu kan man se ett och annat gult löv i skogen. Så fint.
Som ni förstår är jag igång med löpningen efter loppet i lördags. Jag har faktiskt tränat på som vanligt. Fast något lugnare pass än vanligt har det blivit. Men det beror inte på loppet för det har jag inte känt av. Istället har jag tagit det lugnare eftersom jag har en lättare förkylning i kroppen, det är jag säker på nu. Men det är inte värre än att jag kan träna i alla fall.
Däremot har jag en rejält sargad häl. Dessvärre. Men hälen kommer snart att få ett eget blogginlägg, trots att den egentligen inte förtjänar det. Just nu vill jag bara tänka på alla höstiga löppass jag har framför mig!
Höstlöpning förra året - Källtorpssjön
Tjejmilen: 41:02 - godkänt
Tjejmilen gick bra. Åtminstone bättre än jag hade förväntat mig. En godkänd insats. Men jag har ändå en känsla av att jag inte riktigt fick ut allt idag. Jag var för sliten på slutet för att det ska kännas riktigt bra. Fast det är klart, det var ju inte full satsning som gällde idag. Dessutom mådde jag ganska dåligt efter mål - huvudvärk, illamående och yrsel. Kanske är jag inte helt kurant ändå?
Men såklart är jag nöjd. Jag gjorde verkligen mitt bästa. Det räckte ju faktiskt till en 43:e plats vilket är helt otroligt bra! Det är ju några tusen brudar som springer... Tiden är ju dessutom nästan 1 min snabbare än förra årets. Även om jag upplevde slutet som väldigt tungt så sprangs sista 5 km snabbare än första. 20:42 respektive 20:21. RIktigt snabb sista femma alltså!
Vi får se om sub 40 är möjligt på Hässelbyloppet i oktober. I nuläget känns det aningen svårt att motivera sig. Istället längtar jag betydligt mer till Lidingöloppet. Då får man i alla fall "njuta" i 20 km innan loppet börjar på allvar. =) Tjejmilen är hets från första till sista steg. Fast det är ju det som är tjusningen med millopp!
Men såklart är jag nöjd. Jag gjorde verkligen mitt bästa. Det räckte ju faktiskt till en 43:e plats vilket är helt otroligt bra! Det är ju några tusen brudar som springer... Tiden är ju dessutom nästan 1 min snabbare än förra årets. Även om jag upplevde slutet som väldigt tungt så sprangs sista 5 km snabbare än första. 20:42 respektive 20:21. RIktigt snabb sista femma alltså!
Vi får se om sub 40 är möjligt på Hässelbyloppet i oktober. I nuläget känns det aningen svårt att motivera sig. Istället längtar jag betydligt mer till Lidingöloppet. Då får man i alla fall "njuta" i 20 km innan loppet börjar på allvar. =) Tjejmilen är hets från första till sista steg. Fast det är ju det som är tjusningen med millopp!
Lerigt upplopp i år
