Lisakarinmatilda

I mitt inlägg om Stockholm marathon antydde ju jag något om en rolig berättelse som slutade bl.a. slutade i sjuktältet. För att sammanfatta det hela kan jag berätta att min sambo har väldigt lätt för att få kramp i benen. Vårt första Lidingölopp slutade med kramp för honom och även ett och annat långpass har gjort det.

Efter målgången i lördags så hade jag & Mats bestämt en plats där vi skulle ses. Eftersom jag fick rapporter om att han hade gått i mål två minuter efter mig så begav jag mig till mötesplatsen direkt efter att jag hämtat ut väskan. Men Mats kom inte. Det dröjde jättelänge och jag ringde och ringde honom. Efter ca. 40 min ringer han äntligen mig och beskriver för mig var han är. Jag hittar då Mats liggandes raklång på konstgräset på ÖIP. Han kan överhuvudtaget inte röra sig för då krampar det. Han har kramp i låren, vaderna, ljumskarna och fötterna. På väg nerför trappan (ni vet, den där HEMSKA trappan ner mot fotbollsplanen!) en stund tidigare hade krampen satt igång ordentligt och han fick lägga sig raklång ner där. Till slut lyckas han ta sig upp därifrån, hämta ut väskan och placera sig på gräset där jag sedan hittar honom.

Mats försöker röra sig men det krampar konstant. Vi får hjälp av en kille bredvid oss för att sträcka ut benen på honom men krampen kommer titt som tätt ändå. Jag får lite smått panik och springer till Info-tältet där de hjälper till att kalla på sjukvårdare. Efter ganska lång tid kommer äntligen en fyrhjuling med släp och vi hjälps åt att få upp Mats på släpet. Även jag hoppar upp och åker mellan alla löpare på ÖIP bort till sjukvårdstältet. Väl i tältet får Mats vätskeersättning och chips (för saltets skull). Men han återhämtar sig inte så fort så sköterskorna föreslår dropp. Men det kände Mats var att gå lite väl långt. Både att jag fick bättre tid än honom och att hamna i dropp kändes inte så där jättebra! =)

Mitt i allt detta kaos börjar även jag må dåligt. Jag har ofta problem med magen efter långpass och lopp och så även denna gång. Det slutar med att allt jag fått i mig efter loppet kommer upp igen, i en Bajamaja. Vid det här laget är det nästan helt tomt på ÖIP, förutom i sjukvårdstältet där folk ligger utslagna. Mats är absolut inte en av de som mår sämst. Till exempel har killen på båren bredvid minnesluckor. När klockan är ca. 20:45 kommer Mats pappa och hämtar oss. Äntligen kan vi åka hem! Väl hemma tvingar vi i oss lite mat och dricka. Vi mår vid det här laget betydligt bättre båda två. Fast precis innan läggdags får jag en ny attack av illamående. Denna gång kan jag dock behålla allt och lyckas till slut somna.

När vi sedan vaknar på söndagen är vi så gott som återställda båda två. Förutom träningsvärk så klart! Så här efteråt när man fått lite distans till situationen så skrattar vi åt det. För det är faktiskt ganska roligt att man frivilligt utsätter sig för något som leder till sådana här underbara händelser! Som min svåger beskrev det; "Lisa, ditt marathon kändes lite sådär rock´n roll!" (Det ska kanske tilläggas att jag då berättat att jag inte smörjde in mig med varken solkräm eller vaselin innan, inte heller drack på alla vätskestationer, hade ingen musik eller vätskebälte med mig, drack nästan bara vatten, åt inget efteråt och så pricken över i:et är självklart händelserna inne på Bajamajan!)

Och ändå är jag redan jättepepp för att springa maran nästa år! Det är väl lite märkligt?