Lisakarinmatilda

Kalla mig gärna konservativ men jag tycker att det har börjat bli en aning pryl-hysteriskt i löparbranschen. Alla ska ha flera par löparskor att variera mellan. Därav gärna minst ett par lättviktare, ett par terrängskor och så ett par sådana där "barfotaskor". Avancerade vätskesystem och dyra löparryggsäckar är också allt mer förekommande. Och då ska vi inte tala om klockorna som nästan alla löpare har nu för tiden. Klockarna mäter ju allt som går att mäta!

Visst, mycket av den här pryl-hetsen medför säkert ökad motivation för en del löpare och kanske till och med förbättrad prestation. Men en av de saker som i alla fall jag alltid har gillat med löpningen är just att det INTE är en materialsport. Det är enbart kroppen som gör jobbet och ens prestation är inte beroende av att man har "rätt" prylar.

Självklart väljer man själv vad man spenderar sina pengar på. Det viktigaste är ju faktiskt att man rör på sig och om det blir lättare med massa prylar så är det helt okej. Personligen har jag dock ALDRIG behövt motiveras till träning av diverse prylar. Dessutom trivs jag med min gamla Polar-klocka och ett par löparskor. Men nu är det också så att min löpning grundar sig i vad jag har förstått är "gamla" tanketraditioner. Jag trivs med att köra alla pass i ganska högt tempo och "mysjogg" är lite slöseri av tid för min del. När jag ändå tränar kan jag göra det ordentligt liksom. Så en aning löparkonservativ är jag nog...

Jag vet att många där ute är av en annan åsikt. Eller någon annan kanske är lika konservativ som jag? Dela gärna med er!

Trots att jag sprang sent på eftermiddagen idag och att passet gick nästan enbart i skugga så svettas jag enormt mycket. Det svider i ögonen när svetten rinner ner i pannan och kliar på armar & ben på grund av svettdroppar. Men det gör mig inte det minsta! Jag älskar sommarlöpning. Varenda steg jag tar i den varma sommarluften är ren njutning. Denna sommar tror jag faktiskt att jag uppskattar värmen mer än någonsin. För vintern som var finns fortfarande kvar i minnet, fast det börjar kännas allt mer avlägset.

Svettigt!

Trots att det var midsommarafton igår så tränade jag. Det var det varmaste passet sedan Göteborgsvarvet. Hett! Men jag gillar det. Fast 11 km löpning utan vatten var på gränsen till vad som kändes okej. Jag kände mig tom på vätska på slutet och fick dra ner tempot. Trots det höll jag 4:46-tempo i snitt, utan att ta i särskilt mycket. Formen är helt okej alltså!

Även idag, midsommardagen, ska det bli löpning. Förhoppningsvis blir det mindre hett eftersom jag ska springa först runt halv åtta nu ikväll. Jag ser fram emot en lugn kvällsjogg med Mats. Visst är det en speciell känsla att springa en ljummen sommarkväll?

Trots att jag är 27 år gammal så bor jag hemma hos mina föräldrar nu i sommar. Eftersom jag har pluggat i så många år att jag snart har lånat allt jag får av CSN så måste jag jobba mycket på sommaren för att kunna slutföra mina studier. Att jobba i Karlskrona där jag är uppvuxen är så mycket enklare än att göra det i Stockholm, där jag annars bor. Här är inga långa avstånd och ekonomiskt blir det lättare. både eftersom allt är billigare i mindre städer och att mina föräldrar är väldigt snälla föräldrar. =) Dessutom finns det ingen vackrare stad än Karlskrona att tillbringa sommaren i!

Förutom ekonomiska fördelar, Karlskromas charm och enkelhet så finns det annat som är positivt med att bo hos mamma & pappa. Att ha tillgång till en hel trädgård är helt fantastiskt! Jag trivs så mycket bättre i en villa än vad jag gör i lägenhet. Jag älskar att kunna vara i trädgården, sola, läsa, äta, leka och inte minst TRÄNA! En trädgård är perfekt för styrketräning efter en löprunda. För vem vill gå in på ett gym när det är sommar? Inte jag i alla fall.

Magträning i det gröna

Om jag av någon märklig anledning skulle tvingas att bo mitt i de småländska skogarna så vet jag vilken by det skulle bli. Löpaskog. Bättre namn på en plats finns ju inte.

