Lisakarinmatilda

Om man inte tidigare har fått marathon-stämning så får man det definitivt då nummerlappen hämtas ut! Eftersom morgondagen är fullspäckad så hämtade jag & Mats våra nummerlappar redan idag. En hel del folk var redan på plats och en känsla av förväntan låg över Östermalms IP. Jag älskar stämningen som råder inför ett lopp och vid ett marathon så är det något extra. Folk är grymt fokuserade!

Nu börjar jag definitivt bli peppad för loppet. Det ska bli så himla kul och jag längtar efter varje del av sträckan. Även den svängen på Gärdet och Djurgården ska minsann vara rolig i år!

På bilden nedan så syns bansträckningen men även massor av namn på löpare. Jättekul grej tycker jag! Tyvärr stod inte Lisa Bengtsson med. Men min sambo fick minsann med sitt namn!

Marathonpeppad

 

 

 

Ingång till ÖIP

 

 

Många Mats ska springa på lördag

I och med dagens lugna distanspass inklusive några fartökningar på slutet så är all träning inför maran gjord. Nu kommer det inte bli ett löpsteg före lördag. Det jag efter dagens pass kan konstatera är:

- Kroppens känns grymt pigg och stark, vilket nästan är lite oroväckande eftersom jag alltid känner mig tung och seg sista passet innan ett lopp. Är känslan ett positivt eller negativt tecken? Förhoppningsvis positivt!

- Även idag är jag tjock i näsan och faktiskt även lite i halsen. Varför kan man aldrig få känna sig helt frisk inför ett lopp? Oavsett om det är inbillning eller ej.

Väderprognosen visar tyvärr riktigt uselt väder på lördag - 8 grader och risk för regn! Så tråkigt. Förra året frös jag under loppet och då var det ändå något varmare. Hur ska det då gå i år? Jag hoppas att prognosen hinner ändras. Dessutom är ju vädret inget vi påverka så jag ska försöka att inte lägga någon energi på det. Nu gäller det istället att tänka positiva tankar och fokusera på allt roligt. Mental peppning!

Även om jag här på bloggen främst fokuserar på lördagens marathon så kan jag meddela att den här veckan även bjuder på en hel del andra aktiviteter. Nästan enbart trevligheter faktiskt. Exempelvis har jag ju en utbildning av avsluta. Bara en sån sak liksom! Så här ser veckoplaneringen (både marathon-relaterat och annat inkluderat):

Måndag
Jobb på nya jobbet.
Träning: distans 12 km.

Tisdag
Tentaplugg.
Umgås och leka med äldsta systerdottern (samt undvika dagisbaciller).
Äta något färre kolhydrater.
Träning: vila.

Onsdag
Tentaplugg.
Börja äta något mer kolhydrater.
Träning: 6-7 km lätt distans med några fartökningar på slutet.

Torsdag
Skriver sista tentan (någonsin?)!
Äta.
Hämta nummerlapp.
Träning: lugn cykling Mörby tur och retur (via universitetet och Östermalms IP).

Fredag
Pastalunch i stan.
EXAMEN!
Lugnt examensfirande hemma med delar av familjen, ätandes lasagne & paj.
Träning: vila.

Lördag
STOCKHOLM MARATHON!
Firande med familj och vänner ute på restaurang.

Söndag
Vila!
Förhoppningsvis känslor av stolthet och träningsvärk.
1-årskalas för yngsta systerdottern.

Måndag
SPANIEN --> sol, bad och vila!

Då är vi alltså inne på marathon-veckan. På lördag smäller det! Kul! Men det börjar även bli lite nervöst. Eller snarare mer förväntansfull. Hur ska det gå?

Ikväll sprang jag näst sista passet inför loppet, 12 km distans. Så här efter passet kan jag konstatera några bra och några mindre bra saker.

