Lisakarinmatilda

Sju grader varmt. Strålande sol. Pigga ben. Södermalm runt. Inga vantar. Gubbrock i lurarna. Barmark. Utan jacka. Lätt andning. Blå himmel. Uppkavlade ärmar. Lätta steg. Vårkänslor.

 

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig, oplanerade händelser och situationer kan dyka upp. Då gäller det att vara flexibel. Det är en av alla de saker som gör löpning till en så himla bra träningsform. Mer flexibel aktivitet finns nog inte. Springa går ju att göra (nästan?) närsomhelst.

Min flexibilitet sattes på prov i helgen då tidsbrist i kombination med fysiska bekymmer i form av huvudvärk och illamående/magont (faktiskt INTE självförvållat om någon nu trodde det) påverkade min träningsplanering. Huvudvärk har jag ofta, vilket ständigt påverkar min löpning tyvärr. Illamående och magont är däremot något nytt, eventuellt är jag överkänslig mot någon produkt. Tidsbrist är ju något som ibland drabbar oss alla och det är så livet ser ut helt enkelt.

Det här innebar i alla fall att lördagens långpass blev ett lugnt distanspass (9 km i 5:07-fart) med en inte helt nöjd mage, dock efter att huvudvärken hade minskat. Därefter var det trevligheter resten av eftermiddagen/kvällen. Långpasset sprangs på söndagen efter en rejäl brunch, vilket knappast var optimalt för magen. Men det var den möjligheten som gavs och huvudet värkte åtminstone inte.

Lånpasset var en mindre rolig historia med illamående, trötthet och rejäl motvind. Fruktansvärt tungt. Men bara första 10 km. Sedan vände det konstigt nog (att vinden vände kanske inte var så konstigt dock). När jag började närma mig 20 km så var jag faktiskt jättepigg och då jag efter 25 km var klar med passet var jag nästan mer fräsch än före start. Otroligt men sant. Jag som ofta känner mig sliten i höft och knän efter ett långpass kände dessutom knappt något alls i kroppen under kvällen. Vad hände egentligen?

Pigg vid passering 20 km, Hammarby IP

 

Fint sällskap som dessvärre dras med rejäla skadebekymmer just nu

Någon gång tidigare har jag kallat tusingar för dödsintervaller och jag tycker fortfarande att det är ett ytterst passande namn. Särskilt om de springs på en vanlig cykelväg. Att springa på bana och framför allt på löpband är inte alls samma nära-döden-upplevelse. Då är ju intervaller ungefär detsamma som lätt söndagsjogg! Okej nu kanske jag överdriver något men min upplevelse av 1000 meters intervaller är att de är helt klart jobbigast på "vanligt" underlag. Givetvis är det jobbigt att springa på bana och löpband också. Fast ändå inte riktigt lika, tycker jag i alla fall.

Eftersom det har gått alldeles för lång tid sedan sist jag sprang intervaller så var det just det som stod på träningsplaneringen idag, 6x1000 m. Jag hade sedan tidigare spanat in en cykelväg som är rak, ganska platt och framför allt snö/is-fri, vilket således passar för intervaller. Annars springer jag helst intervaller på Kärrtorps IP (det är ju inte lika jobbigt!) men jag tror att det fortfarande är en del snö där. Det jag dessvärre inte hade räknat med vad att det är rejält blåsigt idag. Min intervall-cykelväg visade sig ligga rakt i vindriktningen vilket givetvis resulterade i stark medvind åt ena hållet och lika stark motvind åt andra.

Trots ångest inför varje intervall så var det bara att bita i. Fy tusan vad jobbigt det var! Med vinden emot sig så fick jag verkligen kämpa, vilket även påverkade intervallen efter trots att jag då hade vinden i ryggen. Därav blev tiderna något sämre än vad jag har gjort på min senaste intervall-pass. Men sett till pulsen så låg jag faktiskt till och med något högre än vanligt. Ett riktigt bra pass alltså, åtminstone träningsmässigt. I övrigt var det bästa med passet när det var över. Då infinner sig den där fantastiska känslan i kroppen och man är riktigt nöjd med sig själv! Det som inte dödar härdar. Eller hur?

