Lisakarinmatilda

En blogg om löpning

Om att lyssna på kroppen

I helgen blev Siri hela sex månader. Tänk vad tiden går fort! När Siri var nyfödd trodde jag att jag skulle springa ganska många mil i vecka vid det här laget. Ja kanske till och med vara tillbaka där jag var innan graviditeten. Så är det inte.

 

Jag har varit extra lyhörd på kroppens signaler senaste tiden och därför bestämt mig för att inte trappa upp löpningen mer för tillfället. Ja kanske till och med minska ner löpningen. Men det hoppas jag slippa. Just nu springer jag 3-4 pass/vecka och sammanlagt ungefär 30-40 km.

 

I lördags ilade det rejält i bäckenet när jag skulle springa (ungefär som foglossning) och jag fick helt enkelt avbryta och vända hem. Istället åkte jag till gymmet och körde intervaller på crosstrainern, vilket var förvånansvärt tufft och roligt!

 

I söndags och även idag kändes dock löpningen jättebra och då njuter jag extra mycket. Men från och med nu kommer jag att lyssna kroppen och lyda den. Att årets löparsäsong blir därefter är ju självklart och inget som stressar mig. Min kropp ska ju vara med mig hela livet!

 

 

 

Känner igen mig mycket. Trodde nog att jag skulle vara uppe i högre mängd vid detta laget, men bäckenet är inte helt 100 ännu. Men springa ska vi ju göra hela livet så det är bara att ha is i hatten.

Åh jag trodde också att jag skulle vara lika rapp och fit som innan vid det här laget, särskilt då det kändes som att kroppen återhämtade sig så himla fort i början! Men även om det går bra så går det småsegt på vissa fronter, bäckenbotten känns bra men härom dagen i sidoplankan skar det som knivar i vad som skulle kunna vara fogarna. Just sidoplankan är min akilleshäl och vid utfall får jag vara himla noga med teknik och balans.
Antar att det där med att det tar ett år att läka ihop inte är helt bullshit ändå.