Först det mindre roliga. Jag har ont i hälsenan. Det har jag egentligen haft till och från i flera år. Men eftersom det inte är värre än att jag kan springa som vanligt så är det inget jag har lagt någon vikt vid. Jag fortsätter med mina tåhävningar och hoppas att det inte blir värre till helgen. Det andra negativa är att jag är lite tjock och täppt i näsan, vilket gör andningen tung. Kanske är det en mindre förkylning eller är det allergi? Slutligen fick jag en pytteliten känning i baksida lår under kvällens pass. Men det kanske bara är psykosomatiskt?

Nu till det positiva. Kroppen och benen kändes riktigt pigga ikväll. Stundtals sprang jag på i riktigt bra tempo utan att att det kändes ansträngande. Snittempot under passet blev 4:43 min/km, trots en och annan backe, och det var lätt nästan hela tiden. Pulsen var dessutom riktigt låg. Helt klart ett gott tecken inför maran!

Så vi får väl se hur det går på lördag! Roligt som tusan ska det i alla fall bli!

Det är inte ofta men ibland händer det. Att jag springer tidigt på morgonen innan frukost alltså. Imorse hände det. Strax innan kl. 6:30 tryckte jag igång Garmin och styrde stegen mot skogen. En sämre morgon att morgonjogga på kan man ju välja. Klarblå himmel, en värmande sol, vindstilla och underbara dofter (syren, hägg, liljekonvaljer m.m.)! Kroppen var dessutom förvånansvärt pigg för att vara på morgonen. Okej, tempot var lugnt men känslan var ändå riktigt bra.

Inte så dålig start på dagen eller hur? Nu får vi hoppas att resten av dagen fortsätter lika bra. Det är min sista skoldag på Socialhögskolan. Nästa vecka är det "bara" en tenta som ska skrivas och på fredagen är det examen. Dagen efter det vet vi ju alla vad som händer - Stockholm marathon. Det är mycket på gång just nu!

Tidig morgon på Kärrtorpsspåret

Sedan 2007 har jag fört träningsdagbok på löparsajten ww.jogg.se. En stor fördel med att skriva ner sin träning är att det är lätt att gå tillbaka och se vad som verkar ha funkat respektive kan förbättras.

Mitt mål med det här årets marathon-träning har varit att springa fler riktigt långa långpass än vad jag gjort inför tidigare maror. Långpasset ses ju som ett nyckelpass i träning inför marathon.

Hur gick det då? Ja det ska jag nu summera. Jag jämför med föregående år och räknar då med pass som är 30 km och längre eftersom det är där jag sätter min gräns mellan ett vanligt långpass och ett långt långpass. Ja ni förstår nog.


2011

• 12 mars - 31 km

 

• 2 april - 30 km

 

• 16 april - 34 km

 

• 22 april - 33 km

2012

• 21 jan - 30 km

 

• 3 mars - 32 km

 

• 14 mars - 31 km

 

• 24 mars - 34 km

 

• 7 april - 35 km

 

• 15 april - 35 km

 

• 28 april - 30 km

 

Som man kan se så har jag sprungit tre fler pass över 30 km inför det här årets marathon än inför 2011. Det första passet sprangs dessutom tidigare på året och passen har även blivit något längre. Jag borde således vara lite mer förberedd inför marathon i år.

 

Men som jag har skrivit tidigare så känns de där riktigt långa passen lite väl avlägsna nu. Fast tillsammans med all annan träning jag har gjort så känner jag mig ändå ganska trygg inför marathon. Frågan är bara vad jag ska ha för målsättning? Nej, jag har ju faktiskt inte satt något tidsmål än, mer än att springa runt förra årets tid på 3:29. Allra helst vill jag ju återigen ha roligt på loppet! Men jag trivs ju med att ha ett tidsmål också. Runt 3:25 ska jag nog sikta på i alla fall. Eller vad tycker ni?

