Lisakarinmatilda

I söndags sprang hela lilla familjen (jag, Mats & Siri) till ett utegym ungefär 5 km bort för att styrketräna en stund och sedan sprang vi hem igen. Bättre söndagsnöje finns nog inte! Jag & Mats har alltid varit utomhus en stor del av helgerna och det är inget som har ändrats bara för att Siri har kommit. Förutom träning ute så äter eller fikar vi gärna utomhus och beroende på årstid så blir det skid- och skridskoåkning eller bär- och svampplockning. Jag älskar att vara utomhus!

 

Igår (måndag) flög och jag & Siri ner till mina föräldrar i Karlskrona och vi ska stanna här hela veckan. Tänk vad lyxigt att vara föräldraledig och kunna göra sådant! Det gäller ju att passa på för snart börjar jag jobba igen. Än så länge har jag inte tränat något här då jag är rejält hostig nu. Men förhoppningsvis blir jag snart frisk och kan då njuta av härliga löpturer i min hemstad.

 

 

Ja jag har faktiskt styrketränat även idag, här hemma med kroppsvikt och några redskap. (Jag har för övrigt rejäl träningsvärk i lår och rumpa idag! Att använda bebis som vikt är effektivt!) Det är nästan så att man kan tro att jag gillar att träna styrka. Det gör jag inte. Jag tycker faktiskt att det är ganska tråkigt. För mig är styrketräning främst ett nödvändigt ont för att bli en starkare och skadefri löpare. Dessutom gillar jag känslan av att vara (och se!) stark ut och då måste man som bekant träna styrka.

 

Vad gäller löpningen så väntar jag ytterligare en dag till då jag fortfarande är lite irriterad i luftvägarna. Hellre ta en extra vilodag än börja för tidigt, vilket jag annars är lite av en expert på. Trevlig fredag på er!

 

Tack för era omtänksamma kommentarer angående mitt förra inlägg. Det är okej nu.

 

De senaste blogg-inläggen har varit präglade av frustration och tråkigheter. Men nu tänker jag försöka vända på det. Det kan väl knappast bli värre nu?

 

Jag är dock fortfarande förkyld. Igår var jag riktigt sjuk och fick verkligen anstränga mig för att hålla humöret uppe. Det går ju inte att ligga på latsidan med en liten sju månaders bebis hemma!

 

Idag känns det lite bättre och jag har faktiskt vågat mig på en lätt tränings-session med blandade övningar här hemma. Så här såg "passet" ut:

 

1. Benböj med bebis i famn

2. Utfallssteg med bebis i famn

3. Höftlyft med bebis på höften

4. Armhävningar

 

Paus : Sövning av bebis (gick sjukt fort - ca. 2 min kanske?)

 

5. Yoga (Happy hips) 16 min

6. Några mamma-mage övningar (är klar med programmet men försöker att ibland göra några av favoritövningarna)

7. Plankan

 

Ja det var dagens träningspass det, spontant och helt utan plan. Men det funkar också! Senare idag blir det långpromenad som vanligt.

 

Till helgen har jag en förhoppning om att komma igång med mer träning, allra helst spring men ett pass på gymmet skulle också vara okej. Det får liksom bli en nystart!

Det blev ingen Premiärmil för mig igår. Jag kände mig inte helt frisk. Men den främsta orsaken till att det inte blev start är en annan. Något som är så mycket viktigare att lägga fokus vid än ett fjuttigt lopp. Något som gör att en inser vad som är viktigt i livet och att livet kan förändras på bara en sekund.

På söndag är det alltså dags för Premiärmilen. För mig blir det första loppet sedan Hässelbyloppet i oktober 2012 (förutom Blodomloppet förra året då jag gravid i vecka 27 joggade runt). Fast jag är inte HELT säker på att det blir start på söndag. Men det lutar åt det.

 

Dagens vagnjogg var nämligen en ganska flåsig historia så förkylningen har nog inte släppt helt. Men förhoppningsvis hinner jag friskna till ytterligare innan söndag. Kroppen kändes i alla fall pigg idag så jag är hoppfull.