Tiderna för dagens tusingar: 4:01 - 3:53 - 4:02 - 3:57 - 4:03 - 3:55

Trött och nöjd

Okej, jag vet att jag har sagt det förr men det tåls att upprepas - Lidingöloppet 2011 var ett av de roligaste loppen jag någonsin sprungit. Det var löparglädje på hög nivå och en känsla jag gärna vill uppleva igen. För att öka chansen till det känns det ju ganska så naturligt att springa loppet i år igen.... Redan kvällen samma dag som loppet hade gått av stapeln längtade jag för tusan till nästa år!

Så nu har jag anmält mig till årets lopp. Jag är redan jättepeppad och det är nästan så att jag redan nu vill att det ska vara höst! Men såklart vill jag ha vår och sommar först, vilka också bjuder på ett och annat trevligt lopp.

Avslutningsvis vill jag ändå uppmana alla som inte har provat att springa Lidingöloppet att göra det. Det är ett speciellt lopp som vad jag vet inte liknar något annat. Loppet är tuff utmaning men eftersom man har en hel sommar på sig att träna så finns det gott om tid att förbereda sig. Så glöm inte att anmäla dig!

Redan igår var jag ute och sprang igen. Halsontet var helt borta och jag var endast pyttelite täppt i näsan. Planen var 15 km i behagligt tempo. Jag bestämde mig för att inte titta på Garmin utan endast springa i ett tempo som kändes bra. Underlaget var en blandning av is, snö, slask, djupa vattenpölar och barmark (!), vilket gjorde löpningen aningen klurig. Men kroppen kändes pigg och jag kom in i ett bra flyt. Inte särskilt ansträngande men inte heller så lugnt att andningen inte blev tyngre utan ett för mig "lagom" tempo. Så himla härligt att känna så! Gissa om jag blev förvånad när jag tittade på klockan efter avslutat pass - 4:40 min/km i snitt! Inte illa alls.

Även idag har jag sprungit efter känslan. Denna gång 10 km och snitttempot visade sig vara 4:45 min/km. Verkligen inte illa det heller.

Jag kan helt klart leva med ett bekvämlighetstempo runt 4:40-4:45 min/km. Fast min erfarenhet säger mig att det är absolut ingen garanti att det förtsätter så här. Löpning är lurigt. Helt plötsligt kan en runda i 5-fart kännas som en riktig plåga. Man vet aldrig. Men jag glädjs i alla fall oerhört åt de gånger då allt flyter på och känns lätt. Sådan stunder kan jag inte annat än ÄLSKA att springa!

Det är dåligt med intressanta inlägg här på bloggen just nu. Mest klagande faktiskt. Så det är väl bara att fortsätta. Igår vaknade jag med halsont. Riktig halsont och inte bara lite irritation som förra veckan. Kanske borde jag ha vilat ordentligt då och inte bara dragit ner på distanserna. Att springa 30 km i tisdags var väl kanske inte heller det smartaste draget. Det är lätt att vara efterklok.

För att få bort de onda knaprade jag en hel karta med halstabletter som jag fått av en vän som bor i Norge. Tabletterna ska vara effektiva mot just halsont och enligt instruktionerna är det just en hel karta man ska få i sig för att få bästa effekt. Vad vi vet så finns inte tabletterna i Sverige. Jag gissar att de klassas som någon form av naturläkemedel och innehåller endast c-vitamin & råmjölk. Givetvis hoppade jag över all form av träning också. Att träna med riktig halsont är BIG NO för mig.

