Lisakarinmatilda

Jag älskar hösten. Och jag älskar att springa på hösten. Därför tycker jag inte alls att det känns jobbigt att vi går mot en mörkare årstid. Luften är ju så klart och naturen så rofylld och vacker! Att springa i skogen på hösten slår, enligt min åsikt, all annan form av löpning!

Men nu har visst sommaren återkommit. Termometern visade 19 grader varmt när jag skulle ut på kvällens löppass! Fast det är fortfarande skillnad på känslan i luften nu och i somras. Det är klarare luft nu, trots värmen, och ett lugn har lagt sig över naturen. Jag ser fram emot många härliga löprundor i höst!

Sedan jag fick min Garmin i julas så har jag nästan sprungit varenda pass med pulsbandet. Dock så tittar jag nästan aldrig på pulsen under passet men tycker att det är intressant att studera pulsen efter löpningen. På distanspass i en fart på ungefär 5 min/km så ligger pulsen ungefär mellan 145 och 165 slag, vilket motsvarar 75-85 procent av min maxpuls. Jag är inte helt säker på min maxpuls men jag utgår ifrån att det ligger runt 195, eventuellt något högre med tanke på nedanstående procent-satser.

Något jag har sett efter att ha studerat pulsen efter lopp är att jag kan ligga på en ganska hög pulsnivå under en ganska lång tid. Vid lopp är pulsen dessutom betydligt högre än vid träning. Och det är väl så det ska vara?

Vid lördagens Lindingölopp uppmättes min puls som högst till 192! I och för sig var det på upploppet men jag trodde inte att jag var så nära min maxpuls. Uppenbarligen var loppet mer ansträngande än jag upplevde det, åtminstone på upploppet.

Så här har min snitt- och maxpuls sett ut under några av årets lopp:

Kungsholmen runt:
Snitt: 173 (89%) Max: 190 (97%)

Stockholm marathon
Snitt: 169 (87%) Max: 192 (98%)

Bellmanstafetten
Snitt: 177 (91%) Max: 187 (96%)

Tjejmilen
Snitt: 179 (92%) Max: 189 (97%)

Lidingöloppet
Snitt: 169 (87%) Max: 192 (98%)


Det mest intressant är att både snittpulsen och maxpulsen var exakt lika vid Stockholm marathon och Lidingöloppet. Tempot vid de båda lopperna skiljde sig endast åt med 2 sek/km så även det var likt. Dock är maran drygt 12 km längre och enligt min åsikt jobbigare än Lidingöloppet (men det är en annan historia och kräver ett eget blogginlägg)!

Som jag skrev ovan så funderar jag på om inte min maxpuls är högre än 195. Eller är det möjligt att ligga så nära sin maxpuls som mina resultat ovan visar?

Efter en allt annat än optimal uppladdning, med en förkylning som vägrar släppa, så var det alltså dags för ett av årets riktiga kraftprov igår - Lidingöloppet. Jag vaknade med täppt näsa, precis som de senaste två veckorna. Men annars kändes det bra och jag var laddad. Hade som vanligt svårt att få i mig frukosten men tvingade ändå i mig gröt, en smörgås, kokt ägg och kaffe.

Vi tog bilen ut till Lidingö och var på plats redan strax innan tio. Jag tycker att det känns bra att vara på plats i god tid och slippa stress. Efter att ha hämtat ut nummerlappen, tittat på 15 km-loppet, ätit lite och bytt till "tävlingsdräkten" var det dags att gå till starten. Första start var kl. 12.30 och min grupp tio minuter efter.

Jag joggade någon kilometer som uppvärmning och kände att kroppen helt klart var med på noterna. Det kändes lätt. Andningen var inte det minsta ansträngd, vilket jag såg som ett tecken på att förkylningen inte skulle hindra mig. Efter uppjoggen ställde jag mig i startfållan och strax därefter var det dags för start.

Det var som vanligt trångt första kilometrarna, framför allt före en uppförsbacke eller en kurva. Men jag tycker ändå att det flöt på riktigt bra och jag hade inga som helst problem att följa med i tempot i grupp 2. Första milen försvann i ett nafs och klockades på 50:51, vilket var ungefär minuten snabbare än jag hade planerat.

