Lisakarinmatilda

Jag har hela tiden haft i tankarna att jag ska springa Tjejmilen i år också. Men det har liksom inte blivit av att jag har anmält mig. Jag har nog dragit ut lite på det eftersom det är så himla jobbigt att springa en mil. Åtminstone om jag ska försöka slå förra årets tid, 43:04. Och det vill jag ju! Det är ju i princip maxning från första steget som gäller.  Fruktansvärt jobbigt alltså!

Men igår anmälde jag mig till slut så nu finns det ingen återvändo. Det är väl bara att ställa in sig på den tuffa uppgiften som en maxning på milen faktiskt är. Samtidigt är det ju himla roligt. Jag antar att man kan säga att jag känner en skräckblandad förtjusning inför millopp!

Vilka mer ska springa Tjejmilen?

Tjejmilen 2010

Det var länge sedan jag sprang ett långpass då inte solen gassar och temperaturen ligger på ca. 30 grader. Men idag var det dags. Äntligen. Det enda positiva med att sommaren just nu lyser med sin frånvaro är ju faktiskt att löppassen går betydligt lättare. Dagens långpass innebär lättare ben och en piggare kropp som var stark. Det blev ca. 23 km på blandat underlag och med en del tunga backar. Tempot var i snitt 5:11 min/km, vilket absolut inte var något maxtempo. Jag har betydligt högre tempo i kroppen, även under långpass. Det bådar gott inför Lidingöloppet, där planen är att hålla under 5:15 min/km. Men det kommer bli tufft, det vet jag.

Hälen gav sig dessvärre tillkänna titt som tätt under dagens pass. Men det var faktiskt mindre smärta idag än vad det har varit tidigare i veckan. Hoppas, hoppas att det fortsätter att minska!

Min akilleshäl är verkligen en akilleshäl. Med det menar jag att jag har ont i min vänstra häl. Även om jag har sprungit i ganska många år nu så har jag väldigt sällan drabbats av några skador. MEN! Sedan i vintras har jag dragits med denna onda häl. Så här länge har jag aldrig känt av en skada tidigare. Jag kan springa, men det gör ont. Efter ca. 50 min löpning släpper dock smärtan. Kanske beror det på att jag inte längre har någon känsel?

Det är svårt att erkänna det men nu jag gör det ändå; Hälen gör faktiskt ondare nu än tidigare! Den HAR blivit sämre. Det känns inte kul alls. Kanske ska prata med mamma sjukgymnast om problemet. Hon får hitta på någon rehab-övning åt mig. För att halta sig igenom vissa löppass nu känns verkligen inte helt optimalt. För springa, det MÅSTE jag.

Visst är löpning helt fantastiskt? Ibland blir det extra påtagligt.

För en vecka sedan var jag så fruktansvärt seg i kroppen. Jag började på allvar fundera på om jag skulle sluta träna löpning, åtminstone sluta tävla eftersom det just då kändes som om jag aldrig mer kommer kunna springa fort. Lidingöloppet med sina backar kändes dessutom väldigt långt borta när benen knappt orkade ta mig uppför en svag uppförslutning.

Men så helt plötsligt vände det. Under långpasset i fredags hade jag en betydligt bättre känsla i kroppen. Benen svarade allt mer och löpningen kändes allt lättare. Efter långpasset har samtliga pass känts fantastiska. Det är så underbart att känna kraft i benen och att hjärta och lungor orkar! Det är vid sådana pass man verkligen förstår varför löpning är världens bästa motionsform. Håller ni inte med?

Jag trivs!

De två senaste löppasset har känts betydligt lättare än tidigare. Benen verkar ha vaknat till och jag har mer energi. Förresten så tror jag att det kan vara just energi som tidigare har gjort att jag har varit så sliten och då menar jag såklart BRISTEN på energi. Jag misstänker att jag äter för lite, åtminstone när det gäller mellanmål. Det räcker inte med en frukt på eftermiddagen om jag ska orka träna efter jobbet! Det känns härligt att kunna springa med pigga ben igen. Med utökade mellanmål håller piggheten förhoppningsvis i sig!

För övrigt är jag blomvakt åt mamma nu när hon & pappa är på semester. Det är en ansvarsfull uppgift och jag kämpar hårt med att inga blommor ska dö. Än så länge har jag lyskats!

