Lisakarinmatilda

Under veckan i Turkiet var det ungefär 35 grader varmt varje dag och extremt hög luftfuktighet, vilket resulterade i att man svettades bara genon att blinka. Men jag & Mats gav oss ändå ut på tre löppass under semestern. Givetvis genomfördes samtliga efter att solen hade gått ner.

Det var minst sagt en speciell upplevelse att springa längs Medelhavet i solnedgång samtidigt som böneutropen som gav muslimerna klartecken att äta igen hördes över hela nejden. Att dessutom passera en och annan kamel under sin runda är i alla fall inte jag särskilt van vid. Varje träningspass gav en magisk upplevelsen och känslan är svår att beskriva. Det kändes nästan overkligt. Och helt fantastiskt. Jag ser definitivt fram emot mer utomlandslöpning i framtiden.

Här är några bilder från våra rundor:

Ända sedan jag fick höra om Bellmanstafetten för första gången så har jag velat springa den. Men det har liksom aldrig blivit av. Dessutom har det varit svårt att få ihop ett lag. Men i år var det äntlgigen dags! Jag och fyra pluggpolare från Sopis bestämde i våras för att anmäla oss och stafetten gick av stapeln igår.

Jag kom hem från Turkiet i fredags kväll så jag var väl inte direkt optimalt förberedd för att maxa mig i 5 km dagen efter. Men springas skulle det i alla fall och kul skulle det bli!

Vi var ett taggat men nervöst gäng som samlades vid startområdet. Maja sprang första sträckan och därefter var det min tur att ta över stafettpinnen. Jag kände mig inte helt fräsch i kroppen utan var lite seg och var dessutom täppt i näsan, vilket gjorde det tungandats. Min förhoppning var att i alla fall komma under 22 min, annars skulle jag bli besviken. Jag körde på från första steg och det var fruktansvärt jobbigt. Det ÄR fruktansvärt jobbigt att springa 5 km, åtminstone om man vill göra det fort. Det kändes som jag hade maxpuls från första steget och jag tänkte hela tiden: "jag ska aldrig mer springa så här kort..."  Jag sprang förbi nästan alla andra löpare på andrasträckan och blev bara omsprungen av 2-3 st, varav en var Anna Rahm som var inne på sitt lags tredje sträcka. Det var absolut inte trångt så att springa förbi folk tog inte särskilt mycket kraft. Jag orkade till och med spurta de sista 300 m.

Min sluttid blev 20:52, vilket jag definitivt är nöjd med. Känns bra att göra en så bra tid trots att jag verkligen inte kände mig i toppform igår. Min lagkamrater var dessutom helt fantastiskt duktiga! Klara, Maja, Katti & Sussi gjorde alla sitt absolut bästa och jag är verkligen imponerad av deras prestationer. Sammanlagt lyckades vi faktiskt knipa 10:e platsen i damklassen! Helt otroligt! Vi slog till och med ett av Studenternas lag! Tänk vila grymma socionom-studenter vi är!

Team Habitus

Helt oplanerat så har jag vilat helt från träning i hela TRE dagar. Och då utan att vara sjuk, i alla fall inte så sjuk så att jag inte kan träna, lite småförkyld är jag ju faktiskt just nu. Orsaken till tredagars-vilan är nämligen en utdragen tand. Efter att ha kämpat med smärtan i två dagar åkte jag akut till tandläkaren och en timme senare var tanden borta. Tandläkaren gav mig stränga order att inte träna på två dagar pg.a. att det då skulle kunna börja blöda igen. Jag har nu gjort som tandläkaren sa och eftersom jag inte tränade dagen före utdragningen så har det alltså blivit vila i TRE dagar.

Men idag är det äntligen dags för löpning igen. Jag är tillbaka i Stockholm så det blir första passet här sedan marathon. Ikväll åker vi sedan till Turkiet och givetvis kommer vi springa även där. Fast det blir inga 25 km:are direkt. Det är ju trots allt 37 grader varmt där nere.

Om en vecka är jag tillbaka och då är det dags för Bellmanstafetten. Kul!

Träna hårt.

Efter att ha jobbat i drygt nio veckor i sommar så är jag äntligen lite ledig. Skolan börjar inte förrän 30 augusti så det blir ca. två veckors ledighet. Det ska bli så skönt! Fast jag har trivts alldeles utmärkt på mitt sommarjobb.

På fredag åker vi till Turkiet. Det känns verkligen som en välbehövlig semester med tanke på allt som väntar under hösten och vintern. Vi vet ju inte ens vilken stad vi kommer bo i!

Om jag ska summera sommaren ur en löparsynvinkel så är jag nöjd. Antal pass är helt okej men tempot har varit något lägre än tidigare. Antagligen beror det på att det periodvis har varit varmt och fuktigt. Jag har ändå fått till fler långpass än förra sommaren, vilket bådar gott inför hösten stora mål, Lidingöloppet. Att jag dessutom har börjat rehabträna för min onda häl är definitivt positivt. Däremot är man som vanligt inte riktigt nöjd med antal kvalitetspass. Fler sådana kan man alltid göra. Men det är ju så jobbigt och jag väljer ju faktiskt själv om jag ska genomföra ett tufft kvalitetspass eller inte så jag får väl skylla mig själv. Jag är nöjd ändå!

Efter Turkiet väntar först Bellmanstafetten och veckan efter det är det dags Tjejmilen. Sedan är det fullt fokus på Lidingöloppet den 25 september. Vad som händer sedan får tiden utvisa. Kanske blir det ytterligare något/några höstlopp. Oavsett så ser jag fram emot hösten. Det är ju min nya favorit-årstid!