Efter första milen var jag orolig att jag hade gått ut för hårt och ansträngde mig för att inte köra på för tufft under den andra milen. Trots att det är väldigt kuperat mellan 15 och 20 km så hittade jag ett bra flyt i löpningen. 20 km passerade jag på 1:43 och ärligt talat var jag knappt trött. Men eftersom jag vet vad som väntar sista milen på Lidingö vågade jag inte hoppas på något alls.

Den branta backen efter Grönsta gärde kändes inte alls så jobbig som jag mindes den. Jag passerade flera löpare som gick där. Jag kom in i ett riktigt bra flyt och kilometrarna försvann jättefort. Vid det här laget insåg jag att silvermedaljen (sub 2:38) inte skulle bli något större problem idag. En kort stund började jag faktiskt fantisera om att komma in under 2:30 men slog snabbt bort de tankarna då jag insåg att det skulle bli omöjligt med tanke på de backar som jag skulle forcera.

Efter ungefär 25 km kommer den beryktade Aborrbacken. Nästan alla löpare gick där. Men inte jag. Om jag börjar gå är jag rädd att jag inte kommer igång med löpningen igen. Dessutom var jag så stark igår att det gick betydligt fortare att springa uppför än att promenera. På samma sätt tog jag mig an Karins backe när det enbart är två kilometrarna kvar. Sista kilometern mot mål är otroligt lättlöpt och då släppte jag ut mina sista krafter. Mållinjen korsade jag på 2:31:09 och plcering 127.

Jag kände mig otroligt stark igår och jag kunde verkligen njuta av loppet. Det var perfekta förutsättningar för löpning med strålande höstväder och inte särskilt trångt. Jag är dessutom otroligt nöjd med hur jag disponerade krafterna. Det var egentligen bara sista fem som var jobbiga. I övrigt var det enbart glädje och njutning!

Även Mats gjorde ett imponerande lopp igår och krossade sin förra tid med över 11 min. Han sprang på 2:18:17!! Helt fantastiskt bra och jag är så glad för hans skull! Silvertiden för killar är 2:15 och det tror jag absolut att han kan ta. Vilken kille man har!

Idag har jag träningsvärk i låren, i magen och i skuldrorna. Att låren gör ont är förståeligt men magen och skuldrorna? Det är väl bara att inse att styrketräning kanske inte är så dumt ändå. I alla fall inte om jag ska springa under 2:30 på nästa års Lidingölopp...

Även i år lyckades jag knipa den där silvermedaljen genom att klara av Lidingöloppet på 2:31:09! Det gick över all förväntan och jag är så himla nöjd!

Jaha, imorgon är det alltså dags. Lidingöloppet 30 km - hatkärlek. Fast mest kärlek såklart. Jag är fortfarande snuvig, är alldeles tjock i näsan av allt snor och så nyser jag. Det är värst på morgonen. Hur segdragen kan en fökylning egentligen vara?

Men förkylningen är inget som stör mig längre. Jag kommer att springa som om jag var helt frisk eftersom jag i övrigt inte känner mig dålig. Kanske påverkar det, kanske gör det inte det... Vi får se.

Det stod för övrigt i tidningen idag att skidåkarna Charlotte Kalla och Emil Jönsson springer imorgon. Kul! Då vet jag vilka jag ska ta rygg på... På söndag springer skidskytten Helena Ekholm och skidåkaren Anna Haag tjejloppet på 10 km. Ska bli kul att se vad de kan prestera. Med tanke på att Anna Haag sprang Vårruset samtidigt som jag och hon försvann som ett spjut efter startskottet så lär det gå fort för henne på söndag.

Dagen ägnas åt plugg, lunch på Söder, mer plugg, handling, hämta cykeln som varit på service och till sist ladda med vegetarisk lasagne ikväll. Bra dag.

Anna Haag och Emil Jönssons - coolt par

Deras hemsida: http://annaoemil.se/

Nu är det faktiskt bara TVå dagar kvar till Lidingöloppet! Vart tusan tar tiden vägen egentligen? Nyss hade man ju massor av tid kvar att träna på... Jaja det är väl bara att göra det bästa av situationen och den träning som är gjord. Det går ju knappast att förändra något nu.

Det första som dyker upp i huvudet inför loppet är givetvis min förkylning. Jag är fortfarande snorig men i övrigt känner jag mig frisk. På morgonen är näsan helt igentäppt och nässpray hjälper inte. Det här kommer kanske att ge en mer tung andning på lördag än vad jag i normala fall har. I övrigt är det eventuella efterdyningar av förkylningen som kommer att påverka, som exempelvis trötthet. Men vi får se. Jag har aldrig tidigare haft en så här rejäl förkylning nära ett lopp så jag har faktiskt ingen aning om hur kroppen kommer att reagera.

