Lisakarinmatilda

Vid många aktiviteter nu för tiden så har jag några extra kilon att bära på. Och då menar jag inte eventuella gravidkilon som hänger kvar. Nej jag menar såklart att jag bär på en bebis med diverse tillbehör.

 

Exempelvis är det inte många gånger jag promenerar utan vagnen vilket ger extra motstånd och således styrketräning i vardagen. Detsamma gäller ju givetvis vid löpning. Att bo på tredje våningen utan hiss ger ytterligare en chans till lite extra träning. Att bära en bebis upp och ner (ibland tillsammans med skötväska, matpåse m.m.) kräver minsann starka ben!

 

Jag har alltid vetat att jag är oerhört känslig vad gäller sömnen. Om jag inte får sova tillräckligt så mår jag inte bra, inte bra alls. Jag har dessutom alltid haft svårt att sova och avundas alla som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. För min del handlar det om minst 45 minuter och ibland betydligt längre än så innan jag somnar in. Sedan jag blev mamma har jag därför minst sagt satts på prov, vilket ju inte har gått omärkt förbi här på bloggen.

 

I helgen har det gått upp och ner med sömnen eller snarare ner och upp. Träningen följer på samma sätt som sömnen, ner och upp alltså.

 

Fredagens löppass blev det inget alls med. Trots en bra natt så hade jag ingen ork när kvällen kom. Jag & Siri hade varit ute på vift hela dagen, vilket tar på krafterna. Istället bestämde jag mig för att springa på lördagen istället och då helst lite längre.

 

Den planen reviderades direkt på morgonen då jag, efter en mindre bra natt, kände mig mer död än levande och humöret var i botten. Att springa långt kändes oerhört avlägset. Ja jag funderade faktiskt på att lägga ner hela löparsäsongen just då. Så sliten kände jag mig. Men ut gav jag mig till slut ut med planen att 10 minuter frisk luft ska jag i alla fall få. Det stannade såklart inte där utan passet blev 50 min fartlek (drygt 10 km). Dock inte med den piggaste kroppen men himla skönt (efteråt!) i alla fall.

 

På söndagen var det andra bullar. Efter att Siri sovit tio (!!) sammanhängande timmar vaknade jag och kände mig utsövd för kanske tredje gången sedan Siri föddes. Jag sov såklart inte riktigt lika många timmar som min dotter men säkert sju i alla fall (men ett par vakningar och snabba omsovmningar bara). Gissa om energin och humöret var på topp! Löpning skulle det såklart bli och tillsammans med Mats & Siri sprang jag elva riktigt lätta kilometrar. Det var en helt annan kropp än dagen före och jag njöt verkligen hela rundan. Tänk vilken stor betydelse sömnen har!

 

Ja det var min helg det. Först ner och sedan upp alltså. Nu är det ny vecka och det är väl bara att hålla tummarna för att den forsättet upp. För då blir det minsann fler löpar-inlägg och färre sömn-inlägg här på bloggen!

Det är knappt jag vågar skriva det. Men jag gör det ändå. Efter att ha återinfört vagnen (insatsen i sängen) som sovplats för vår lilla tjej så har nätterna återgått till som de var innan nyår. Siri somnar nu kl. 20-21 på kvällen och vaknar EN gång för att äta, någon gång mellan kl. 03-05. Ingen är gladare än jag. Idag känner jag mig faktiskt utvilad för första gången i år!

 

Vad gäller träning så har jag den här veckan sprungit ett pass (ca. 10 km), transportsprungit till och från gymmet (bara drygt 4 km sammanlagt), varit på ett ROLIGT spinningpass samt tränat styrka hemma. I eftermiddag och i helgen hoppas jag få till ytterligare ett par löppass. Om inspirationen infaller så blir det kanske kvalitetsbetonat idag. Hemmastyrkan körde jag med egen kroppsvikt samt hantlar och kettlebells.

 

 

Sedan nyår har nätterna här hemma verkligen varit katastrofala. Innan dess så sov Siri faktiskt helt okej (vaknade 1-2 ggr/natt och somnade om ganska fort). Nu handlar det istället om 4-5 vakningar varje natt och i natt var den värsta på evigheter. Hon somnade strax efter kl 20, vaknade till någon timme senare men gick att söva om, vaknade sedan kl. 23, kl. 01:40, kl. 03:30, kl. 05:20, kl. 06:45 och till slut kl. 08:00. Varje omsövning tar minst 30 min och då genom att amma.

 

Detta innebär väldigt lite sömn för egen del och vi får se vad som orkas med idag. Tanken är besök på Öppna förskolan på eftermiddagen och spinning ikväll. Det sistnämnda får vi se om det finns någon ork till.

 

Nu är det i alla fall projekt "lösa-nattproblematiken" som gäller här hemma. Första steget är att skippa sängen och återgå till vagnen eftersom det var i vagnen som Siri sov i innan nyår. Träningen får komma i andra hand nu, åtminstone hård träning. Jag har helt enkelt varken ork eller motivation.