 

Vad gäller målsättningen så hade jag tidigare tänkt att sikta på sub 45 på Premiärmilen. I dagsläget känns tyvärr det något för tufft. Om jag känner mig frisk så kommer jag såklart att gå för fullt och hoppas då springa runt 46 minuter. Ja under 47 min är jag ganska säker på att jag klarar om jag är helt kurant så det får väl bli målet då. Men om jag känner mig något krasslig men ändå tillräckligt pigg för att kunna springa så är målsättningen att ha så roligt som möjligt och njuta, tiden har ingen betydelse. Roligt ska det såklart bli oavsett om jag tänker satsa mot en viss tid eller inte. Äntligen lopp-dags igen!

 

Jag spurtar i mål - Tjejmilen 2012

Efter att i början av veckan känt mig lite småförkyld så trodde jag att jag var frisk i fredags och gav mig ut på en 9 kilometer lång vagnjogg. Känslan var seg men det var skönt att äntligen röra på sig.

 

Igår vaknade jag dock tjock i hals och näsaamt med huvudvärk - jätteförkyld! Och det håller i sig även idag, Förmodligen förvärrade jag sjukdomen genom löpningen i fredags. Så dumt. Förutsättningarna inför nästa helg Premiärmil känns riktigt usla och jag kommer revidera min målsättning något. Återkommer om det i ett annat inlägg för nu ska jag kurera mig med glass.

Herregud vad lite träning det har blivit på sistone! Förra veckan lyckades jag få till två löppass, vilket visserligen var målet så det får väl ändå vara godkänt. Men det känns aningen fjuttigt. Denna vecka har jag vagnsprungit en gång och kört ett hemma-styrkepass, vilket också känns på tok för lite. Tyvärr är inte träningen heller av någon högre kvalitet för tillfället då all energi i första hand går till Siri (vilket jag såklart vill!) och det som blir över läggs på flytt-fix. 

 

Både Siri och jag är dessutom snoriga och allmänt hängiga, vilket inte är kompatibelt med träning för min del. Lägg därtill ett hyffsat rejält snötäcke som kom under gårdagen som försvårar vagnspringet något oerhört så förstår ni nog att det känns en aning frustrerande att inte hinna/kunna träna som jag vill. Nu hoppas jag verkligen att både förkylningen och snön försvinner illa kvickt så kanske det kan bli spring imorgon och/eller till helgen. Om det blir kvalitet eller med vagn spelar ingen roll, bara jag får springa.

 

 

Denna och delvis nästa vecka kommer vara riktigt hektiska. Vi flyttar till helgen och med allt vad det innebär så kommer det bli svårt att få till (prioritera) träningen. Förhoppningen är att klämma in ett par löppass i alla fall. Men vi får se. Jag har dessutom åkt på någon slags näckspärr som gör rejält ont samt en lättare förkylning med täppt näsa och pyttelite halsont. All träning som blir av för tillfället får därför ses som bonus.

 

I söndags lyckades jag i alla fall hinna med ett snabbdistanspass om 6 km hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Tempot var riktigt bra och jag kände inte av bäckenbotten alls under passet. Så att springa fort verkar ju funka i alla fall, vilket känns bra eftersom säsongens första lopp snart är här - Premiärmilen den 30 mars! Vilka ska springa?

I helgen blev Siri hela sex månader. Tänk vad tiden går fort! När Siri var nyfödd trodde jag att jag skulle springa ganska många mil i vecka vid det här laget. Ja kanske till och med vara tillbaka där jag var innan graviditeten. Så är det inte.

 

Jag har varit extra lyhörd på kroppens signaler senaste tiden och därför bestämt mig för att inte trappa upp löpningen mer för tillfället. Ja kanske till och med minska ner löpningen. Men det hoppas jag slippa. Just nu springer jag 3-4 pass/vecka och sammanlagt ungefär 30-40 km.