Ikväll var det allt annat är spring i benen hos mig. Oj vad tungt det var att ta sig runt 10 km på spåren och Sickla! Vad segheten beror på är svårt att veta. Kanske är det värmen som påverkar? Eller är det sviter från Varvet som fortfarande sitter i? Det är bara att hoppas på att tröttheten inte blir långvarig. För så här vill jag verkligen inte känna lördag nästa vecka. Nej då är det en pigg, stark och snabb kropp som gäller!

Skönt att pusta ut på vår soliga balkong efter passet

Stockholm har idag bjudit på strålande sol och sommartemperatur. Ett för mig optimalt långpass-väder alltså (det blev inget långpass igår eftersom benen fortfarande var helt slut efter tempopasset på spåret). Även om jag älskar att springa i värme så måste jag erkänna att det stundtals var i varmaste laget idag. Men det var himla härligt att äntligen kunna springa i linne!

Kroppen känns inte helt återhämtad från Varvet än. Både framsida och baksida lår kändes av under dagens något kortare långpass som landade på 26 km. Men jag hade nästan förväntat mig värre så det är ändå ett steg åt rätt håll. Med mindre och lugnare träning nu sista två veckorna innan marathon så borde jag vara återställd den 2 juni.

Det börjar helt klart närma sig Stockholm marathon nu och som vanligt känns det som om jag borde ha tränat lite till. De där riktigt långa långpassen börjar dessutom kännas lite väl avlägsna. Men förhoppningsvis räcker den träning jag har gjort till att jag blir nöjd med loppet. Stockholm har i alla fall börjat förbereda sig för marathon upptäckte vi idag under löpningen.

Träningen är igång igen efter Göteborgsvarvet, om än i något mindre omfattning. I måndags lufsade jag ca. 8,5 km med en känsla av knivar som högg mig i låren. Särskilt i nerförsbackarna. I slutet av passet släppte smärtan dock och det kändes himla skönt att röra på kroppen igen. I onsdags sprang jag distanspass och då kändes kroppen nästan helt återställd, lite känningar i baksida lår på slutet bara.

Idag var det dags att ge sig på mer kvalitativ träning igen. Efter en uppjogg på pigga ben gav jag mig sturskt iväg på Björkhagenslingan där två varv i snabbare tempo skulle avverkas, sammanlagt 6 km i "lagom" kuperad terräng. Eftersom jag inte visste hur kroppen skulle kännas så tänkte jag innan att 4:30-fart är helt okej idag. Första 3 km kändes bra, snabbt men kontrollerat. Andra varvet var betydligt mer motigt och sviterna från Göteborgsvarvet gjorde sig definitivt påminda. Låren smärtade! Trots att tempo sjönk en aning så kämpade jag vidare och snittet på de 6 kilometrarna blev till slut helt okej (4:22 min/km). Det får jag vara nöjd med utifrån förutsättningarna!

Nu återstår det att se hur kroppen (låren!) fixar ett långpass imorgon. Det blir spännande.

Björkhagenslingan

För varje lopp som jag persar på så tänker jag:

Undrar om det här var sista gången jag föbättrade mitt personbästa? Nu kan jag väl knappast bli snabbare?

Sedan jag som vuxen började springa lopp 2006 så har jag förbättrat mina resultat varje år på samtliga distanser som jag tävlar på, det vill säga 10 km, halvmarathon, 30 km Lidingöloppet och marathon. Bortsett från halvmarathon så har jag visserligen inte sprungit alla distanserna varje år. Men oavsett så har jag ständigt förbättrat mig. Frågan är när jag når min "fulla" kapacitet och de personliga rekorden inte längre förbättras?

Sett till min ålder (29 år) och tidigare resultat så tror jag nog att jag har mer att hämta vad gäller Lidingöloppet och marathon i framtiden än de kortare distanserna. Framför allt om jag fortsätter träna på ungefär samma sätt och inte riktar in träningsupplägget mer mot exempelvis milen. Men det är omöjligt att veta, det kan ju dessutom hända mycket i livet som man inte planerat för så det gäller att njuta av nuet och det jag kan prestera idag.