Men innan hösten kommer är det dags för det här:

Turkiet

Dagens långpass handlade nästan enbart om ren och skär löparglädje. Jag kände från första steget att det gick lätt idag. Men eftersom det är ganska varmt och klibbigt ute valde jag att hålla nere tempot i början. Jag ville inte riskera att gå in i väggen senare under passet på grund av en allt för tuff öppning. Dessutom är rundan jag sprang kuperad och går delvis i terräng, vilket tar på krafterna. Kilometer efter kilometer avverkades och jag njöt verkligen. Benen svarade och endast vid ett par tillfällen kände jag av min onda häl men smärtan försvann fort. Jag hade min Stockholm marathon-tröja på mig och fick ett glatt hejarop och tummen upp från en mötande löpare. Jätteroligt! Även detta ökade på löparglädjen ytterligare. Egentligen brydde jag mig inte om hur fort det gick idag. Glädjen grundades i att kroppen var pigg och benen verkligen ville springa idag. Det blev ändå ett bra snitttempo på 22,5 km-aren nämligen 5:03 min/km, trots att det inte var det som var syftet med dagens långpass.

Det är under sådana här fantastiska löppass som man inser vad löparglädje innebär och varför man faktiskt håller på med löpning. Det räcker med ett enda sådant här träningspass så är alla tunga och sega rundor som bortblåsta. Att springa är livet!



Inspirerande t-shirt                                   Nyduschad och nöjd

Jag har definitivt en ny favoritrunda här i Karlskrona. Rundan går i skogarna som finns ca. 2 km norr om mamma & pappas villa. Det är ett stort friluftsområde och jag har framför allt sprungit på de markerade spåren tidigare eftersom jag är rädd att springa vilse. Men eftersom min kära sambo är en levande GPS så har vi nu vågat utforska området lite mer. Det är så fantastiskt att springa i den vackra skogen. Alldeles tyst och stilla är det. Gårdagens runda förgylldes dessutom med en enorm rovfågel som lyfte och flög bara några meter framför oss. Underbart!

Ett annat exotiskt inslag som man kan se i skogarna är Carolina Kluft. Hon och Patrik bor nämligen just där min nya favoritrunda är. Tyvärr har jag inte sett någon av dem än men en gång visade min levande GPS fel så vi råkade springa in på deras tomt. Synd att de inte var hemma för då kanske de hade följt med på träningspasset. Fast Patrik är nog inte särskilt vältränad längre så han hade nog haft svårt att hänga på...

Som många säkert redan vet så är ju nästa års Göteborgsvarv och Stockholm marathon lagda med endast en veckas mellanrum. För min del medför detta ett problem. Jag har sprungit Varvet fem år i rad och sagt att inget får stoppa mig att fortsätta genomföra det. Efter årets fantastiska upplevelse på marathon vill jag inte för allt i världen missa nästa års folkfest. Men går det att springa båda loppen?

Visst det går väl om man tar väldigt lugnt på Varvet och sparar all kraft till maran. Men hur kul är det? Jag har förbättrat min tid för varje år i Göteborg och nästa år kommer jag antagligen att få starta i en startgrupp tidigare än de senaste åren, vilket gör det oerhört lockande att springa fort. Att maxa en halvmaran endast en vecka innan ett marathon är väl knappast en optimal uppladdning. För Stockholm marathon SKA jag springa och helst göra det fortare än i år. Men jag kan ju inte överge min trogna vän Varvet.

Hur ska jag göra?

Årets Varv

Min häl känns något bättre. Jag har kört rehabträning i två veckor nu, samma övningar varje dag. Imorgon går jag in i vecka 2 på Rehabprogrammet, vilket innebär några fler men framför allt tyngre övningar. Jag känner framför allt att det gör mindre ont när jag springer än vad det gjorde tidigare. Dock har jag fortfarande ont stundtals när jag inte springer. Det kan kännas i hälen när jag bara sitter eller står. Det är ju såklart inget vidare kul men så länge jag upplever att jag blir bättre på något sätt så är jag nöjd!

För min del har jag nästan alltid varit trögstartad i början av ett löppass. Det tar liksom en stund att komma igång. För några år sedan gick det väldigt långsamt i början men allt eftersom jag har blivit snabbare så har jag även blivit något mer snabbstartad. Fast nu tycker jag återigen att det går långsamt i början. Benen är riktigt sega under första 3-4 km. När de sedan piggnar till så är det dock inga problem. Det känns löpningen sådär härligt lätt och skön. Men det är frustrerande att nästan alltid få en tung start. När jag har pratat med löpande vänner om det här så verkar det som om det här dessutom är betydligt vanligare bland tjejer än bland killar.

Är det någon som har tips på hur man kan bli lite piggare i starten av ett löppass så tar jag gärna emot tips!

Som tidgare nämnt så är jag inte bara intresserad av att idrotta själv utan även av att titta på när andra gör det. Jag har alltid varit lite av en sportfåne, framför allt när det gäller vissa idrotter. Friidrott är givetvis en av mina favoritidrotter och jag har följt EM i Barcelona med stort intresse. I helgen gick ju EM-marorna av stapeln och jag satt klistrad framför tv:n. Även om min egen löpning är på en helt annan nivå så blir jag verkligen inspirerad av dessa fantastiskt duktiga löpare!

Redan 1995 var det faktiskt en VM-mara som fick mig att bli intresserad av långlöpning. Jag var i Göteborg under friidrotts-VM då och när vi såg marathonloppet så tänkte jag faktiskt att jag också skulle vilja springa ett marathon någon gång. Tio år senare blev det verklighet!

Coola och grymt duktiga Isabellah Andersson ger inspiration