Personligen så vill jag vara en så allsidig löpare som möjligt. Jag vill vara snabb på alla sträckor från 5 km till marathon. Det är en utmaning att kombinera uthållighet med snabbhet. Jag har aldrig sprungit 5 km på ett lopp men kommer göra det i augusti på Bellmanstafetten. Det ska bli kul och så vilken tid man kan göra. Fast för min del vill jag hellre ha ett bra personbästa på milen än på 5 km.

Förra året sprang jag mitt första millopp, Tjejmilen. Det var fruktansvärt jobbigt! Men kul så klart, i alla fall efteråt. I sommar har jag ju tänkt satsa på Lidingöloppsträning men jag är också sugen på Tjejmilen igen. Om jag ska fortsätta trenden att persa i varje lopp jag ställer upp i så måste jag ju träna lite snabbhet i sommar också. Det är tufft att vara allround-löpare!

Målgången på Tjejmilen med min exakta sluttid på klockan

Då var man äntligen anmäld till det där loppet som jag både älskar och hatar, Lidingöloppet. Jag har ända sedan förra året planerat att springa loppet men som student är anmälningsavgiften en ganska stor utgift för mig. Men nu när skattepengarna har kommit så anmälde jag mig! =)

Anledningen till att jag har en tudelad känsla inför Lidingöloppet är att första gången (2008) jag sprang så hade jag himla roligt och tyckte att loppet var bland de roligaste lopp någonsin sprungit. Andra gången (2009) däremot, var känslan den motsatta. Då upplevde jag loppet som hemskt och fruktansvärt tråkigt. Dessutom var jag jättebesviken efter loppet.

Förhoppningsvis kommer jag bli nöjd med årets Lidingölopp. Jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att vara så väl förberedd som möjligt. Och framför allt; Jag vill ha revansch!

Vilka mer ska springa Lidingöloppet?

Bild från Lidingöloppets hemsida

Även om vädret de senaste dagarna har varit lite småkyligt (åtminstone där jag har befunnit mig) så är det ju faktiskt sommar nu. Imorgon börjar jag mitt sommarjobb som områdeschef inom äldreförvaltningen i Karlskrona kommun. Jag ska jobba till den 13 augusti så särskilt mycket ledigt kommer det inte att bli. Men så är livet och jag måste ju jobba för att kunna plugga vidare nästa år. Att tjäna pengar samtidigt som jag får erfarenhet inom mitt framtida yrke är ju dessutom helt okej. Fast jag hoppas kunna njuta lite av sommaren också.

Sommarnjutning förra sommaren - bad i Knösösundet

Efter att ha haft nästan tre veckor med mindre träning än vanligt så längtar jag verkligen efter att komma igång med löpningen igen. Jag vill springa! Igår gav jag mig ut på en 6 km-are. Första kilometrarna kändes jättebra och jag var så glad att vara igång igen. Men sedan kändes det i benen att det bara var fem dagar sedan jag sprang maran. Låren kändes stela och det gick inte att få upp något tempo. Tempot låg på blygsamma 5:12 min/km, vilket iofs kändes helt rätt så här inte allt för lång tid efter lördagens urladdning. Det blir vila idag och imorgon men på söndag ska jag försöka springa igen. Förhoppningsvis kommer krafterna snart tillbaka.

Här är tre suddiga bilder från marathon. På den i mitten fastnade både jag & Mats. Kul att ha en bild på oss båda.

I mitt inlägg om Stockholm marathon antydde ju jag något om en rolig berättelse som slutade bl.a. slutade i sjuktältet. För att sammanfatta det hela kan jag berätta att min sambo har väldigt lätt för att få kramp i benen. Vårt första Lidingölopp slutade med kramp för honom och även ett och annat långpass har gjort det.