Så här har i alla fall min "personbästa-utveckling" sett ut:

10 km
2009: 43:04
2010: 41:55
2011: 41:22
2012: 40:15

Halvmarathon
2006: 1:50
2007: 1:41
2008: 1:37
2009: 1:36
2010: 1:35
2011: 1:31
2012: 1:29


Lidingöloppet:
2008: 2:43
2009: 2:42
2010: 2:35
2011: 2:31


Marathon
2006: 4:01
2010: 3:36
2011: 3:29

Då ska jag försöka sammanfatta årets Göteborgsvarv. Inför loppet hade jag ganska höga förväntningar på att det skulle kunna bli en bra tid. Att springa snabbare än mitt tidigare Göteborgsvarvs-pers (1:35) kändes helt klart möjligt. Att däremot slå halvmara-perset på 1:31 var jag inte helt säker på. Men jag skulle göra ett försök.

Vid startområdet innan start var det iskallt, mulet och regnet hängde i luften. Mats & jag var där i god tid men jag blev ändå lite stressad. Men när vi vält hämtat ut nummerlappar och ätit mellanmål kändes det lugnare. Fast helt plötsligt var det dags att sätta fast nummerlapp, chip, hitta satelliter m.m. och då blev det stressigt igen. Efter att ha lämnat in väskan joggade jag mot starten. Väl i startfållan ville jag bara komma iväg och när vi äntligen startade (8 minuter efter eliten) så kändes det väldigt bra. Att solen dessutom började visa sig gjorde det ännu bättre!

Första fem kilometrarna tycker jag alltid är lite sega, man är liksom inte inne i loppet än. Men att springa genom Majorna är roligt så kilometrarna passerades ändå i rask takt. Motvinden över Älvsborgsbron var dock inte rolig. Men jag hittade några stora ryggar som jag gömde mig bakom. Kilometrarna mellan 5 och 10 km flöt på bra och trots ett högt tempo så var det inte särskilt ansträngande. Milen passerades på 42:38.

Trots fortsatt motvind upplevde jag inte de kommande kilometrarna som särskilt tunga. Men jag hade hela tiden tankarna på nästa bro och de avslutande kilometrarna som jag sedan tidigare vet är jobbiga. Uppför bron kom jag in i ett riktigt bra flow och jag passerade massvis av löpare. Här uppstod dock en väldigt märklig känsla, mina fötter och ben domnade liksom av. Men det påverkade inte löpningen. Nerför bron kändes det lite tyngre. Det började bli segt. 15 km passerades på 1:03:48.

Men segheten och tröttheten minskade något då jag sprang in på Avenyn och upp mot Götaplatsen. Där känns det som att man är med i Giro d´Italia eftersom publikleden är så täta. Den här delen är helt klart den bästa av hela Varvet! Jag fortsatte att plocka placeringar och siktade främst in mig på tjejerna. Upptäckte att de flesta tjejer som jag mötte vid rundningen av Posseidon hade startnummer från gruppen före mig och startade alltså 5 minuter innan.

Vid ungefär 17-18 km började jag för första gången under loppet bli riktigt sliten. Har man någon gång sprungit Varvet så vet man att sista kilometrarna mot mål är svagt uppför nästan hela tiden. Ojoj vad jag fick slita! Men jag sprang ändå förbi de flesta löparna runt mig vilket såklart ger extra energi. Fick även ett och annat hejarop från några löpare runt mig. Det tycker jag är stort! I den lilla backen upp mot bron som går in i Slottsskogen fick jag för första gången i mitt liv en liten liten krampaning! Men jag var aldrig orolig att det skulle bryta ut utan kämpade vidare.

Den sista kilometern var en av de längsta och tyngsta i mitt liv. Men vid det här laget visste jag att jag skulle klara sub 1:30 så det var även en kilometer präglad av glädje. Jag korsade mållinjen på den officiella tiden 1:29:23! Jaa!