 

I lördags ilade det rejält i bäckenet när jag skulle springa (ungefär som foglossning) och jag fick helt enkelt avbryta och vända hem. Istället åkte jag till gymmet och körde intervaller på crosstrainern, vilket var förvånansvärt tufft och roligt!

 

I söndags och även idag kändes dock löpningen jättebra och då njuter jag extra mycket. Men från och med nu kommer jag att lyssna kroppen och lyda den. Att årets löparsäsong blir därefter är ju självklart och inget som stressar mig. Min kropp ska ju vara med mig hela livet!

 

 

För mig är bålen den "kroppsdel" som jag känner störst förändring i efter graviditeten. En stark bål är ju otroligt viktigt för löpning. Innan jag blev gravid var jag stark och behövde aldrig tänka på att koppla in bålmusklerna vid löpning, det kom automatiskt. Nu är det inte riktigt så. 

 

Bara genom att titta på min mage så ser jag att jag är svagare. Jag är mycket tunnare och har mer midja än tidigare. De där starka underliggande musklerna finns inte i samma utsträckning som tidigare. Men jag jobbar på att bli lika stark som före graviditeten och har som så många andra gjort "Mamma mage-övningar". Jag försöker även att alltid tänka på bålen vid styrketräning, löpning och i vardagen. Genom att "suga in" magen så tycker jag att jag lyckas bra. Men det är en lång väg tillbaka.

 

 

I lördags sprang jag ännu ett långpass och denna gång tillsammans med Andréa. Himla trevligt hade vi och det var inte många sekunder av tystnad så tiden (och kilometrarna) försvann i ett nafs! För min del landade passet på strax över 20 km.

 

Efter passet fick jag, precis som efter förra helgens långpass, ganska rejält ont i bäckenbotten och det onda kändes även dagen efter. När jag har sprungit kortare pass så känner jag inte alls på samma sätt trots att de går i betydligt högre fart. För att inte riskera något kommer jag därför inte att springa några långpass upp mot 20 km nu ett tag. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre när jag slutar amma. Snart är ju Siri ett halvår (!) och då är ändå planen att minska amningen successivt så det passar bra.

I måndags sprang jag intervaller! Helt oplanerat egentligen men när jag insåg att det gick att springa på bana då snön är helt borta så fick jag ett infall, 6x400 meter blev det. Jobbigt som tusan var det men ändå helt klart genomförbart. Jämna och fina tider fick jag dessutom till (den snabbaste gick på 1:31 och den långsammaste på 1:34). Ser fram emot att kapa tiderna så småningom då de just nu är en bit ifrån vad jag gjorde innan graviditeten. Att kroppen (läs: bäckenbotten) var med på noterna kändes dessutom som ett skönt besked.

 

Vad jag dock inte var beredd på var träningsvärken i vaderna. Herregud vad ont jag har haft/har! Träningsvärken kom redan på nerjoggen direkt efter intervallerna och håller fortfarande i sig. Det märks verkligen att det var ett tag sedan jag sprang intervaller!

 

 

Sedan sist jag skrev har det minsann blivit en hel del löpning. Lite för mycket är jag rädd. Sammanlagt sprang jag 46 km fördelat på fyra pass under föregående vecka. Veckan avslutades i lördags med ett långpass om 20 km, vilket kändes rejält sedan. Hela kvällen och även under söndagen var jag trött och liksom öm i bäckenbotten.

 

Det är bara att konstatera att jag är långt ifrån återställd från graviditeten och förlossningen, vilket stundtals känns oerhört frustrerande. Jag får dock inte glömma att Siri faktiskt bara är drygt fem månader och det sägs ju att det tar 9-12 månader att komma tillbaka från en graviditet. Det som dock gör mig frustrerad är att jag känner att jag konditionsmässigt är i ganska bra form. Men om kroppen inte hänger med så är det bara att lyssna på den. Jag kommer därför att kapitulera och återgå till endast tre löppass i veckan.

 

Eftersom jag fortfarande inte känner mig helt återställd från graviditeten och förlossningen (blir trött i bäckenbotten) så fortsätter jag med endast tre löppass i veckan (med något undantag då och då). Helst springer jag inte heller två dagar i rad.

