En reflektion
Nu låter det här ju som att JAG vill ha frågor om MIG så att JAG bara kan få prata om MIG SJÄLV men det är givetvis inte det jag menar. Det jag så ofta saknar i konversationer är ett samspel där båda får lika mycket utrymme. Ibland kan det givetvis vara så att någon tar mer plats än den andra och det är helt okej, men när det ständigt är samma person som tar plats och fokus hela tiden är på denne, då tröttnar jag. Det ska handla om ett givande, tagande och ömsesidighet.
Allt för många gånger har jag varit i situationer då det nästan har varit bråk om att få just sin röst hörd. Det är verkligen skitjobbigt att hela tiden behöva kämpa för att någon ska lyssna på en! Då är det bättre att vara tyst. Oftast handlar det dessutom om att framhäva sig själv, hur bra just jag är, vilka otroliga saker jag har upplevt och annat som egentligen bara berör mig. Totalt ointressant enligt min mening.
Jag gillar samtal som är av ytterligare en dimension eftersom det som finns bakom människors yttre fasad är det som verkligen är intressant.
Jobb
Här är en bild på fina Mörtviksskolan:
Dagen efter
Så här dagen efter Lidingöloppet kan jag sammanfatta loppet med ett ord: Besvikelse.
Loppet började bra och kroppen kändes pigg. Första milen gick på drygt 50 min och efter två mil var tiden 1:44. För att komma under 2:38 krävdes 54 min på sista milen och under 2:40 skulle jag behöva springa på 56 min. Åtminstone det sistnämnda kändes inom räckhåll. Men det gick inte. Sista milen tog 58 min! Jag tappade allt i Aborrbacken och i backen efter golfbanan. Jag sprang inte uppför de backarna, vilket jag gjorde förra året. Egentligen var inte kroppen jättetrött men jag gav liksom upp. Jag kunde inte motivera mig. Någonting inom mig sa: "Äh, varför ska du springa? Du når ju inte målet ändå!" Och jag som alltid brukar tänka precis tvärtom!
Den senaste tiden har jag blivit allt snabbare men antagligen har uthålligheten då fått stå tillbaka. Jag vet att jag borde ha sprungit fler långpass men jag tänkte väl att jag att den träningen jag genomfört under sommaren ändå skulle vara tillräcklig. Tidigare har jag alltid startat ganska lugnt och därefter ökat och plockat placeringar allt eftersom loppet går. Men i år har mina lopp snarare sett precis tvärtom ut. Nu är det jag som blir omsprungen på slutet istället. Skitjobbigt! När jag märker att jag tappar mot andra så ger jag upp och negativa tankar tar form i huvudet. Det var precis det som hände igår på Lidingöloppet. Okej, jag slog min gamla tid från förra året så helt missnöjd borde jag inte vara men jag tror att om jag hade lagt upp loppet på ett annat sätt hade det kunnat gått bättre än vad det gjorde. Det är det jag är besviken på. Tiden i mål blev tillslut 2:42:26 och placering 191 (jag håller fortfarande topp 200 av damerna i alla fall, alltid något).
Mats lyckades däremot alldeles utmärkt på Lidingöloppet. Hans sluttid blev 2:29:11. En rejäl putsning från förra året! Han är så himla duktig. Kul att någon av oss kan springa i alla fall! Ja, jag är besviken men jätteglad för hans skull så klart.
Denna vecka blir det vila, kanske något lätt pass i slutet av veckan. Nästa vecka tar jag nya tag mot Sthlm marathon 2010. Då ska jag återgå till min gamla vana att starta lugnt och öka tempot efterhand. Dessutom ska jag köra många härliga långpass under vintern.