Idag känner jag inget alls i halsen. Är endast lite snuvig. För säkerhets skull vilar jag dock från träning idag också. Kanske är det mirakeltabletterna som faktiskt funkar. Imorgon är jag förhoppningsvis ute och luftar löparskorna igen. Tack Norge och tack Elina!

Egentligen är det fel att gnälla på snön nu när det äntligen är här. Jag gillar ju snön. Att åka skidor är ju bland det bästa som finns och då behövs ju snön. Däremot tycker jag att snön kan hålla sig borta från vägarna där jag springer. Eller åtminstone vara rejält packad och hård. Nu är det en snösörja med isklumpar och det tar rejält på krafterna vid löpning. Man slirar hit och dit utan kontroll och spänner sig onaturligt. Inte särskilt roligt alltså och svårt att få till något tempo att tala om.

Trots det så tror jag faktiskt att jag kan stå ut med en period med snölöpning. Att kunna åka skidor väger helt klart tyngre än en snöfri vinter. Men om en månad hoppas i alla fall jag att det är barmark.

Jag firar Alla hjärtans dag på bästa sätt - med löpning såklart! Otippat nog med långpass en vanlig tisdag. Jag sprang till Mats jobb och mötte upp honom för att sedan springa hem igen. Härligt att få till ett rejält långpass. Det var verkligen välbehövligt. Fina siffror blev det också.

!

Under lördagens längdskidåkning visade snittpulsen på 156 slag/minut under de 12 km som jag åkte. Exakt samma snittpuls hade jag under 15 km löpning i söndags. Väldigt förvånande! Jag kan lova att längdskidåkningen kändes otroligt mycket lättare än löpningen. Det var nog bara i uppförsbackarna som jag upplevde det riktigt jobbigt, annars gled jag på utan allt för hög ansträningsgrad. Löpningen i söndags var däremot bland det jobbigaste jag har gjort på länge!

Givetvis har det här att göra med att i längdskidåkning fördelas arbetet på många fler muskler och därför upplevs det inte som lika jobbigt. Men jag är ändå förvånad med tanke på hur trött jag var efter löpningen. Längdskidor är verkligen en idrott som är skonsam mot kroppen och som uppenbarligen ger riktigt bra träningseffekt utan allt för hög ansträngningsgrad. Ibland är det extra synd att man inte bor i Norrland. Tänk vad man hade kunnat träna!

Det blev inget av min irriterade hals, vilket förvånade mig. Men jag klagar verkligen inte. Jag provade att springa ett lugnt och kort pass i fredags och eftersom det kändes okej så bestämde jag mig för att träna på i helgen. Dock modifierade jag planen något genom att skippa lördagens långpass. Även om inte halsen gjorde ont så var jag ganska snuvig och att springa 30 km då känns som en ganska dum idé.

I lördags blev det istället dubbelpass. På förmiddagen ungefär 12 km längdskidåkning i Hellasgården, vilket var himla härligt. Jag gillar verkligen att åka längdskidor och tekniken förbättras hela tiden. Efter att ha fyllt på energi hemma och kollat på världscups-längdskidåkningen så var det 12 km löpning som gällde. Tempo var dock extremt långsamt vilket passade min inte helt krya kropp.

Idag kände jag mig så gott som helt återställd och därför blev det 15 km löpning i bra tempo. På grund av snömodden blev det ett riktigt tufft pass. Så skönt att bli riktigt trött! Solen värmde dessutom så att man nästan fick vårkänslor. Mycket härlig träning i helgen alltså!

 

Ingen rolig rubrik idag inte. Redan förra veckan kände jag att något var på gång. Men det var först igår som jag började känna av halsen på riktigt. Idag är halsen ungefär densamma men nu är jag även lite snorig. Jag är inte sjuk, men heller inte frisk. Har kunnat jobba idag och kommer att kunna jobba imorgon också (med stor sannolikhet). Träningen däremot får jag hoppa över. Hade tänkt springa backpass idag. Trist att det inte blir av.