Med stapplande steg tog mig sedan mot väskutlämningen och mötte upp Mats. Även han gjort sin bästa halvmara någonsin och sprungit in på 1:26:30 - otroligt bra! Men herregud vad slitna vi var! Även idag är låren helt förstörda. Jag minns faktiskt inte att jag har varit så här sliten efter en halvmara tidigare. Men det är väl bara ett tecken på att man har gett 100 procent?

Göteborgsvarvet 2012 var ett väldigt trevligt lopp. Arrangemanget är fantastiskt och allt fungerar verkligen så himla bra. Jag kommer definitivt tillbaka nästa år för mitt åttonde varv.

Tyvärr har jag inga bilder från loppet (än). Men en från Bajamajorna ca. 1,5 timme för start har jag:

Gott om Bajamajor och ingen kö - tack Varvet!

Stort tack för alla fina kommentarar och gratulationer jag har fått för mitt lopp! Jag blir så glad! Nu är jag åter hemma i Stockholm och mår prima, förutom söndermanglade ben. Låren gör såå ont och att gå i trappor är en kamp! Men jag klagar verkligen inte.

Imorgon kommer jag skriva ett längre inlägg om årets Göteborgsvarv.

Det är faktiskt lite svårt att förstå. Alltså att jag imorgon springer Göteborgsvarvet för SJUNDE gången. Det är nästan så att man borde få starta i veterangruppen snart.

Göteborgsvarvet 2006 var mitt första lopp som vuxen. Jag var sjukt nervös innan och startade i sista startgrupp. På den tiden var bara 13-14 startgrupper. Det är ju ingenting jämfört med nu då det väl är ungefär 25 stycken! Under mitt första Varv hade jag i alla fall hur kul som helst och när jag korsade mållinjen hade jag ganska mycket krafter kvar. Åren därefter har jag haft minst lika roligt under Varvet men disponerat krafterna på ett helt annat sätt. Göteborgsvarvet har en speciell plats i mitt hjärta och, som jag tidigare sagt, så ska det mycket till innan jag skippar loppet ett år.

I år har jag som mål att springa en halvmara under 1:30. Givetvis kommer jag sikta på det även imorgon men jag tror att det är en något optimistisk satsning eftersom Göteborgsvarvet är ganska backigt. Mer realistiskt är nog en tid runt 1:32-1:33. Åh det ska bli kul! Jag älskar havmara-distansen! Nu gäller det bara att jag har en bra dag imorgon och att kropp & huvud är med mig.

Lycka till alla andra som ska springa! Vi kanske ses i Götet?

Under intervallpasset ikväll var det segt. Benen var trötta men förhoppningsvis beror det på loppet. Jag börjar faktiskt bli lite orolig för att jag inte kommer vara helt återställd. Men ett 10 km-lopp borde väl inte sitta kvar så länge? Jag har även varit jättetrött hela veckan men det beror nog inte på loppet. Förhoppningsvis känns allt bra på lördag!

Intervallerna blev i alla fall jämna och fina men tempot är inget att skryta med. Jag är lite fundersam över att mina 400-intervaller (ca 3:35-3:40 min/km) bara går i något snabbare tempo än sista kilometerna på Kungsholmen runt (3:42 min/km). Det är bara att konstatera att man är trögstartad och allt annat än explosiv.

Efter passet blev det en rejäl stretch för att försöka få igång musklerna. Skönt. Nu är det definitivt dags att tagga till inför Varvet och jag har börjat visualisera loppet. Mest ser jag fram emot Avenyn med allt folk. Där är stämningen fantastisk!

Stretch hemma på mattan i vardagsrummet

Efter en intensiv och trevlig dag på nya jobbet och därefter införskaffning av nytt pass var det med glädje jag gav mig ut på kvällens löppass runt Årstaviken. Det finns inget bättre sätt att koppla av på tycker jag! Bara springa, inte tänka. Att det var behaglig temperatur, sol och att Stockholm är oerhört vackert i maj gör ju i saken sämre direkt.