Det var allt annat än pigga ben under dagens långa distans om drygt 17 km. Herregud, vad segt det var! Tröttheten beror förmodligen på att jag de två senaste dagarna faktiskt har styrketränat och då gjort några benövningar. Att det dessutom var snömodd och oplogade vägar idag bidrog såklart till tröttheten ytterligare.

 

Ja idag var det verkligen en mental kamp och eftersom jag sprang en runda som går att förkorta vid flera tillfällen så fick jag verkligen stålsätta mig för att fullfölja hela den tänkta rundan. Jag tog mig hem till slut och damp ner i soffan med ett glas Oboy, som i många år har varit den obligatoriska återhämtningsdrycken efter långpass. Satt som en smäck!

 

Under sådana här pass är jag fantastisk nöjd över att inte vara anmäld till något marathon i år. För längre pass än så här har jag inte motivation till just nu. Det räcker bra att ha Göteborgsvarvet i maj och sedan Lidingöloppet i september som mål (varav det sistnämnda känns väldigt långt borta och som jag ser mig att jag utsövd (!) kommer att springa massvis av härliga långpass i vår/sommar inför!).

 

 

 

 

I tisdags gav jag mig ut på ett distanspass om 10 km. Det var kallt och snöigt men jag var ändå peppad (trots att sömnen hos en viss liten dam just nu är helt kaos och då alltså även mammans). Det kändes lätt direkt och jag sprang på känslan av att det just skulle vara "lätt". Någon gång kikade jag på klockan som visade att helt okej tempo. När jag sprungit runt åtta kilometer så insåg jag att milen på runt 50 min skulle kunna gå denna dag.

 

Då la jag såklart i en extra växel vilket  gjorde att känslan övergick i "ansträngande". Eller kanske till och med "mycket ansträngande" eftersom det förutom tempoökningen är några rejäla backar sista biten hem. Men jag lyckades hålla en bra fart och snittempot för rundan blev 4:59 min/km och då utan att ha tagit ut mig allt för mycket. Helt klart ett formbesked.

 

Det ska dock tilläggas att jag efter drygt 5 km fick ett telefonsamtal som jag var tvungen att ta, vilket gjorde att jag fick vila i 2-3 min. Men jag är nöjd ändå!

För många år sedan var jag stark. Jag kunde utan problem göra massvis av armhävningar på tå och lyfte ganska tunga vikter på gymmet. Så är det inte nu. Jag är ganska klen faktiskt, trots att jag försöker lägga in någon form av styrka varje vecka. Jag är dock fullt medveten om att jag styrketränar alldeles för ostrukturerat för att det ska ge märkbara resultat. Istället styrketränar jag mer för att underhålla.

Men ibland drömmer jag om att bli riktigt stark (igen). I fredags provade jag ett Bodypump-pass på SATS men gillade det inte alls. Det var alldeles för enformigt för mig. Dessutom så himla trångt. (Tidigare har jag gillat den träningsformen men då tränade jag på Friskis så det kanske är skillnad.)

Jag fortsätter nog med min underhållande-styrka ett tag till. Åtminstone tills jag hittar inspiration till mer strukturerad styrketräning!

 

 

En kort uppdatering här på bloggen medan lunch-pastan kokar. Just nu är det fullt upp inför kommande försäljning av vår nuvarande lägenhet. Är lite väl spännande att sälja tycker jag!

På träningsfronten så kämpar jag med att få till åtminstone tre löppass varje vecka (helst fyra). Det som främst hindrar mig är orken (och i och med det motivationen). Lillskruttan här hemma sover inte särskilt bra just nu. Efter att ha haft det helt okej med sömnen under andra halvan av december så är vi nu tillbaka vid att vakna 4-5 gånger varje natt. Inte så pigg mamma om dagarna alltså. Men eftersom träningen gör en piggare så prioriteras de (oftast) såklart. Det är dock inga särskilt hårda pass och inte heller någon som helst struktur eller plan bakom. Det blir vad jag känner för helt enkelt.

Ikväll har jag däremot en plan som går ut på något form av pass med mer kvalitet i. Får se om det blir backe, intervaller eller fartlek. Eller så kanske det bara blir ännu ett lugnt distanspass...

 

Nu är det lunchdags!

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag har två delmål på vägen mot den forna formen. Det första delmålet löd:

 

Ännu ett år har nu passerat, 2013. Året har utan tvekan varit det bästa i mitt liv. Löpning har det inte blivit så mycket av, förklariga skäl.  Däremot har jag ju blivit mamma vilket slår all löpning med hästlängder.

 

Jag kan dock summera 824 sprungna kilometrar (vilket kan jämföras med 2012 års 2780 km) både med och utan bebis i magen. Det har även blivit en hel del styrka, cykling samt några spinning- och längdskidpass. Ett lopp blev det faktiskt också, Blodomloppet i början av juni. Då var jag gravid i vecka 27 och sprang de 5 kilometrarna på 29:59.

 

Nu ser jag fram emot ett nytt år!