Mitt mål med loppet är att springa snabbare än förra året (2:35:15) och allra helst ner mot 2:32-2:33. Mitt långsiktiga mål är givetvis 2:29 men det får nog blir nästa år! Jag har sprungit lite fler långpass inför det här året jämfört med tidigare. Dock så har backpassen varit färre så det kanske går på jämt ut? Jag känner nästan alltid att det är något jag hade kunnat göra annorlunda inför ett lopp men det är ju inget att gräva ner sig i. Nu är förutsättningarna som de är.

Min plan är att börja lugnt för att inte upprepa 2009 års "kollaps" på sista milen då krafterna var helt slut. Jag måste dock starta snabbare än förra året då första milen nästan gick på 54 min! Det är alldeles för långsamt! Åtminstone två minuter fortare i år hoppas jag på i år. Men det är en svårt avvägning, med en för snabb öppning riskerar jag att inte orka hela vägen. Det gäller att hitta en mellanväg.

Väderprognoserna visar riktigt bra löparväder på lördag. Sol och ca. 15 grader. Jag tror minsann att Lidingö-skogarna kommer att visa sig från sin allra vackraste sida. Det gillar jag!

Okej alla läsare, nu vill jag veta vilka av er som ska springa något av loppen på Lidingö i helgen? Och vilka kommer och hejar?

Jag och medaljen Lidingöloppet 2010

Kvällens 13,5 km på spåren i Nacka, som till viss del liknar Lidingöloppsspåren, syftade till att testa formen efter förkylningen. Jag är fortfarande snuvig och har lite ont i huvud & bihålor och så nyser jag. Men i övrigt känner jag mig frisk.

Formtestet gick okej. Jag kände ingenting av förkylningen när jag sprang. Men jag var tröttare än jag brukar vara och tappade helt kraften efter ca. 10 km. Fast jag lyckades ändå hålla uppe tempot under hela passet som till slut slutade på 4:57 min/km. Inte helt lätt att avgöra formen alltså!

Jag vet inte alls hur det kommer att bli på lördag. Det kan faktiskt gå lite hur som helst känns det som. Om jag hinner återhämta mig från förkylningen så tror faktiskt att att jag kan klara mitt mål (sub 2:35). Jaja, vi får se hur det går. Oavsett så ska det bli väldigt roligt att springa på Lidingö!

Inte mycket klokare efter formtestet

Även idag blev det ett lugnt löppass. Jag vågade mig på hela 10 km idag och tempot var lite högre (5:13 min/km) än under gårdagens runda. Kroppen känns bra och riktigt pigg men tyvärr är förkylningen på samma nivå som igår. Varken bättre eller sämre. Imorgon blir det vila och på tisdag är planen att prova ett pass på 12-13 km. Det är bara sex dagar kvar nu till Lidingöloppet!

I dagens inlägg vill jag även tacka er läsare och alla fina kommentarer som jag får. Den senaste tiden är det flera nya läsare som har kommenterat och det gör mig väldigt glad (precis lika glad som jag blir för alla kommentarer såklart)! Tack till er ALLA! Ni är toppen!

Så himla skönt att springa igen! Det gick sannerligen inte fort, knappt styrfart faktiskt och pulsen var knappt över 130 på hela rundan. Inte särskilt ansträngande alltså. Det var dock aningen svårt att andas på grund av en igensnorad näsa. Men kroppen var pigg och att äntligen springa igen var fantastiskt! Efter passet mådde jag faktiskt bättre än före. Huvudvärken försvann, som den ofta gör för mig när jag springer och jag snyter mig inte så mycket längre. Nu jäklar ska jag blir helt frisk!

Åh det är börjar bli jobbigt nu! Jag är frustrerad över att förkylningen inte riktigt vill släppa. Det är såklart mycket bättre nu än tidigare i veckan. Men ändå inte helt bra. Det är fortfarande mycket snor och huvudvärk... Det enda positiva är att jag inte har känt något i halsen under hela förkylningen.

Eventuellt vågar jag mig ut på en kort och riktigt lugn löprunda senare idag. Jag vill ju så gärna! Har inte sprungit ett steg sedan söndagens långpass på Lidingö.

