Lisakarinmatilda

För mig är bålen den "kroppsdel" som jag känner störst förändring i efter graviditeten. En stark bål är ju otroligt viktigt för löpning. Innan jag blev gravid var jag stark och behövde aldrig tänka på att koppla in bålmusklerna vid löpning, det kom automatiskt. Nu är det inte riktigt så. 

 

Bara genom att titta på min mage så ser jag att jag är svagare. Jag är mycket tunnare och har mer midja än tidigare. De där starka underliggande musklerna finns inte i samma utsträckning som tidigare. Men jag jobbar på att bli lika stark som före graviditeten och har som så många andra gjort "Mamma mage-övningar". Jag försöker även att alltid tänka på bålen vid styrketräning, löpning och i vardagen. Genom att "suga in" magen så tycker jag att jag lyckas bra. Men det är en lång väg tillbaka.

 

 

I lördags sprang jag ännu ett långpass och denna gång tillsammans med Andréa. Himla trevligt hade vi och det var inte många sekunder av tystnad så tiden (och kilometrarna) försvann i ett nafs! För min del landade passet på strax över 20 km.

 

Efter passet fick jag, precis som efter förra helgens långpass, ganska rejält ont i bäckenbotten och det onda kändes även dagen efter. När jag har sprungit kortare pass så känner jag inte alls på samma sätt trots att de går i betydligt högre fart. För att inte riskera något kommer jag därför inte att springa några långpass upp mot 20 km nu ett tag. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre när jag slutar amma. Snart är ju Siri ett halvår (!) och då är ändå planen att minska amningen successivt så det passar bra.

I måndags sprang jag intervaller! Helt oplanerat egentligen men när jag insåg att det gick att springa på bana då snön är helt borta så fick jag ett infall, 6x400 meter blev det. Jobbigt som tusan var det men ändå helt klart genomförbart. Jämna och fina tider fick jag dessutom till (den snabbaste gick på 1:31 och den långsammaste på 1:34). Ser fram emot att kapa tiderna så småningom då de just nu är en bit ifrån vad jag gjorde innan graviditeten. Att kroppen (läs: bäckenbotten) var med på noterna kändes dessutom som ett skönt besked.

 

Vad jag dock inte var beredd på var träningsvärken i vaderna. Herregud vad ont jag har haft/har! Träningsvärken kom redan på nerjoggen direkt efter intervallerna och håller fortfarande i sig. Det märks verkligen att det var ett tag sedan jag sprang intervaller!

 

 

Sedan sist jag skrev har det minsann blivit en hel del löpning. Lite för mycket är jag rädd. Sammanlagt sprang jag 46 km fördelat på fyra pass under föregående vecka. Veckan avslutades i lördags med ett långpass om 20 km, vilket kändes rejält sedan. Hela kvällen och även under söndagen var jag trött och liksom öm i bäckenbotten.

 

Det är bara att konstatera att jag är långt ifrån återställd från graviditeten och förlossningen, vilket stundtals känns oerhört frustrerande. Jag får dock inte glömma att Siri faktiskt bara är drygt fem månader och det sägs ju att det tar 9-12 månader att komma tillbaka från en graviditet. Det som dock gör mig frustrerad är att jag känner att jag konditionsmässigt är i ganska bra form. Men om kroppen inte hänger med så är det bara att lyssna på den. Jag kommer därför att kapitulera och återgå till endast tre löppass i veckan.

 

Eftersom jag fortfarande inte känner mig helt återställd från graviditeten och förlossningen (blir trött i bäckenbotten) så fortsätter jag med endast tre löppass i veckan (med något undantag då och då). Helst springer jag inte heller två dagar i rad.

 

Som tidigare nämnt så vill jag få till ett spinningpass i veckan för att på så sätt i alla fall träna kondition fyra gånger. Det var just spinning som var planen igår. Men eftersom det var stopp i t-banan så hann inte Mats hem i tid och jag fick därför avboka mitt spinningpass. Eftersom jag inte sprang i måndags så svidade jag istället om till löparkläder och gav mig ut med vagnen i mörkret. Halt som tusan var det så springet blev väldigt försiktigt på sina håll. Men kroppen kändes pigg precis som senast!

 

I och med att spinningen fick avbokas så kommer det bli en lite tuffare löparvecka än planerat. Vi får se hur kroppen reagerar på det.

Med risk för att jag efter nästa pass får äta upp det jag nu tänker skriva (då känslan säkert är en helt annan!) så måste jag ändå meddela att dagens dryga 14 kilometersrunda i 4:53-tempo var hur lätt som helst! Pigga ben och inte en antydan till tung andning eller särskilt hög puls. Dessutom hade jag roligt och njöt av varje steg. Hur nöjd tror ni inte att jag är nu?! Just det, skitnöjd. Senaste gången löpningen kändes så här lätt var nog under Lidingöloppet 2012, vilket ju är en evighet sedan.

 

Vad den lätta känslan beror på har jag ingen aning om. Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. Jag är bara så nöjd över känslan och motivationen är nu på topp. Ja nu tror jag minsann att jag anmäler mig till höstens Lidingöloppet redan ikväll. Ursprungsplanen har ju varit att springa loppet i höst men eftersom löpningen (och inte minst motivationen) har fått sig en törn av sömnproblematiken så har jag inte velat anmäla mig. Men nu känns det ju som situationen är en hel annan. Hurra!