Just nu är jag väldigt sliten i kroppen. Benen är sega och jag har ont lite överallt känns det som. Jag vet inte vad tröttheten beror på. Kanske är det marathon som fortfarande spökar? Det kan också vara så att jag har en lättare förkylning i kroppen. Förra veckan hade jag huvudvärk och en aning halsont. Men jag känner mig bra nu så det är nog inte det heller. Ytterligare en orsak kan vara värmen. Den kanske sliter mer än vad jag tror? Dessutom jobbar jag ju heltid hela sommaren och har ganska mycket att göra på jobbet så det kan säkert också påverka.

För att förhoppningsvis piggna till blir det bara fyra löppass denna vecka och samtliga i lugnt tempo. Jag har kört på med minst ett kvalitépass varje vecka senaste månaden så det skadar nog inte att ta en något lugnare vecka. Snart är jag minsann tillbaka på banan!

Igår upplevde jag definitivt ett av de tuffaste passet under min "löparkarriär". Det var ca 30 grader varmt och jag sprang 20 km. Det som gjorde det tufft var definitivt inte distansen och inte värmen heller, åtminstonte inte bara värmen. Jag var framför allt riktigt sliten i kroppen efter torsdagens intervaller (Som för övrigt var så jobbiga att jag trodde jag skulle avlida! 1000 m-intervaller ÄR jobbigare än att springa ett marathon enligt min åsikt.). Låren värkte från första steget igår och trots att jag gav mig ut ganska tidigt så visade temperaturen nästan 30 grader redan från start. Dessutom var himlen klarblå och inte ett moln som gav skugga.

Vätskebältets fyra flaskor var fyllda men 0,5 liter är alldeles för lite vätska när det är så varmt. Det visste jag egentligen från början men tänkte att det går nog bra. När vattnet dessutom är varmt när man ska dricka det ger ju dessutom inte särskilt mycket svalka.

Det gick alltså inte så bra i hettan. Jag var riktigt trött, matt och uttorkad. På slutet kunde jag bara tänka på alla värmekollapser under Varvet i maj och jag var livrädd för att sluta på samma sätt. Jag stannade till och med i skuggan vid ett tillfälle men fortsatte efter en kort paus. Jag stannar ALDRIG under ett löppass i vanliga fall. Stundtals övervägde jag att ringa någon som kunde hämta mig, för jag hade mobilen med mig. Men jag kämpade på. Envishet är en av mina skarpaste egenskaper, om det är positivt eller negativt överlämnar jag till andra att avgöra. I alla fall så lyckades jag ta mig hem efter 1:45:30 och höll i snitt 5:16 min/km. Helt okej med tanke på förutsättningarn. Men kämpigare pass har jag nog inte varit med om.

Nu är det VM-final!

Det är tydligen inte bara utomhus det är torrt just nu utan även i bloggvärlden. När man surfar runt på diverse bloggar så märker man att det är färre uppdateringar än vanligt. Det är ju inte så konstigt. Folk har ju semester och det fina sommarvädret lockar ju inte direkt till att sättas sig vid datorn. Även jag känner mig ganska omotiverad att blogga just nu, vilket antagligen märks tydligt. Det blir inga långa inlägg och kanske inte heller särskilt intressanta.

Men ni ska veta att jag nästan är igång som vanligt med träningen igen. Förra veckan blev det 56 km löpning, varav ett backpass och ett långpass. Förhoppningsvis blir det över 60 km denna vecka och jag definitivt tillbaka igen. Jag ska även försöka bli lite bättre på att uppdatera bloggen.

Igår sprang jag förresten 6 km med min storasyster. Hon är egentligen betydligt mer talangfull när det gäller löpning än vad jag är, åtminstone när det gäller kortare sträckor. Även om hon inte springer särskilt ofta så tar hon sig lätt runt en 6-7 km:are i 5 min-tempo. Det är verkligen inte alla som klarar det! Däremot har jag ett starkare psyke och är mycket mer envis än vad syrran är. Tänk om vi kunde kombinera våra styrkor, vilken super-löpare det hade blivit!

Jag & min syster Hanna

Gårdagen (lördag) blev vilodag för mig. Alltså vilodag när det gäller löpning för givetvis vilade jag inte från allt. Jag, Mats & mina föräldrar åkte ut i Karlskronas skärgård och njöt av den underbara sommardagen. Det är så otroligt vackert där ute på öarna!

Ungskär