Efter målgången i lördags så hade jag & Mats bestämt en plats där vi skulle ses. Eftersom jag fick rapporter om att han hade gått i mål två minuter efter mig så begav jag mig till mötesplatsen direkt efter att jag hämtat ut väskan. Men Mats kom inte. Det dröjde jättelänge och jag ringde och ringde honom. Efter ca. 40 min ringer han äntligen mig och beskriver för mig var han är. Jag hittar då Mats liggandes raklång på konstgräset på ÖIP. Han kan överhuvudtaget inte röra sig för då krampar det. Han har kramp i låren, vaderna, ljumskarna och fötterna. På väg nerför trappan (ni vet, den där HEMSKA trappan ner mot fotbollsplanen!) en stund tidigare hade krampen satt igång ordentligt och han fick lägga sig raklång ner där. Till slut lyckas han ta sig upp därifrån, hämta ut väskan och placera sig på gräset där jag sedan hittar honom.

Mats försöker röra sig men det krampar konstant. Vi får hjälp av en kille bredvid oss för att sträcka ut benen på honom men krampen kommer titt som tätt ändå. Jag får lite smått panik och springer till Info-tältet där de hjälper till att kalla på sjukvårdare. Efter ganska lång tid kommer äntligen en fyrhjuling med släp och vi hjälps åt att få upp Mats på släpet. Även jag hoppar upp och åker mellan alla löpare på ÖIP bort till sjukvårdstältet. Väl i tältet får Mats vätskeersättning och chips (för saltets skull). Men han återhämtar sig inte så fort så sköterskorna föreslår dropp. Men det kände Mats var att gå lite väl långt. Både att jag fick bättre tid än honom och att hamna i dropp kändes inte så där jättebra! =)

Mitt i allt detta kaos börjar även jag må dåligt. Jag har ofta problem med magen efter långpass och lopp och så även denna gång. Det slutar med att allt jag fått i mig efter loppet kommer upp igen, i en Bajamaja. Vid det här laget är det nästan helt tomt på ÖIP, förutom i sjukvårdstältet där folk ligger utslagna. Mats är absolut inte en av de som mår sämst. Till exempel har killen på båren bredvid minnesluckor. När klockan är ca. 20:45 kommer Mats pappa och hämtar oss. Äntligen kan vi åka hem! Väl hemma tvingar vi i oss lite mat och dricka. Vi mår vid det här laget betydligt bättre båda två. Fast precis innan läggdags får jag en ny attack av illamående. Denna gång kan jag dock behålla allt och lyckas till slut somna.

När vi sedan vaknar på söndagen är vi så gott som återställda båda två. Förutom träningsvärk så klart! Så här efteråt när man fått lite distans till situationen så skrattar vi åt det. För det är faktiskt ganska roligt att man frivilligt utsätter sig för något som leder till sådana här underbara händelser! Som min svåger beskrev det; "Lisa, ditt marathon kändes lite sådär rock´n roll!" (Det ska kanske tilläggas att jag då berättat att jag inte smörjde in mig med varken solkräm eller vaselin innan, inte heller drack på alla vätskestationer, hade ingen musik eller vätskebälte med mig, drack nästan bara vatten, åt inget efteråt och så pricken över i:et är självklart händelserna inne på Bajamajan!)

Och ändå är jag redan jättepepp för att springa maran nästa år! Det är väl lite märkligt?

Igår åkte jag från Stockholm till Karlskrona. Här i min "hemstad" ska jag tillbringa hela sommaren. Det kommer bli mycket jobb men förhoppnigsvis även lite ledigt. Åtminstone under helgerna. Det kommer bli en härlig löparsommar i min vackra stad och jag är faktiskt redan peppad för att ta tag i Lidingöloppsträningen. Många löprundor i Rosenholm kommer det således bli. Fast jag ska njuta av marathonkänslan i några dagar till och inte börja träna igen förrän på torsdag. Känslan kommer jag även bära med mig in i Lidingöloppsträningen. Förhoppningsvis hjälper mina fantastiska upplevelser från Stockholm marathon mig att även persa på Lidingö i höst. Kanske till och med komma under 2:38 och knipa en silvermedalalj?

Hur ser din träningssommar ut?

Så här drygt ett dygn efter målgången på Stockholms stadion tänkte jag nu göra ett försök att sammanfatta gårdagens lopp. En lång sammanfattning blev det.