Jag hoppas verkligen att det sjuka går över till helgen, ja allra helst redan imorgon såklart. Men på lördag har jag planerat långpass och det vill jag väldigt gärna springa. Dock har jag en liten känsla av att den här sjukkänslan kommer utvecklas till något stort. Vi får väl se.

Jag har tänkt ganska mycket senaste tiden på vilket tempo som är det mest optimala beroende på vilket typ av pass man springer. Givetvis är det en individuell fråga. Ett tempo som för mig är jättetufft kan ju såklart en riktigt duktig löpare springa baklänges i sömnen osv.

Men anledning till att jag har börjat fundera på det här att jag har upptäckt att jag i jämförelse med löpare på ungefär samma nivå oftast springer betydligt fortare på vanliga distanspass. Det här är även något som jag har lagt märke till på diverse bloggar. Jag har läst en del bloggar som skrivs av personer (framför allt kvinnor) som på lopp presterar ungefär på min nivå. De flesta av dessa håller ett betydligt lugnare tempo än vad jag gör på sina "vanliga" pass. Men ändå skiljer det ju inte så mycket mellan oss på lopp, särskilt inte på långa sträckor.

Det kanske är dumt att jämföra sig med andra så här och egentligen spelar det ju ingen roll hur andra tränar. Men det har väckt en tanke i mig om att jag kanske springer för fort på träning. Fast å andra sidan så är det ett tempo som jag gillar och då kanske det bara är att fortsätta på det sättet?

För fort?

Denna vecka har gått i allt annat än sundhetens tecken. Efter en tuff träningsperiod bakom mig hade jag sedan tidigare bestämt mig för att träna mindre den här veckan. Men jag hade inte planerat att det även skulle bli så mycket onyttigheter! Jag som i vanliga fall inte äter särskilt mycket kakor, godis och liknande har under den senaste veckan tryckt i mig semlor, prinsessbakelse och alla möjliga socker- & kolhydratbomber. Anledningen till att jag inte brukar äta sådant är helt enkelt att jag inte tycker så mycket om det. Jag äter mycket hellre massor av mat.

Det är väl okej att ha en sådan här vecka någon gång ibland, speciellt då man firar födelsedagar. Men jag måste erkänna att jag inte trivs helt med det. Och då handlar det ABSOLUT INTE om att jag är rädd för kalorier eller liknande. Det vill jag poängtera. Extra kalorier ser jag som extra energi till träning. Istället handlar det om att jag mår som bäst när jag tränar mycket och äter mat. Det är det min kropp är van vid och vill ha.

Igår hade jag egentligen tänkte vila helt från träning men det blev det en lugn längdskidrunda i skogen på kvällen. Första längdskidåkningen för den här vintern och det var helt fantastiskt vackert i skogen! Jag hoppas verkligen att snön ligger kvar ett tag till så att det blir mer skidåkning. Idag har jag sprungit 15 km i ett bra tempo (4:41 min/km) och nu är jag redo för att fortsätta min dekadenta vecka. Imorgon fortsätter nämligen födelsedagsfirandet med ännu mer prinsesstårta!

I januari sprang jag hela 327 km. Det är väldigt mycket! Åtminstone för mig. Endast en enda månad har jag sprungit fler kilometrar. Det var förra året i april då jag sprang 339 km. Att springa så många kilometrar redan nu i januari var egentligen inte planerat. Men det känns ju bra att ligga lite före med marathonträningen i jämförelse med i fjol. Förra året i januari sprang jag ungefär 50 km mindre än i år.

Nu när vi är inne i februari så börjar jag med en vilovecka. En vilovecka innebär inte att jag vilar helt från träning såklart. Men det kommer bli avsevärt färre kilometrar än i vanliga fall. Inte heller blir det något långpass i helgen. Däremot hoppas jag på längdskidåkning!

Lägdskidor i Orsa 2010