Jag & Mats efter loppet Missnöjd direkt efter målgång
Hejarklack från Blekinge
Förhoppningsvis har jag ytterligare några ivrigt hejandes supportrar längs Lidingös kuperade spår. Det lär ju behövas. Förkylningen har inte brutit ut än så förhoppningsvis har jag lyckats mota undan den med hjälp av röd solhatt i olika former. Idag blev det till och med ett hyffsat lugnt pass runt Årstaviken (9,75 km i 4,44 /km).
På lördag förmiddag åker jag, Mats och två från hejarklacken (se vilka på bilderna nedan) ut tidigare till Lidingö för att hämta nummerlappar. Övriga ansluter senare. Jag börjar bli peppad nu. Och skitnervös!
Mindre än en vecka kvar till LL
Om sex dagar är det alltså dags för Lidingöloppet. Jag börjar bli skitnervös. Men det värsta är att halsen känns konstig. Jag tror dessvärre att jag är på väg att bli sjuk. Det suger riktigt rejält. Halsen gör inte direkt ont men den känns inte som vanligt, lite kall på något vis. Och så lite tjock. Fan fan fan...
Jag har inte tränat särskilt mycket det här veckan. Hade tänkt köra fyra pass men det har bara blivit tre. Skulle ju ha blivit ett idag också men jag får nog hoppa över det.
Måndag:
Distans
Sickla kanal - Hellas elljus 10,50 km
Onsdag:
Distans
Hammarbyrundan + Björkhagenrundan 13,10 km
Fredag:
Korta intervaller
Sicklasjön 4x400 m (2 min vila) + 4x400 m, varje intervall i 90 sek-tempo, 45 sek vila
Ärligt talat så känner jag mig i riktigt bra form nu, tror faktiskt aldrig jag har varit bättre. Skulle ju vara typiskt om en sjukdom satte stopp för mig då. Skit! Jag har aldrig tidigare lyckats förhindra en kommande förkylning med diverse metoder. Är det ändå någon som läser detta och har något riktigt bra tips så mottages det med glädje!
Idag följer jag förresten Helenas framfart i Berlin marathon. Jag lärde känna Helena under GIH-tiden och hon är en av mina absolut närmsta vänner. Synd bara att hon bor i Göteborg! Men vi har ändå mycket kontakt och ses ibland, trots avståndet. Nästa år ska jag förhoppningsvis få hit henne & Calle till Sthlm marathon istället. Då ska i alla fall jag göra mitt livs lopp...
Håll tummarna för att förkylningen håller sig borta!
Dödsannonser
Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Eller jag ögnar i alla fall igenom dem och kollar vilket år de avlidna var födda. Är det någon som är född runt 1940 och senare brukar jag stanna upp vid den annonsen och läsa den lite mer noga. Jag fösöker lista ut hur personen dog och så läser jag alltid dikten. Jag blir så himla berörd när jag läser annonsen och får tårar i ögonen. Mina tankar går just då till den avlidne och till alla anhörig som mist någon som står dem nära.
De värsta annonserna är de då ett barn har dött. Då får jag mycket tårar i ögonen! Har jag börjat min dag med att läsa en sådan dödsannons bär jag med mig en liten sorg resten av den dagen. Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist.
Ibland läser jag även äldre människors dödsannonser och tänker att de har levt ett långt och rikt liv. Så vill jag också ha det!
Även om jag blir berörd och mår lite dåligt av att läsa dödsannonserna så blir det en liten stund av eftertanke. Döden är ju en del av livet och eftersom jag är livrädd för att dö ser jag läsandet av dödsannonserna som bearbetning av denna rädsla. Det fungerar som en slags meditation för mig.
En knepig granne
Vi har en knepig granne som bor i huset mitt emot oss. Han går under benämningen KNE eftersom det var bokstäverna på hans förra bils registeringsskylt. Anledningen till att bilen har fått namnge honom är att det är på grund av bilen som vi har fått upp ögonen för honom. KNE är en äldre vithårig man.