Tyvärr ser jag inte fram emot Lidingöloppet längre. Det känns inte alls som om jag kommer kunna göra mig själv rättvisa med den här uppladdningen. Så som jag mår nu skulle det inte ens gå att genomföra loppet. Men än har jag inte gett upp. Det är ju faktiskt en HEL vecka kvar.

Egentligen är jag inte det minsta sugen på att springa något lopp just nu. Jag är inte sugen på att springa alls faktiskt. Men det beror bara på att jag är förkyld, rejält förkyld också. Så fort jag blir lite friskare (snart hoppas jag) så kommer löparsuget tillbaka. Det vet jag.

Så nu när jag inte kan träna så passar jag på att anmäla mig till Hässelbyloppet den 16 oktober. För jag vet att jag kommer vilja springa det. Förra året var det ju verkligen succé då jag lyckades springa i mål på 41:55 och hade en riktigt trevlig resa. Mer lättsprunget lopp får man leta efter! Dessutom gillar jag skarpt lopp på hösten. Som bekant så trivs jag som bäst då, luften är ju så klar och naturen så vacker!

Hässelbyloppet 2010

Ja så är det. Jag är förkyld. Jätteförkyld. Snorar, nyser, har ont i halsen och känner mig febrig. Knappast den mest optimala uppladdningen inför Lidingöloppet. Men tack och lov att det kommer nu och inte nästa vecka! Förhoppningsvis hinner jag friskna till innan loppet. Trots sjukdom så har jag jobbat några timmar idag, på mitt gamla jobb som lärare. Ska faktiskt jobba där hela veckan. Det är tur att eleverna är snälla för annars hade jag nog inte orkat.

Nu är det fullt fokus på att kurera mig! Och undvika att smitta min sambo... Fast han brukar klara sig bra från mina sjukdomar så det är förhoppningsvis inga problem.

Helgen har minst sagt varit intensiv. Fast det har enbart varit trevligheter så jag ska inte klaga. Men med trevligheterna följde även en och annan alkoholhaltig dryck, sena kvällar och för lite sömn. Fast jag har sprungit ändå, såklart.

Vi åkte till Lidingö idag och sprang de 20 första kilometrarna av Lidingöloppet plus nästan ytterligare 4 km (från Grönsta till starten på Koltorps gärde). Det mindre hälsosamma levernet i helgen gav sig till känna efter ungefär 10 km:s löpning idag. Jag var orkeslös och riktigt seg. Det gjorde ont i ljumskar, höfter och knän. Dessutom var inte magen min vän idag. Ajajaj vad ont jag hade.

Trots allt så tog vi oss runt hela rundan. Tempot blev 5:16 min/km, vilket måste ses som helt okej med tanke på omständigheterna. Nu blir det två veckor utan alkohol och sena kvällar för att vara ordentligt laddad och redo att återigen ta sig an skogarna på Lidingö den 24 september!

 

 

 

 

Någon gång i denna bloggs begynnelse så lovade jag ett helt inlägg tillägnat den person som jag överlägset har sprungit flest mil med - Mats. Mats är inte bara min allra trognaste löparvän utan även mannen i mitt liv, min sambo och stora kärlek sedan snart fem år tillbaka. Efter att ha veckopendlat från Trollhättan till Stockholm under 1,5 års tid så har Mats nu äntligen flyttat tillbaka till vår lägenhet på riktigt.

Eftersom det här är en löparblogg så kommer jag i det här inlägget givetvis att beskriva Mats utifrån ett löparperspektiv! Hur skulle det annars se ut?!

För det första så vill jag nämna att jag är så otroligt glad att Mats & jag delar löpningen som intresse. Dessutom är det helt fantastiskt bra att vi kan träna tillsammans. Även om han är lite snabbare och starkare än jag (oftast) så skiljer det inte så mycket mellan oss utan vi får båda ut något av alla typer av pass tillsammans. Vi springer de flesta pass ihop.

När Mats & jag träffades så sprang han inte särskilt mycket. Jag hade däremot kommit igång ordentligt med löpträningen och Mats var inte sen att haka på. Vår första vår tillsammans (2007) så sprang Mats sitt första lopp - Göteborgsvarvet. Sedan har det bara fortsatt och Mats har tränat allt fler mil i veckan. Tyvärr hindras han av ömmande benhinnor, smalben, fötter och knän. Ja det är faktiskt väldigt mycket som gör ont på honom. Men han biter ihop och springer ändå.