Jag vaknade utan huvudvärk på morgonen vilket var en enorm lättnad. (Både i torsdags & i fredags gick jag runt med en jättejobbig värk i huvudet hela dagen.) Därefter åt jag & min sambo Mats en rejäl frukost vid 9-snåret. Efter frukosten började allt fix inför loppet. Det är mycket som ska packas ner och ingenting får glömmas! Dessutom plattade jag mitt hår så att det inte skulle vara så stort. Eftersom jag skulle ha keps på mig under loppet så behövde jag inte göra en fläta. Men för att få någorlunda ordning på burret så fick det alltså bli plattången. Mitt i allt fixande gjorde jag dessutom i ordning varsin smoothie till oss som vi drack innan vi begav oss mot Stadion.

Vid det här laget började jag bli lite (men bara lite) nervös. Jag kände mig faktiskt ganska lugn och framför allt laddad. Ändå så fick jag lite kalla fötter och kände att det var en himla dum idé det här att springa marathon igen. Det är ju så jobbigt!

Tiden på ÖIP innan start gick fort och helt plötsligt var det dags att gå in i startfållan. Mats & jag ställde oss ungefär i mitten av startgrupp C. När starten väl gick var det en underbar känsla som spred sig i kroppen. Tänk att jag får vara med i detta fantastiska spektakel, att jag är en del av det! Jag är också väldigt fascinerad över hur fort alla springer i början. Jag var kall och lät folk springa förbi. Mats & hade bestämt att vi inte skulle försöka hålla ihop eftersom vi inte ville riskera att lägga onödig energi på det. Han sprang långsamt ifrån mig efter start men låg bara ca. 20 m framför så när vi närmade oss Strandvägen sprang jag i fatt honom. Vi hade sedan sällskap till Norr Mälarstrand där jag drog ner lite på tempot för att jag var rädd för att jag gått ut för hårt. Mats rygg försvann då framför mig och nu var det bara jag & maran.

Lite i hemlighet hade jag en måltid i huvudet som var 3:39 och hade memorerat mellantiderna för denna tid. Första 5 km passerade jag på 25:52, vilket var lite snabbare än planerad fart och därför sänkte jag alltså tempo något. Miltiden blev 52:40 och kroppen kändes då riktigt fräsch. Andningen var ungefär som om jag var ute och strosade på stan, dvs. helt lugn. Hela första varvet flög förbi och jag var nästan lika pigg på Valhallavägen andra gången som jag hade varit första. Ute på Gärdet började jag dock känna av mitt högra lår som är en gammal friidrottsskada från 1995, vilken jag har berättat om här. Jag blev på allvar orolig och tänkte att jag skulle bli så fruktansvärt besviken om en skada på något sätt påverkade mitt lopp. Jag som ALDRIG är skadad! Låret blev dock inte så mycket värre och jag ignorerade alla tecken på eventuella försämringar. Halvmaran passerade jag på tiden 1:49:22. Stabilt och utan att ha ansträngt mig särskilt mycket.

Loppet fortsatte flyta på och jag njöt verkligen. Förutom låret så var benen verkligen med mig och jag kunde hålla mitt eget steg igenom hela loppet. När jag började närma mig 30 km så tänkte jag att snart är det ju bara 12 km kvar. Det är ju ingenting ju! Jag var faktiskt riktigt kaxig, vilket är otroligt olikt mig. För övrigt hade jag nästan bara positiva tankar genom hela loppet och var konstant fylld av glädje. Vid 30 km stannade klockan på 2:34:58. Jag låg nu dryga minuten före min memorerade tidsplan och var fortfarande inte särskilt sliten. Jag fortsatte köra på och sprang konstant förbi andra löpare.

Längs söder Mälarstrand fick jag rapport från min kompis Helena att jag bara låg 1 min efter Mats. Kul att veta men det var inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag fortsatte att koncentrera mig på mitt lopp. Någonstans runt 38 km såg jag dock min kära sambos ryggtavla framför mig. Långsamt kom jag i kapp honom och gled upp vid sidan. Mats blev glad att se mig och sa trött: "Älskling, du är så duktig. Spring du. Jag är helt slut." Fint sagt tycker jag. Och jag sprang. Det var inte många som hade piggare ben än mig sista 4 km, åtminstone inte löparna som var runt mig. Visst, mina lår var trötta och de samt ländryggen värkte. Men jag kunde hålla uppe tempot och trycka på. Andningen var fortfarande lugn. Underbart!