Efter lördagens lopp kändes bara en antydan till stelhet och träningsvärk i baksida lår. I övrigt var det lätt och jag försökte hålla ett lugnt & behagligt tempo. Imorgon blir det intervallpass och sedan vila fram till Varvet på lördag. Dags att tagga till!

Fredric skickade en frågeutmaning till mig och här kommer svaren:


Vad har du druckit i dag?
Eftersom klockan bara är halv nio på morgonen så har jag bara hunnit dricka lite vatten, en kopp kaffe och mjölken på gröten.


Vad var det senaste du åt?
En stor tallrik havregrynsgröt med kruskakli, solroskärnor och linfrön. På gröten hade jag blandade nötter, russin, gojibär, honung och kanel. Jag åt även en smörgås surdegsbröd men Bregott & ost.


Vad tränade du senast?
Ett jättelugnt distanspass på knappt 15 km med min sambo Mats (igår).


Vad ska du träna nästa gång?
Eventuellt blir det ett styrkepass hemma ikväll, annars blir det morgondagens lätta distans på ca. 12 km. Kanske blir det runt Årstaviken?


Mest underskattade mat?
Vegetariskt. Många äter allt för mycket kött tycker jag och kanske beror det på att de tycker det är svårt att laga vegetariskt? Men man behöver inte krångla till det - laga samma rätter som tidigare men byt ut/ta bort köttet. Dessutom finns det massor av vegetariska rätter att laga. Våga prova!


Mest överskattade mat?
Åh det vet jag inte. Kanske kött då?


Så tycker jag att barn ska äta?
Oj, svår fråga. Generellt tycker jag att barn ska äta det som vuxna äter. Men självklart kan det behöva göras vissa modifieringar.


Min inställning till piller och pulver?
Förutom huvudvärkstabletter äter jag väldigt sällan några piller. Vad gäller pulver så har jag sportdryck som jag blandar ut och dricker på långpass. Andra piller & pulver är inget jag anser mig behöva.


Min respektive tränar?
Mats springer precis som jag.


Sommarträningsplaner?
I sommar kommer jag som vanligt att försöka förlägga mina löppass i skogen eftersom Lidingöloppet hägrar i september. Men jag kommer även försöka få in kvalitativa pass på bana och cykelvägar för att försöka bli snabbare.


Sommarplaner för 5 år sedan?
Sommaren 2007 alltså... Då jobbade jag som lägerledare på en barnkoloni på en ö utanför Karlskrona. För att kunna springa gick jag upp kl 5:30 och tog båten över till fastlandet. Där sprang jag på en väg 3-4 km rakt in mot lander, vände sedan och sprang samma väg tillbaka. Sedan båten tillbaka till ön för att därefter jobba hela dagen & kvällen. Jag gjorde såklart inte så varje morgon men några gånger i veckan i alla fall.


Skickar vidare frågorna till?
Alla som känner sig manade!

Stort tack för alla gratulationer som ni gett mig efter loppet igår! Jag har nu kunnat smälta resultatet och är nog ännu mer nöjd än igår. Den officiella tiden blev 40:15. Mitt huvudmål var ju att springa under 41 min men att det skulle bli så här bra kunde jag ALDRIG tro!

Det var verkligen inte utan ansträngning som jag genomförde loppet. Om någon nu trodde det... Det var fruktansvärt jobbigt. Jag öppnade i högt tempo och första 5 km gick precis under 20 min! Men det var på andra halvan av loppet som backarna kom och herregud var jobbigt det var. Speciellt backen som var runt 8 km då man passerat Rålis och målgången. Det var dessutom mentalt jobbigt att springa FRÅN målområdet igen. Jag flåsade som värsta astmatikern men tappade inte allt för mycket i tempo. Sista kilometerna mot mål var lite lätt nedför och jag ökade så mycket jag kunde. Lyckades faktiskt springa den på 3:42 min/km! Snabbare än jag gör på EN intervall. Återigen slås jag av att skillnaden mellan träning och tävling är enorm. Att komma i mål var en enorm lättnad och glädje. Hela loppet var en fantastisk trevlig upplevelse och bortsett från vinden var det perfekt löparväder.

