Lisakarinmatilda

Lidingöloppet blir verkligen roligare och roligare för varje år. Känslan som infinner sig i de där skogarna går inte att få på vanliga stadslopp. Det är verkligen speciellt och går nog bara att förstå om man själv har upplevt det.

Jag vaknade igår och kände mig pigg & utvilad. Dock med en lätt huvudvärk som gick ner i nacken. En smärta som tyvärr kom och gick under hela loppet.

Efter att ha hejat på 15 km-löparna och småpratat med bekanta gav jag & Mats oss bort till starten. Där stötte vi ihop med Lovisa som skulle springa sitt första 30 km-lopp, vilket hon genomförde på ett strålande vis. Efter toabesök, fix med nummerlapp och chip begav sig Mats till sin startgrupp. Själv joggade jag någon kilometer och kunde konstatera två saker; 1) Kroppen kändes pigg. 2) Hälen gjorde ont.

Väl i startfållan träffade jag Andréa och vi småpratade innan start. Andréa gjorde för övrigt ett grymt lopp och sprang in på silvertid med god marginal utan att göra en full satsning. Imponerande!

När starten gick blev det lerigt, blött och trångt. Väldigt trångt till och med. Jag glömmer liksom bort från varje år hur trångt det faktiskt är i början. Ja det är egentligen inte förrän efter 10 km som det går att springa i sitt eget tempo. Men det är bara att gilla läget och inte stressa upp sig. Följa med i tempot bara och det gjorde jag. Hälen gjorde dock ont och jag blev lite rädd över att det skulle förvärras. Men istället försvann faktiskt det onda efter 11-12 km. Otroligt befriande!

Första 15 km gick ärligt talat hur lätt som helst och kilometrarna kom så fort att jag knappt hängde med. Efter 15 km började jag tänka taktik. Det är under den delen av loppet som det börjar bli kuperat på "riktigt". Jag tryckte på mer än jag gjort tidigare år men ändå kontrollerat. Det är verkligen en balansgång det där. Springer man för fort mellan 15 och 20 km så straffar det sig rejält på sista milen. Fråga mig, jag vet...

Passeringen vid Grönsta är verkligen bland det häftigaste som finns. Publiktrycket som är där ger sådan enorm energi! I backen efter vätskekontrollen känns det som om man är med i Giro d´Italia med de täta publikleden så nära spåret! Så häftigt!

Inne på sista milen fortsatte jag mitt taktikfunderande. Jag började känna mig lite sliten i benen men ändå med kraft kvar. Jag bestämde mig helt enkelt för att springa snabbare än löparna runt mig, vilket jag också gjorde. Även om jag stundtals höll samma tempo som en del andra så sprang jag ifrån dem förr eller senare, vilket var en enorm kick för självförtroendet. Jag fick även ett och annat hejarop från mina medlöpare vilket värmer så otroligt mycket. Det är stort!

Precis som förra året var det faktiskt först efter 25 km som det blev tufft. Men ändå inte outhärdligt. Jag var trött men kunde ändå trycka på och jag fortsatte att passera löpare efter löpare. Både Aborrbacken och Karins backe "sprang" jag uppför och även om det inte gick fort så gick det snabbare än att gå. Om jag börjar gå är jag dessutom rädd för att inte komma igång med löpningen igen så det är bara att bita ihop.

Vid det här laget hade jag för länge sedan förstått att jag skulle klara 2:30 och brydde mig faktiskt inte längre om vilken tid det skulle bli utan försökte helt enkelt att springa så fort som möjligt. När sista kilometer-markeringen kom la jag in ytterligare en växel och jag gav allt. På upploppet passerade jag ytterligare några löpare (snubbar) men blev nog också själv passerad av någon. Jag hann även uppfatta mig själv på storbildsskärmen vid målet.

Efter målgång var jag så himla nöjd och fattade faktiskt inte riktigt hur det gick till. Återigen hade jag genomfört Lidingöloppet på ett otroligt vis, både vad gäller tiden men även upplevelsen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Jag fick dessutom silvermedaljen direkt i mål och behövde inte byta i det där tältet. Då har man sprungit fort, 2:27:04 och placering 74 närmare bestämt. Tack för i år underbara Lidingölopp!