I samband med att vi köpte vår bil, alltså någon gång under våren 08, började vi lägga märke till en blå volvo som alltid lyckades få parkering på gatan. (I vårt område är det sjukt svårt att få parkering och det finns ungefär dubbelt så många bilar som det finns parkeringar eftersom ingen vill betala 1500 kr för att få en egen parkering i p-husen.)
Men i alla fall, den här blå volvon hade ALLTID parkering på vår gata. Ibland satt KNE i sin bil på vändplanen hur länge som helst och väntade tills det blev en ledig parkering. Dessutom märkte vi att han jämt parkerade volvon jättenära bilen framför eller bakom och eftersom bilarna står i stora fickor där två stycken får plats var det alltid problematiskt för den "inklämda" bilen att komma ut. Volvon stod alltid typ 5 cm ifrån. Alla andra bilar är parkerade långt fram resp. långt bak i parkeringsfickan, som alltså är avsedd för två bilar. Vi såg dessutom att volvon ibland körde in i de andra bilarna så vi vågade aldrig parkera bakom eller framför den. En gång skulle volvon parkera och körde då inte bara in i bilen som redan stod utan även in i en cykel som stod parkerad vid ett träd, som är planterat på trottoaren mellan parkeringsfickorna. KNE är sannerligen inte den som är försiktig med gaspedalen så det var lätt att höra att deta var han som kom eller åkte.
För några veckor sedan skulle jag & Mats cykla till stan och då ser vi att volvon har stannat utanför Pressbyrån. Precis när Mats ska passera öppnas dörren, han får tvärbromsa och lyckas i sista stund väja för bildörren. Det var KNE:s fru som öppnade. Noll koll på övrig trafik alltså.
En annan konstig grej med KNE är att han åker iväg tidigt varje morgon trots att det är uppenbart att han är pensionär. Vad gör han egentligen? Ibland hänger det dessutom en platspåse på bilens ena sidobackspegel. Också mycket märkligt.
Men för någon vecka sedan blev volvon utbytt mot en ny liten bil som jag (inte helt otippat) inte vet namnet på. Den har dock inte KNE på sin registreringsskylt men gubben är ändå KNE för oss. En gång KNE, alltid KNE liksom. Tidigare i veckan såg vi att KNE hade placerat en liten pensel på marken, lutad upp mot hans nya bils framdörr. Knepigt värre!
Eftersom vi, som ni antagligen märker, inte har särskilt mycket annat för oss har vi efter lite eftersökning lyckats ta reda på vad KNE egentligen heter. Och igår hände det mest intressanta. KNE var med på lokalnyheterna! Vår efterforskning om hans namn visade sig vara helt korrekt.
Historien om KNE är nog det mest spännande som händer i Hammarby sjöstad!
KNE:s hus och gatan där hela spektaklet utspelar sig
Idrottslärare vs Socionom
Hösten 2003 flyttade jag till Lund och började plugga på socionomprogrammet i Lund. Men jag trivdes aldrig riktigt i Lund, varken på utbildningen eller i staden. Jag kände att kurserna vi läste var ogreppbara och jag förstod inte hur jag skulle kunna sammanfoga det teorietiska med det praktiska. Jag kände mig dessutom ensam i Lund och trivdes inte i den starkt utpräglade studentmiljö som där råder. Efter en termin bestämde jag mig för att hoppa av och jag flyttade hem till Karlskrona och mamma & pappa igen. Det var definitivt rätt beslut för mig just då.
Hösten 2004 flyttade jag istället till Stockholm och började plugga till idrottslärare på GIH (IH hette det då). Jag trivdes som fisken i vattnet på denna fantastiska skola där alla känner alla och det råder en familjär stämning. Utbildningsmässigt var det oftast intressant, även om det ibland slog mig om jag faktiskt gjort rätt val. Åren gick och helt plötsligt var jag klar idrottslärare. I januari 2008 började jag jobba på en F-5 skola i Huddinge. Grymt bra arbetsplats och fantastiska kollegor & elever.