När jag passerade 40 km-skylten visade klockan 3:25:54. Därefter ökade jag farten ytterligare och sista biten in i mål gick i 4:50-tempo. Jag kände mig stark och känslan när jag kom in på Stadion var helt fantastisk! Jag skrattade mig nästan in i mål. Efter målgången gick (och stapplade) jag med ett stort leende på läpparna ner mot ÖIP. Jag var så himla nöjd med mig själv och kunde inte riktigt tro att jag hade sprungit så bra. Jag kände mig som en riktig vinnare!

Min sluttid blev 3:36:30 och jag placerade mig som 168:e kvinna. Helt otroligt! Mats kom in exakt två minuter efter mig, alltså på 3:38:30 och han gjorde en enorm prestation på sin första mara. Det är jag som är den rutinerade löparen i vår familj så han var inte det minsta besviken över att jag "slog" honom.

Att gårdagens marathondag slutade i sjuktälten på ÖIP samt med kräkningar i Bajamajan är (åtminstone så här efteråt) en fantastiskt rolig historia som förhoppningsvis kommer i ett eget blogginlägg inom en snar framtid...

Avslutningsvis vill jag gratulera alla oerhört duktiga löpare som sprang Stockholm marathon igår! ALLA som startar är vinnare i mina ögon! Min fina vän Hanna klarade för övrigt sitt första marathon med bravur. Grymt! Och tack så klart till alla mina supportrar längs banan, även ni som inte hann se mig för att jag var för snabb. =)

Oförskämt pigg & glad på väg mot Djurgårdsbron

Då är maran över och jag är så nöjd så nöjd. Sprang in på tiden 3:36:30 och placering 168. En helt okej dag alltså! =)

Ett längre blogginlägg kommer förhoppninsvis imorgon!

Wohooo!!! =)

Jaha, då var det snart dags alltså. Imorgon kl 14 går startskottet. Jag skulle ljuga om jag inte var nervös. Doch har nervositeten (tyvärr?!) fått stå tillbaka lite på grund av huvudvärk i två dagar. När jag har huvudvärk är värken det enda som jag kan fokusera vid. Jag hoppas verkligen att jag vaknar utan värk imorgon.

I eftermiddags hämtade jag nummerlappen och jag seedade upp mig till startgrupp C. Egentligen spelar inte startgruppen någon som helst roll och jag kanske till och med hade passat bättre i grupp D rent tempomässigt. Men eftersom min kära sambo startar i grupp C så tyckte jag det var värt att uppgradera sig för att få starta tillsammans. Vi kommer inte springa ihop under loppet men det är ju alltid trevligt att ha sällskap i startfållan.

Mitt startnummer är K729. Nu kör vi!!

På ÖIP

Så här två dagar innan maran är det ju inte helt fel att äta lite extra kolhydrater. För egen del så äter jag alltid en del kolhydrater men försöker nu öka på mängden något. Det blir dock inte någon markant förändring. Bara liiite extra vid varje måltid. Dessvärre så börjar nervositet (OCH förväntning!) inför lördag komma över mig titt som tätt och då har jag väldigt svårt för att äta.

Inför Lidingöloppet i höstas var det samma sak. Jag hade såå svårt att få ner frukosten på morgonen att jag till och med åt mindre än vad brukar göra. Maten liksom växte i munnen. Det är sannerligen inte helt optimalt när man ska springa 30 km.

Att inte kunna äta ordentligt är ännu mindre optimalt när man ska springa 42 km. Så nervositeten eller vad det nu är får faktiskt släppa taget, åtminstone när jag ska ÄTA. Ikväll har jag i alla fall löst problemet genom att äta halva middagen först och om en stund ska jag äta upp resten. Två middagar, fast lite mindre varje gång alltså.

Är det någon som upplever något liknande?

Kvällens pasta kokas

Det sägs ju att det är bra att fixa sina fötter lite extra inför ett långlopp så därför har jag idag suttit med mina fötter i ett fotbad. Därefter klippte och filade jag naglarna. Till sist smörjde jag in fötterna med en fotkräm. Nu funderar jag på om jag ska måla rött nagellack på dem också. Oavsett så har jag ett par lite finare fötter nu än tidigare. Nu till den STORA frågan; Blir jag snabbare nu? Vad tror du?

