Stockholm marathon 2010
Jag vaknade utan huvudvärk på morgonen vilket var en enorm lättnad. (Både i torsdags & i fredags gick jag runt med en jättejobbig värk i huvudet hela dagen.) Därefter åt jag & min sambo Mats en rejäl frukost vid 9-snåret. Efter frukosten började allt fix inför loppet. Det är mycket som ska packas ner och ingenting får glömmas! Dessutom plattade jag mitt hår så att det inte skulle vara så stort. Eftersom jag skulle ha keps på mig under loppet så behövde jag inte göra en fläta. Men för att få någorlunda ordning på burret så fick det alltså bli plattången. Mitt i allt fixande gjorde jag dessutom i ordning varsin smoothie till oss som vi drack innan vi begav oss mot Stadion.
Vid det här laget började jag bli lite (men bara lite) nervös. Jag kände mig faktiskt ganska lugn och framför allt laddad. Ändå så fick jag lite kalla fötter och kände att det var en himla dum idé det här att springa marathon igen. Det är ju så jobbigt!
Tiden på ÖIP innan start gick fort och helt plötsligt var det dags att gå in i startfållan. Mats & jag ställde oss ungefär i mitten av startgrupp C. När starten väl gick var det en underbar känsla som spred sig i kroppen. Tänk att jag får vara med i detta fantastiska spektakel, att jag är en del av det! Jag är också väldigt fascinerad över hur fort alla springer i början. Jag var kall och lät folk springa förbi. Mats & hade bestämt att vi inte skulle försöka hålla ihop eftersom vi inte ville riskera att lägga onödig energi på det. Han sprang långsamt ifrån mig efter start men låg bara ca. 20 m framför så när vi närmade oss Strandvägen sprang jag i fatt honom. Vi hade sedan sällskap till Norr Mälarstrand där jag drog ner lite på tempot för att jag var rädd för att jag gått ut för hårt. Mats rygg försvann då framför mig och nu var det bara jag & maran.
Lite i hemlighet hade jag en måltid i huvudet som var 3:39 och hade memorerat mellantiderna för denna tid. Första 5 km passerade jag på 25:52, vilket var lite snabbare än planerad fart och därför sänkte jag alltså tempo något. Miltiden blev 52:40 och kroppen kändes då riktigt fräsch. Andningen var ungefär som om jag var ute och strosade på stan, dvs. helt lugn. Hela första varvet flög förbi och jag var nästan lika pigg på Valhallavägen andra gången som jag hade varit första. Ute på Gärdet började jag dock känna av mitt högra lår som är en gammal friidrottsskada från 1995, vilken jag har berättat om här. Jag blev på allvar orolig och tänkte att jag skulle bli så fruktansvärt besviken om en skada på något sätt påverkade mitt lopp. Jag som ALDRIG är skadad! Låret blev dock inte så mycket värre och jag ignorerade alla tecken på eventuella försämringar. Halvmaran passerade jag på tiden 1:49:22. Stabilt och utan att ha ansträngt mig särskilt mycket.
Loppet fortsatte flyta på och jag njöt verkligen. Förutom låret så var benen verkligen med mig och jag kunde hålla mitt eget steg igenom hela loppet. När jag började närma mig 30 km så tänkte jag att snart är det ju bara 12 km kvar. Det är ju ingenting ju! Jag var faktiskt riktigt kaxig, vilket är otroligt olikt mig. För övrigt hade jag nästan bara positiva tankar genom hela loppet och var konstant fylld av glädje. Vid 30 km stannade klockan på 2:34:58. Jag låg nu dryga minuten före min memorerade tidsplan och var fortfarande inte särskilt sliten. Jag fortsatte köra på och sprang konstant förbi andra löpare.
Längs söder Mälarstrand fick jag rapport från min kompis Helena att jag bara låg 1 min efter Mats. Kul att veta men det var inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag fortsatte att koncentrera mig på mitt lopp. Någonstans runt 38 km såg jag dock min kära sambos ryggtavla framför mig. Långsamt kom jag i kapp honom och gled upp vid sidan. Mats blev glad att se mig och sa trött: "Älskling, du är så duktig. Spring du. Jag är helt slut." Fint sagt tycker jag. Och jag sprang. Det var inte många som hade piggare ben än mig sista 4 km, åtminstone inte löparna som var runt mig. Visst, mina lår var trötta och de samt ländryggen värkte. Men jag kunde hålla uppe tempot och trycka på. Andningen var fortfarande lugn. Underbart!