 

Som tidigare nämnt så vill jag få till ett spinningpass i veckan för att på så sätt i alla fall träna kondition fyra gånger. Det var just spinning som var planen igår. Men eftersom det var stopp i t-banan så hann inte Mats hem i tid och jag fick därför avboka mitt spinningpass. Eftersom jag inte sprang i måndags så svidade jag istället om till löparkläder och gav mig ut med vagnen i mörkret. Halt som tusan var det så springet blev väldigt försiktigt på sina håll. Men kroppen kändes pigg precis som senast!

 

I och med att spinningen fick avbokas så kommer det bli en lite tuffare löparvecka än planerat. Vi får se hur kroppen reagerar på det.

Med risk för att jag efter nästa pass får äta upp det jag nu tänker skriva (då känslan säkert är en helt annan!) så måste jag ändå meddela att dagens dryga 14 kilometersrunda i 4:53-tempo var hur lätt som helst! Pigga ben och inte en antydan till tung andning eller särskilt hög puls. Dessutom hade jag roligt och njöt av varje steg. Hur nöjd tror ni inte att jag är nu?! Just det, skitnöjd. Senaste gången löpningen kändes så här lätt var nog under Lidingöloppet 2012, vilket ju är en evighet sedan.

 

Vad den lätta känslan beror på har jag ingen aning om. Och helt ärligt bryr jag mig inte heller. Jag är bara så nöjd över känslan och motivationen är nu på topp. Ja nu tror jag minsann att jag anmäler mig till höstens Lidingöloppet redan ikväll. Ursprungsplanen har ju varit att springa loppet i höst men eftersom löpningen (och inte minst motivationen) har fått sig en törn av sömnproblematiken så har jag inte velat anmäla mig. Men nu känns det ju som situationen är en hel annan. Hurra!

 

 

 

Vid många aktiviteter nu för tiden så har jag några extra kilon att bära på. Och då menar jag inte eventuella gravidkilon som hänger kvar. Nej jag menar såklart att jag bär på en bebis med diverse tillbehör.

 

Exempelvis är det inte många gånger jag promenerar utan vagnen vilket ger extra motstånd och således styrketräning i vardagen. Detsamma gäller ju givetvis vid löpning. Att bo på tredje våningen utan hiss ger ytterligare en chans till lite extra träning. Att bära en bebis upp och ner (ibland tillsammans med skötväska, matpåse m.m.) kräver minsann starka ben!

 

Jag har alltid vetat att jag är oerhört känslig vad gäller sömnen. Om jag inte får sova tillräckligt så mår jag inte bra, inte bra alls. Jag har dessutom alltid haft svårt att sova och avundas alla som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. För min del handlar det om minst 45 minuter och ibland betydligt längre än så innan jag somnar in. Sedan jag blev mamma har jag därför minst sagt satts på prov, vilket ju inte har gått omärkt förbi här på bloggen.

 

I helgen har det gått upp och ner med sömnen eller snarare ner och upp. Träningen följer på samma sätt som sömnen, ner och upp alltså.

 

Fredagens löppass blev det inget alls med. Trots en bra natt så hade jag ingen ork när kvällen kom. Jag & Siri hade varit ute på vift hela dagen, vilket tar på krafterna. Istället bestämde jag mig för att springa på lördagen istället och då helst lite längre.

 

Den planen reviderades direkt på morgonen då jag, efter en mindre bra natt, kände mig mer död än levande och humöret var i botten. Att springa långt kändes oerhört avlägset. Ja jag funderade faktiskt på att lägga ner hela löparsäsongen just då. Så sliten kände jag mig. Men ut gav jag mig till slut ut med planen att 10 minuter frisk luft ska jag i alla fall få. Det stannade såklart inte där utan passet blev 50 min fartlek (drygt 10 km). Dock inte med den piggaste kroppen men himla skönt (efteråt!) i alla fall.