Precis som jag så är Mats bättre på kortare sträckor som milen och halvmarathon. Hans personbästa på milen är 39:15 och halvmaran är 1:27:59. Mats starkaste sida är hans enormt starka ben. Jag tror knappast att det finns många löpare som är bättre än honom i uppförsbackar. När Mats når krönet på en backe har jag knappt börjat kämpa mig uppför. Det är verkligen imponerande!

Jag skulle ljuga om jag skrev att vi aldrig tävlar mot varandra. Mats har erkänt att han vid något tillfälle under ett lopp har tänkt något i stil med: "bara öka lite till, annars kanske Lisa vinner över mig...". Själv så slår jag ju ur underläge och tänker att någon gång kanske det går att komma först. Men jag vill ju såklart att det ska gå bra för Mats också.

Mats & jag har upplevt så otroligt många fina löprundor tillsammans. Vi har sprungit utomlands, i snöstorm, i alla möjliga svenska städer, filmat oss igenom Varvet, kutat i ösregn, sprungit tidiga mornar, längs motorvägar och mycket mycket mer. Tillsammans har vi även delat glädje och sorg efter lyckade och mindre lyckade lopp. Vid några tillfällen har den ena av oss gråtit av lycka efter ett lopp medan den andra varit oerhört besviken. Men det har också hänt att vi båda två har presterat långt över våra uppsatta mål på samma lopp och då är lyckan total - att glädjas tillsammans är ju ändå det bästa!

Framför mig ser jag ett liv bestående av många års löpning, tusentals löpta mil och massvis av lopp. Givetvis med Mats vid min sida.

Imorse vaknade jag av att regnet smattrande mot rutan. Inget litet smattrande heller. Regnet öste ner. Eftesom jag redan igår hade bestämt mig för att springa på morgonen idag så var det bara att ge sig ut. När jag sprang ut hade regnet avtagit något men efter ungefär halva rundan var det som om någon satte på en kran på högsta kapacitet. Det öste verkligen ner!

Men jag har inget emot att springa när det regnar. Har jag bestämt mig för ett pass så blir det så och vädret är inget som stoppar mig. Jag springer aldrig inomhus på löpband utan det är utomhuslöpning året runt som gäller för mig. Alla väder passar för löpning!

Blött i Sjöstaden (passande...)

Nackdelen med att springa lopp är att löpningen i övrigt inte riktigt ser ut som den brukar. Träningsrutinerna rubbas eftersom ett lopp både kräver vila innan och återhämtning efter. Det gillar jag inte alls.

Redan i söndags blev det ett löppass för mig. Med ett väldigt lugnt sådant. Igår vilade jag helt men idag var det äntligen dags för att återgå till mina vanliga löprutiner, dock fortfarande utan allt för hög ansträngninsnivå. Det blev ett varv runt södermalm i kvällssolen. Stockholms visar sig verkligen från sin bästa sida vid sådana här tillfällen. Det var så vackert ute och luften klar och frisk. Dessutom var det otroligt många andra löpare ute vilket gör mig så glad. Det märks verkligen att löpning har fått ett rejält uppsving. Kul och inspirerande!

Garmin visade 12,3 km i 4:54-tempo och en medelpuls ungefär 25 slag lägre än i lördags. Lugnt och fint alltså.

Vacker kvällslöpning längs söder Mälarstrand

Jag lovade ju en race-rapport under gårdagen men på grund av ett fullspäckat schema hanns det inte med. Men här kommer den.

Inför loppet var jag nervös som vanligt. Jag är egentligen inte särskilt nervös inför själva tävlingsmomentet utan snarare inför att vetskapen om att det kommer bli väldigt jobbigt. För det är väldigt jobbigt att springa en mil, åtminstone om man ska springa den på sin maximala kapacitet.

Vid starten fick jag stå framme med de allra snabbaste löparna, vilket kändes skitkul men också fel. Som om jag har smugit in där utan att fråga! Jag känner mig inte riktigt bekväm med att endast stå några få startled bakom Isabellah Andersson som en vecka tidigare kom sjua på VM-maran. Men att få stå så långt fram innebär en problemfri start utan trängsel och det tackar jag inte nej till.