Men det var något som inte kändes helt rätt. Ska jag göra det här tills jag är 65 år? Tycker jag verkligen att det här är roligt? Vill jag inte få ut något mer av mitt liv? Tänk om jag är 50 år och fortfarande är osäker på om det är det här jag vill göra? Då är det ju för sent...
Så jag bestämde mig, det är ju socionom jag vill bli! Jag ångrar mig inte en sekund. Som socionom får jag möta människor i olika livssituationer och förhoppningsvis förändra till det bättre. Jag får möjlighet att arbeta utifrån varje individ och där just denne befinner sig. Nästan alla kurser vi än så länge har läst på Socialhögskolan har varit relevanta för mitt framtida yrke och jag kan denna gång se hur jag ska realisera det.
Valet var dock inte lätt att ta. Det krävdes många ångestfyllda samtal med Mats & med mina föräldrar, mycket tårar och djupa grubblerier med mig själv där fördelar vägdes mot nackdelar. Fortfarande idag kommer dessa tankar och funderingar över mig. Både vad gäller att jag borde valt rätt från början men inte minst de ekonomiska bekymmer som detta för med sig. Skulle jag har hoppat av idrottslärarutbildningen? Varför hade jag inte förmåga att vara med klarsynt och mogen när det gällde mitt yrkesval? Dessutom känns det ibland skitjobbigt när många andra i min ålder, inte minst alla pluggpolare från GIH, börjar stadga sig med fasta tjänster och familj. Jag kommer inte kunna "bli vuxen på riktigt" förrän om ytterligare tre år.
Men samtidigt; hur mycket är egentligen tre år av ens liv? Innerst inne känner jag ju att det är värt det. Jag försöker dessutom att leva för stunden och ta vara på tiden som är nu. Det blir lätt att jag bara längtar till den dag då jag äntligen kan leva det där "vuxna" livet där jag egentligen hade velat vara just nu.
Mitt liv är det som är just nu, för tre år sedan var det på ett annat vis och om ytterligare tre år ser det ut på ännu ett sätt.
Min familj
Min fantastiska familj består av:
Pappa Hans, förskollärare men arbetar numera enbart fackligt. Pappa gillar att kolla på fotboll, bada bastu och känna sig behövd av sina tre vuxna barn. Han är envis och har bestämda åsikter, vilket har lett till många stenhårda diskussioner mellan honom, mig och lillebror Hampus. Pappa är dessutom intresserad av historia, vilket starkt påverkar ämnesvalet av alla de böcker han läser (om boken inte handlar om typ fotbolls VM 1958). Någon gång får pappa för sig att springa en runda, vilket går riktigt bra trots att han mest lever på gamla löparmeriter nu för tiden.
Mamma Helén, sjukgymnast och gillar sitt nya jobb inom Karlskrona kommun, som innebär ett betydligt lugnare tempo än de hon tidigare haft inom landstinget. Mamma är aktiv och drar i väg pappa på alla möjliga aktiviteter. Aldrig en lugn stund för det är alltid gympa, fix i trädgården, bokcirklar, konstutställningar, konserter, resor eller fågelskådning som står på programmet. Mamma Helén pratar väldigt mycket och är inte rädd för att säga till om något inte är som det ska.
Min syster Hanna, 29 år, kostekonom på ISS i Liljeholmen. Hanna bor i Årsta med sin sambo Daniel och världens gosigaste Tilma 1,5 år. Hanna är alltid glad och positiv. Inget verkar liksom jobbigt för min kära syster. Hon lagar grymt god mat och har ända sedan vi var små gillat att baka. Hon gillar även att gå på gympa och springa längs Årstaviken. Hanna är, förutom min syster, en av mina närmaste vänner och eftersom vi bor i Sthlm båda två den jag träffar mest i min familj. Jag har alltid tyckt att Hanna passar i alla kläder!