Att jag var så nära 40 min var faktiskt inget jag tänkte på under loppet. Jag var helt inställd på sub 41 och inget annat. Inte ens nu dagen efter loppet känner jag någon besvikelse utan är bara sjukt nöjd & stolt! Det känns däremot himla roligt att veta att sub 40 på milen inte är särskilt långt borta. Det har varit en gräns som tidigare har känts ganska avlägsen. Vad mitt nästa mål för 10 km blir är i alla fall solklart!

Men nu ska jag njuta av det här loppet i några dagar och sedan ladda inför kommande helg och Göteborgsvarvet. Med gårdagens lopp färskt i minnet blir det inga som helst svårigheter att återigen bli pepp för att springa fort!

Precis innan 8 km-skylten där det var som tyngst

Snabbare än vad jag någonsin kunnat drömma om!! Wohooo!! Vad den officiella tiden blir återstår att se, möjligtvis något långsammare. Grymt nöjd är jag i alla fall!

Jag har inte alls tänkt särskilt mycket på att det är lopp-dags imorgon. Inte ens när jag hämtade ut nummerlappen igår fick jag någon särskild känsla. För mig som brukar vara nervös och pirrig inför lopp i flera veckor innan är det här ovanligt. Men redan nu när jag skriver om loppet så känns det faktiskt lite i magen så lopp-stämningen är nog på väg att infinna sig.

Som vanligt när ett lopp närmar sig så känner jag mig inte frisk. Oftast är det nog mer psykiskt än fysiskt och vi får hoppas att det är så även denna gång. Bara tanken på att jag inte har varit riktigt sjuk sedan typ november gör dock att jag känner mig lite snuvig. Dessutom är många människor runt mig sjuka.

Trots täppt näsa och lite rosslig hals så är jag peppad för att springa. Det ska bli kul! Att springa ett mil-lopp upplever jag dessutom som mer avslappnat än ett längre lopp. Med det menar jag inte att det är mindre jobbigt för det är det sannerligen inte. Men det kräver inte samma förberedelser och uppladdning. Vad gäller ätande och drickande före loppet gör jag inga som helst förändringar mot hur mitt vanliga liv ser ut. Inte heller under själva loppet kommer jag äta (såklart) eller dricka något.

Efter ett 15 km-pass i onsdags så har jag vilat igår och även idag. Jag kände mig lite sliten i onsdags men av erfarenhet har jag lärt mig att det inte betyder något. Känslan kan vända fort!

Min målsättning imorgon är personbästa, det vill säga sub 41:22 och en drömgräns att komma under är 41 min. Men eftersom jag inte har sprungit Kungsholmens millopp tidigare så är det svårt att avgöra om det är möjligt att uppnå mitt mål eller inte. Oavsett ska det bli väldigt roligt att äntligen springa lopp igen! Jag har dessutom väldigt trevliga minnen från förra årets lopp.

Långhelgen har inte bara gått fort utan det har även sprungits en hel del snabba pass. Förutom det snabba långpasset i lördags har det blivit 7 km i 4:36-tempo och så 400 meters-intervaller på Karlskrona IP. Intervallerna gick alltså fort i jämförelse med mitt "vanliga" tempo men inte alls fort om man jämför med Moa Hjelmer eller Johan Wissman.

Nu är vi hemma i Stockholm igen och verkligheten knackar på dörren - jobb & skola alltså. Men det känns ganska okej med tanke på att det bara är tre dagar till helgen. På lördag är det ju Kungsholmen runt så det blir något lugnare på träningsfronten fram till dess. Men inte helt stillasittande såklart. Jag ska berätta mer om mina uppladdning (?) inför lördag och hur tankarna kring loppet går i ett senare inlägg.