Så här i marathontider tänker jag givetvis tillbaka på förra gången som jag sprang Stockholm marathon och försöker minnas hur det var då. Här kommer min (ganska långa) berättelse om Stockholm marathon 2006:

För ganska exakt fyra år sedan sprang jag mitt första och hittills enda marathon. Det hela började med att jag & min vän Helena, av någon märklig anledning, bestämde oss för att springa. På den tiden behövde man inte vara ute i så god tid för att få en plats, utan vi anmälde oss någon gång på hösten 2005, kanske i september eller oktober. Vi fick i alla fall varsin tröja eftersom vi anmälde oss i så god tid! Vi den här tiden hade jag som längst sprungit ca. 12 km.

I samband med marathon-anmälan anmälde jag mig även till Göteborgsvarvet. Så här efteråt förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Att jag vågade! Men nu var det ju bara att börja träna.

Jag ökade löpträningen successivt men fortsatte att styrketräna och gå på Friskis & Svettis som tidigare, åtminstone under hösten. Om jag inte minns helt fel så sprang jag aldrig fler än fyra pass i veckan och det var i princip bara distanspass. Vintern 05/06 var i klass med det här årets. Mycket snö alltså! På den tiden pluggade jag på GIH och hade, till skillnad mot nu, fri tillgång till ett gym nästan dygnet runt. Så under vintern blev det åtminstone ett pass i veckan på löpbandet.

Som jag minns det upplevde jag aldrig marathonträningen som särskilt jobbig. Jag bara körde på. Den enda perioden som var tung var när jag fick influensa någon gång i februari. Där missade jag minst två veckors träning. (Det var tur att det var OS-år, annars hade jag aldrig stått ut med att vara sjuk!)

I april sprang jag mitt längsta långpass innan marathon. Det var runt 27 km och genomfördes utan några större problem.

I mitt tycke ganska väl förberedd stod jag sedan på startlinjen i början av juni 2006. Målet var helt enkelt att ta sig runt, även om jag funderade lite på att gärna komma under 4:15-4:30. Första varvet upplevde jag inte som det minsta ansträngande, utan bara fyllt av glädje och lycka! Väl ute på Djurgården under andra varvet började det dock bli tungt. Det var tyst och tråkigt där. Strandvägen och Skeppsbron upplevde jag som lite lättare men sen var det en riktig utmaning att ta sig igenom Söder Mälarstrand. Jag hade vid här laget fullt fokus på Västerbron och min familj som stod och väntade i Rålis. Väl där springer både min fantastiska pappa och min kära syster med mig en bit. Pappa ropar upphetsat: "Det går bra det här! Det är ju en kanontid på gång!!" Han är rolig han, min pappa.

Tiden ja, den tänkte jag inte särskilt mycket på under loppet. Det var först efter 30 km som jag insåg att jag kunde komma in runt fyra timmar. Men det var inte alls särskilt viktigt. Istället kämpade jag för att hålla humöret uppe och fortsätta springa trots att benen ville att jag skulle lägga mig ner i diket. Och jag kämpade verkligen. Vid Odenplan ropade en i publiken mitt startnr och sa att jag såg stark ut. Det gav mig extra energi för att öka lite sista biten in mot Stadion. Väl där njöt som jag aldrig har njutit förr och sprang in på tiden 4:01:04.

Att jag var så nära att komma under 4 timmar spelade ingen som helst roll. Jag var så himla nöjd med loppet och att springa marathon var bland det bästa jag har gjort. Av olika anledningar har det dröjt fyra år men på lördag hoppas jag att jag upplever liknande känslor som jag gjorde 2006. För det var verkligen helt fantastiskt!

 

Och så här såg mina mellantider ut 2006:

 

Distans	Totaltid	Sträcktid	Min/km	Plac
5 km	0.30.37	30.37	6.07/km	1174
10 km	0.59.14	28.37	5.43/km	1057
15 km	1.27.14	28.00	5.36/km	892
Halvmaraton	2.01.31	34.17	5.37/km	776
25 km	2.23.41	22.10	5.41/km	730
30 km	2.51.38	27.56	5.35/km	623
35 km	3.20.09	28.31	5.42/km	562
40 km	3.49.00	28.50	5.46/km	525
Mål	4.01.04	12.04	5.29/km	518