 

På söndagen var det andra bullar. Efter att Siri sovit tio (!!) sammanhängande timmar vaknade jag och kände mig utsövd för kanske tredje gången sedan Siri föddes. Jag sov såklart inte riktigt lika många timmar som min dotter men säkert sju i alla fall (men ett par vakningar och snabba omsovmningar bara). Gissa om energin och humöret var på topp! Löpning skulle det såklart bli och tillsammans med Mats & Siri sprang jag elva riktigt lätta kilometrar. Det var en helt annan kropp än dagen före och jag njöt verkligen hela rundan. Tänk vilken stor betydelse sömnen har!

 

Ja det var min helg det. Först ner och sedan upp alltså. Nu är det ny vecka och det är väl bara att hålla tummarna för att den forsättet upp. För då blir det minsann fler löpar-inlägg och färre sömn-inlägg här på bloggen!

Det är knappt jag vågar skriva det. Men jag gör det ändå. Efter att ha återinfört vagnen (insatsen i sängen) som sovplats för vår lilla tjej så har nätterna återgått till som de var innan nyår. Siri somnar nu kl. 20-21 på kvällen och vaknar EN gång för att äta, någon gång mellan kl. 03-05. Ingen är gladare än jag. Idag känner jag mig faktiskt utvilad för första gången i år!

 

Vad gäller träning så har jag den här veckan sprungit ett pass (ca. 10 km), transportsprungit till och från gymmet (bara drygt 4 km sammanlagt), varit på ett ROLIGT spinningpass samt tränat styrka hemma. I eftermiddag och i helgen hoppas jag få till ytterligare ett par löppass. Om inspirationen infaller så blir det kanske kvalitetsbetonat idag. Hemmastyrkan körde jag med egen kroppsvikt samt hantlar och kettlebells.

 

 

Sedan nyår har nätterna här hemma verkligen varit katastrofala. Innan dess så sov Siri faktiskt helt okej (vaknade 1-2 ggr/natt och somnade om ganska fort). Nu handlar det istället om 4-5 vakningar varje natt och i natt var den värsta på evigheter. Hon somnade strax efter kl 20, vaknade till någon timme senare men gick att söva om, vaknade sedan kl. 23, kl. 01:40, kl. 03:30, kl. 05:20, kl. 06:45 och till slut kl. 08:00. Varje omsövning tar minst 30 min och då genom att amma.

 

Detta innebär väldigt lite sömn för egen del och vi får se vad som orkas med idag. Tanken är besök på Öppna förskolan på eftermiddagen och spinning ikväll. Det sistnämnda får vi se om det finns någon ork till.

 

Nu är det i alla fall projekt "lösa-nattproblematiken" som gäller här hemma. Första steget är att skippa sängen och återgå till vagnen eftersom det var i vagnen som Siri sov i innan nyår. Träningen får komma i andra hand nu, åtminstone hård träning. Jag har helt enkelt varken ork eller motivation.

Det var allt annat än pigga ben under dagens långa distans om drygt 17 km. Herregud, vad segt det var! Tröttheten beror förmodligen på att jag de två senaste dagarna faktiskt har styrketränat och då gjort några benövningar. Att det dessutom var snömodd och oplogade vägar idag bidrog såklart till tröttheten ytterligare.

 

Ja idag var det verkligen en mental kamp och eftersom jag sprang en runda som går att förkorta vid flera tillfällen så fick jag verkligen stålsätta mig för att fullfölja hela den tänkta rundan. Jag tog mig hem till slut och damp ner i soffan med ett glas Oboy, som i många år har varit den obligatoriska återhämtningsdrycken efter långpass. Satt som en smäck!

 

Under sådana här pass är jag fantastisk nöjd över att inte vara anmäld till något marathon i år. För längre pass än så här har jag inte motivation till just nu. Det räcker bra att ha Göteborgsvarvet i maj och sedan Lidingöloppet i september som mål (varav det sistnämnda känns väldigt långt borta och som jag ser mig att jag utsövd (!) kommer att springa massvis av härliga långpass i vår/sommar inför!).