När starten gick tokrusade folk som vanligt. Jag tog det lugnare än många andra men klockade ändå första kilometerna på 4:01. Utan att vara särskilt ansträngd alls faktiskt. (Det är så konstigt! Vid exempelvis en 1000 meters intervall på 4:01 skulle jag ju knappast vara pigg efteråt. Tävling är tävling och träning är träning...) Efter första kilometern hittade jag ett bra flyt i löpningen och började passera löpare som hade startat fortare. Jag passerade löpare under hela loppet och blev faktiskt bara omsprungen av en enda tjej. Det var minst sagt en kick för självförtroendet!

Första fem kilometrarna passerade jag på 21:11 och löpningen kändes stabil. Vid det här laget började jag dock känna mig trött och jag började bli orolig att jag hade öppnat för hårt. Denna oro satt kvar i kroppen resten av loppet. Jag var hela tiden rädd för att jag skulle gå in i väggen och tappa tempot. Att jag skulle hålla hela vägen visste jag faktiskt inte förrän på upploppet!

Andra fem sprang jag på 20:49, vilket till och med är snabbare än förra veckans Bellmanstafett. Det är bara att konstatera att jag inte gjorde något bra lopp då.

Jag var verkligen jättetrött och sliten på slutet men lyckades ändå passera några tjejer uppför sista backen, trots att det kändes som om jag knappt tog mig framåt! Det är just backlöpningen som jag tar med mig som det mest positiva från Tjejmilen. Jag märkte att jag var starkare än de flesta andra löpare runt mig när det gick uppför. Personligen har jag alltid sett mig som en svag backlöpare men det beror antagligen på att jag ofta springer med sambon som är rena rama kanonkulan i uppförsbackar. I jämförelse med honom är jag en snigel uppför men jag får nog tänka om när det gäller det där. Det känns ju himla bra med tanke på Aborrbacken med vänner som jag ska besöka om knappt tre veckor!

Tiden blev alltså exakt 42 min, vilket bara är 5 sekunder långsammare än mitt personbästa från Hässelbyloppet förra året. Eftersom jag uppfattar Tjejmilen-banan som betydligt jobbigare än Hässelbylopps-banan så är jag jättenöjd. Jag hade hoppats på 42:30 så det här var helt klart ett positivt formbesked!

Tjejmilen är verkligen ett fantastiskt roligt lopp och alla som tar sig runt är vinnare. Flera vänner (Klara, Maja, Nina, Sofie, Åsa) till mig presterade helt otroligt bra och jag är säker på att ni andra som också sprang gjorde det! Heja alla tjejer!

Tjejmilen innan start - strålande väder!

 

Spurten

Tjejmilen idag gick riktigt bra, faktiskt lite bättre än jag hade hoppats. Tid: 42:00 och placering 59. Jag är jättenöjd! Men fy fasen vad jobbigt det är att springa 10 km! En längre rapport om loppet kommer imorgon.

Tjejmilen är helt klart det mest generösa lopp som jag har deltagit i. Vid nummerlappsuthämtningen bjuds det på allt möjligt och i påsen man får finns en hel del trevligheter. Årets skörd bestod bland annat av pasta, knäckebröd, proteindrink, läppbalsam, bodylotion & till och med en buff! Väldigt trevligt tycker jag.

Jag vet inte riktigt vad som händer med min kropp nu. Benen är så trötta och slitna. Det har varit så sedan intervallerna jag körde för två veckor sedan. Det konstiga är att jag inte har kört tuffare nu än tidigare. Löpning är lömskt, ibland är kroppen hur pigg som helst trots MASSA löpmil och andra dagar är kroppen seg som sirap. För egen del kan jag nästan aldrig veta innan hur det ska kännas. Just nu är det dock riktigt segt i kroppen. Kanske beror det på att jag den här veckan har cyklat en del? Eller den lätta förkylning som jag har/har haft i kroppen?

För att förhoppningsvis hitta kraften igen så har jag beslutat att vila från träning idag och imorgon. Transportcyklingen kommer dessutom att gå i ett makligt tempo (jag ska inte vara träningsklädd för då vaknar garanterat tävlingsdjävulen i mig och jag cyklar så fort jag bara kan för att komma förbi andra cyklister...). Lugnt och fint alltså. Förhoppningsvis är det vad jag behöver inför lördagens urladdning på Tjejmilen!