Min bror Hampus, 23 år, pluggar samhällsplanering (typ) i Malmö men bor i korridorrum i Lund. Hampus är en typisk lillebror. Tar ganska lätt på livet och det är inte mycket som bekymrar honom. Hampus spenderar helst sina dagar med att umgås med alla sina 300 kompisar i en park, på ett café, på en festival/konsert eller varför inte på en korridorsfest på Parentesen i Lund? Hampus är fd handbollsspelare som numera periodvis tränar. I födelsedagspresent fick han anmälan till Gbg-varvet av mig så nu får det minsann klämmas in lite löpning mellan alla fester, konserter och plugg.
Daniel, sambo med Hanna, är 29 år och filmfotograf på Strix. Daniel är musikintresserad och går gärna på konserter. Daniel är väldigt bestämd och har starka åsikter. Han är dessutom en nogggran person som t.ex. aldrig gör några implusinköp. Just nu är det dock framför allt sommarstugan i Blekinge som sysselsätter hans tankar.
Farmor Gunnel 84 år bor i Karlshamn. Världens coolaste och bästa farmor som jag pratar med minst en gång i veckan. Intelligent och allmänbildad.
Mormor Emy 91 år bor i Borås. Bästa mormorn i världen som är en enormt stark kvinna precis som farmor. Har talanger inom flera områden, bland annat sykunskaper, matlagning och munspel.
Hunden Primus, golden retriver, 12 år. Bor hos mamma & pappa i Karlskrona och har på ålderns höst blivit döv. Men han älskar ändå livet och alla älskar honom!
Min älskade Mats, ska få ett alldeles eget blogginlägg snart.
Jag & Hanna
Stockholmspromenad
Anledningen till att det bara blev promenad idag är för att det har varit mycket löpträning den här veckan. Det har blivit fem pass och sammanlagt 59,05 km så det har varit en tuff vecka. Så här har träningen sett ut:
Måndag
Distanspass
Södermalm runt 12,3 km
Tisdag
Kort distanspass
Årstarundan 7,15 km
Onsdag
Uppjogg
Till Hammarbybacken 3,15 km
Backintervall
Hammarbybacken - 9x2 rep - 4,14 km
Nedjogg
Från Hammarbybacken 3,15 km
Fredag
Distanspass
Järlagårdsrundan 10,5 km
Lördag
Långpass
Järlasjön - Saltsjöbadsvägen - Hellasgården - Björkhagen 18,66 km
Recept
Några er som läser min blogg har gett mig kommentarer på olika sätt (via bloggen, fejjan eller i verkligheten) vilket jag verkligen tycker är jätteroligt! Har fått önskemål om att lägga ut receptet på den vegetariska lasagnen som jag lagade tidigare i veckan, så här kommer den:
Grön lasagne (4 pers)
300 g fryst spenat
150 g gorgonzola
1,5 dl grönsaksbuljong
0,5 dl matlagningsgrädde
2 vitlöksklyftor
1 gul lök
1 msk olja
1 zucchini
2 burkar krossade tomater, 800 g
1 msk basilika
salt
svartpeppar
lasagneplattor
Sätt ugen på 200 g.
Tina spenaten och låt den rinna av väl. Hacka spenaten grovt.
Hetta upp grönsaksbuljong och grädde. Smula ner goronzolan och låt den smälta. Blanda ner spenaten och ställ kastrullen åt sidan.
Skölj och tärna zucchinin.
Skala och hacka lök och vitlök. Fräs dem mjuka i oljan. Tillsätt tomatkross, zucchini och basilika.
Låt blandningen sjuda utan lock i ca. 10 min.
Smaka av med salt och peppar.
Smörj en ugnsfast form.
Varva spenatsås, lasagneplattor och tomatsås.
Gratinera i mitten av ugnen i ca. 30 min.
Lycka till!
Att springa
Så vad är jag för självplågande idiot kan man ju fråga sig?! Sluta spring liksom! Men det går ju inte.
