Idrottslärare vs Socionom
Hösten 2003 flyttade jag till Lund och började plugga på socionomprogrammet i Lund. Men jag trivdes aldrig riktigt i Lund, varken på utbildningen eller i staden. Jag kände att kurserna vi läste var ogreppbara och jag förstod inte hur jag skulle kunna sammanfoga det teorietiska med det praktiska. Jag kände mig dessutom ensam i Lund och trivdes inte i den starkt utpräglade studentmiljö som där råder. Efter en termin bestämde jag mig för att hoppa av och jag flyttade hem till Karlskrona och mamma & pappa igen. Det var definitivt rätt beslut för mig just då.
Hösten 2004 flyttade jag istället till Stockholm och började plugga till idrottslärare på GIH (IH hette det då). Jag trivdes som fisken i vattnet på denna fantastiska skola där alla känner alla och det råder en familjär stämning. Utbildningsmässigt var det oftast intressant, även om det ibland slog mig om jag faktiskt gjort rätt val. Åren gick och helt plötsligt var jag klar idrottslärare. I januari 2008 började jag jobba på en F-5 skola i Huddinge. Grymt bra arbetsplats och fantastiska kollegor & elever.
Men det var något som inte kändes helt rätt. Ska jag göra det här tills jag är 65 år? Tycker jag verkligen att det här är roligt? Vill jag inte få ut något mer av mitt liv? Tänk om jag är 50 år och fortfarande är osäker på om det är det här jag vill göra? Då är det ju för sent...
Så jag bestämde mig, det är ju socionom jag vill bli! Jag ångrar mig inte en sekund. Som socionom får jag möta människor i olika livssituationer och förhoppningsvis förändra till det bättre. Jag får möjlighet att arbeta utifrån varje individ och där just denne befinner sig. Nästan alla kurser vi än så länge har läst på Socialhögskolan har varit relevanta för mitt framtida yrke och jag kan denna gång se hur jag ska realisera det.
Valet var dock inte lätt att ta. Det krävdes många ångestfyllda samtal med Mats & med mina föräldrar, mycket tårar och djupa grubblerier med mig själv där fördelar vägdes mot nackdelar. Fortfarande idag kommer dessa tankar och funderingar över mig. Både vad gäller att jag borde valt rätt från början men inte minst de ekonomiska bekymmer som detta för med sig. Skulle jag har hoppat av idrottslärarutbildningen? Varför hade jag inte förmåga att vara med klarsynt och mogen när det gällde mitt yrkesval? Dessutom känns det ibland skitjobbigt när många andra i min ålder, inte minst alla pluggpolare från GIH, börjar stadga sig med fasta tjänster och familj. Jag kommer inte kunna "bli vuxen på riktigt" förrän om ytterligare tre år.
Men samtidigt; hur mycket är egentligen tre år av ens liv? Innerst inne känner jag ju att det är värt det. Jag försöker dessutom att leva för stunden och ta vara på tiden som är nu. Det blir lätt att jag bara längtar till den dag då jag äntligen kan leva det där "vuxna" livet där jag egentligen hade velat vara just nu.
Mitt liv är det som är just nu, för tre år sedan var det på ett annat vis och om ytterligare tre år ser det ut på ännu ett sätt.
Vad himla bra du skriver Lisa! Jättekul att läsa verkligen. Kul att få en liten översikt över familjen också, särskilt för mig som har lite kasst minne ;) Jag tycker du var klok som kände efter vad du verkligen ville när det gäller utbildning och himla modig som också satsade på det du ville. Ens yrke är ju trots allt en så stor del av ens liv. Tänk alla de som inte vågar byta utan istället nöjer sig med något som gör dem olyckliga och i värsta fall bittra över livet. Man måste ju ta vara på livet! Och kul tycker jag att det är att ha dig i klassen också! :) Ses imorrn, kramkram!
Jag tycker att det är coolt och väldigt starkt av dig att göra det du känner för, annars skulle du ju antagligen ångra dig i framtiden. Man behöver ju faktiskt inte ha så bråttom med att "bli vuxen på riktigt", du hinner ju med det också så småningom. Kram på dig!
Jag tycker du gör helt rätt Lisa. Känner man att det man är utbildad till inte är något som man vill jobba med i många, många år framöver så ska man göra något annat. Tell me about it. Jag pluggade ju i 6,5 år och det gick bra det med. :) "Vuxenlivet" kommer du att hinna med det också, jag lovar.
Tycker förresten att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Ska vi försöka att göra något åt det? :)
Tack så himla mycket Maja, Jenny och Sofia! Vad glad jag blir av era uppmuntrande ord.
Hej Lisa!
Va bra du är på o skriva! Läser med glädje dina inlägg! Kul o få följa med i ditt liv, fast vi bor så långt ifrån varandra:) Kram på dig!