När jag passerade 40 km-skylten visade klockan 3:25:54. Därefter ökade jag farten ytterligare och sista biten in i mål gick i 4:50-tempo. Jag kände mig stark och känslan när jag kom in på Stadion var helt fantastisk! Jag skrattade mig nästan in i mål. Efter målgången gick (och stapplade) jag med ett stort leende på läpparna ner mot ÖIP. Jag var så himla nöjd med mig själv och kunde inte riktigt tro att jag hade sprungit så bra. Jag kände mig som en riktig vinnare!
Min sluttid blev 3:36:30 och jag placerade mig som 168:e kvinna. Helt otroligt! Mats kom in exakt två minuter efter mig, alltså på 3:38:30 och han gjorde en enorm prestation på sin första mara. Det är jag som är den rutinerade löparen i vår familj så han var inte det minsta besviken över att jag "slog" honom.
Att gårdagens marathondag slutade i sjuktälten på ÖIP samt med kräkningar i Bajamajan är (åtminstone så här efteråt) en fantastiskt rolig historia som förhoppningsvis kommer i ett eget blogginlägg inom en snar framtid...
Avslutningsvis vill jag gratulera alla oerhört duktiga löpare som sprang Stockholm marathon igår! ALLA som startar är vinnare i mina ögon! Min fina vän Hanna klarade för övrigt sitt första marathon med bravur. Grymt! Och tack så klart till alla mina supportrar längs banan, även ni som inte hann se mig för att jag var för snabb. =)
Oförskämt pigg & glad på väg mot Djurgårdsbron
Jag ryser och får gåshud!
Grymma Lisa, du är en riktig klippa!
Du är verkligen en vinnare syrran! Mats också såklart. Jag läste ditt blogginlägg under STOR andakt - häftig läsningen verkligen.
Härlig läsning! Grymt bra jobbat! Sjuktält och bajamajor låter inte lika kul däremot. Men det verkar ju varit snabbt övergående :)
ÅÅhh va roligt att läsa om ditt lopp, såå spännande!!! Du är verkligen tuff du =) Va häftigt att du var så stark och att du tom kunde öka på slutet! O framförallt att du kände en konstant glädje under loppet =) Nästan att ja blir lite sugen på att pröva att springa det någongång, om många många år det väl säga ; )
Vilken bra blogg du skriver :) Och vilken bra tid på maran, löper själv mycket och ska köra min första mara i augusti :P FÅR SJUKT mycket pepp av dig i bloggen :) KRAM
Tusen tack för era fina kommentarer, Lovisa, Hanna, Anna, Klara & Jessica! Era ord värmer verkligen. =)
Vad himla duktig du är på att skriva Sport-Lisa! Och på att springa ;P Det känns nästan som att man själv var med och sprang när man läser din återberättelse! :D Superhärligt verkar det som att loppet var! Stämningen på sidan om var också i topp och man blev allt bra pepp av att se alla ni duktiga som kämpade på :) Och himla kul var det att man hann se dig. Än en gång, sjukt imponerad, du är grym! Ska bli en ära att få tillhöra ditt stafettlag i augusti ;D Kraaam!
GRATTIS!!!!! :) BRA JOBBAT!!!!! :) :) :)
Kul att läsa. Låter som du hade ett fantastiskt lopp. Det är sådana lopp jag hela tiden längtar efter att få uppleva. Eftersom årets lopp inte riktigt blev sådant för mig ser jag fram emot nästa år... ;-)
Riktigt bra sprunget och härligt att du höll undan för sambon!
Hej Lisa! Grattis till den fantastiska tiden i maran! Har följt dig på bloggen i några veckor och blev glatt överraskad när jag kikade in idag och såg att du sprungit så bra. Grymt! Hoppas att allt är bra med dig. Kramar Caroline Hellström (f.d. klasskamrat GIH, för längesen...)
Maja, du kanske blir sugen på att själv springa marathon snart? Även Klara verkar ju ha börjat få lite tankar åt det hållet. =)
Lina, tack så mycket. Och riktigt bra jobbat du också!
Tobias, förhoppningsvis blir nästa år en härlig upplevelser. Men du hade ju en grym tid i år! Att slå sambon var en bonus. =)
Caroline, vad roligt att du läser min blogg. Jag har faktiskt smygläst din också då och då. =) Kul! Allt är bra med mig. Med dig också hoppas jag!