Jag vill ju inte för hela mitt liv missa de där tillfällena då kroppen lyder min minsta vink, uppförsbackarna är lika lätta som att sno godis från ett barn, alla dessa fantastiska långpass en gnistrande iskall vinterdag alt. ljummen sommarkväll med min älskling vid min sida, all vacker natur som omsluter en och skiftar beroende på årstid, när tankarna flyter fritt och jag löser alla världens problem, det enorma publikstödet längs Avenyn, utsikten som Hammarbybackens topp bjuder på, målgången på Slottsskogsvallen/Stockholms stadion/Grönsta gärde och inte minst den fantastiska tillfredställelse och glädje som infaller sig efter ett grymt träningspass eller tävling. Dessa underbara tillfällen får mig att inse att jag älskar att leva och löpningen ger mig livskvalité!
Som Bossen sjunger: "Baby we were born to run"
Södermalm runt och vegetarisk lasagne
Välfyllt kylskåp
Idag har vi varit på Maxi i Nacka och fyllt på vårt kylskåp. Ikväll blir det hemmagjorda hamburgare till middag!
Indiskt i Årsta
Snart ska jag & Mats åka till min syster och hennes familj i Årsta. Det blir indisk mat, rödvin/öl och spel! Dessutom ska jag gosa med världens bästa Tilma! Hon har förresten börjat på dagis nu och är coolast på sin avdelning.
Långpass på Lidingö
Väl framme på Lidingö parkerade vi vid Grönsta gärde och påbörjade där passet. Sprang en dryg kilometer mot viken där 8 km-markeringen på loppet är och körde sedan resterande del av banan. Sammanlagt blev det drygt 23 km i den kuperade terrängen. Jag har varit ovanligt pigg i benen senaste veckorna och så även idag så passet kändes helt okej nästan hela tiden. Det är en helt fantastisk bana med många vackra partier! Dock är det fascinerande hur lätt vi människor glömmer bort jobbiga företeelser. Jag kan verkligen inte komma ihåg att vissa delar av banan var så fruktansvärt kuperade! När man precis påbörjar sista milen är det meningen att man springa upp för en lodrät vägg. Det är bara att sträcka fram händerna lite så kan man klättra upp istället. Galet brant är det! Sluttiden för dagens långpass blev 2:01:51, alltså 5,13 min/km vilket skulle innebära en bra bit under 2:40 på loppet. Men det är ju 7 km längre så jag vågar inte ta ut något i förväg.
Grönsta gärde Mats försöker nå tårna Jag pustar ut efter långpasset
Backträning
Mats & jag körde långa backintervaller i Hammarbybacken i eftermiddags. Kanske ska förtydliga att vi inte sprang i själva skidbacken utan på en väg som går upp på baksidan. Sjukt jobbigt var det i alla fall! Lång backe innebär ca. 60-90 sek. upp och jogg ner (källa: Szalkais träningsprogram på marathon.se som är en gryyym sida!). Vi körde i 20 min, vilket blev nio rep. upp och nio rep. ner. Mats trampade dock snett efter sju rep. så han hoppade över de två sista. Men uppenbarligen var det inte så farligt eftersom han sedan kunde köra nedjogging hemåt. Trött kanske? Vi slipar i alla fall formen inför Lidingöloppet nu. Jag ska försöka slå min tid från förra året; 2:43. Kommer bli riktigt tufft!
Vinnaren Isabella Andersson. Hon är bara "lite" snabbare än jag...
Blogga
Frågan är vad man ska blogga om. Vad har jag att berätta? Antagligen inte något mer intressant än vad andra har men jag gillar ju att skriva så då kan jag lika gärna göra det här som någon annanstans. Här kommer bli en blandning av allt möjligt som dyker upp i skallen, ibland mer och ibland mindre intressanta företeelser. Yes, nu kör vi!
