Lisakarinmatilda

Den där solen som jag hoppades på ville tyvärr inte visa sig under långpasset i Karlskrona idag. På väderprognosen på tv igår såg jag att det var ett stort regnmoln över Blekinge & Skåne. I övriga Sverige lovades däremot en del sol. Det är typiskt att man åker från solen när den äntligen visar sig! Och för en gångs skull visade sig väderprognosen stämma och långpasset blev en blöt historia. Men det var ändå varmt och det doftade vår! Det märks att våren kommit längre här än i Stockholm.

Förutom regnet så var det ett riktigt bra pass. Jag kände mig riktigt pigg i kroppen och efter ett lugnt tempo första 10 km så låg resterande en bit under 5 min/km. Snittet blev till slut 4:55 min/km och då utan att ens vara särskilt sliten på slutet. Grymt skönt! Det känns som ett riktigt bra formbesked inför loppen som stundar. Kanske var det marathon-tröjan som gjorde det?

Nöjd men blöt efter 30 km

I eftermiddag åker jag "hem" till mamma & pappa i Karlskrona. Det ser jag fram emot! Förutom att umgås med familjen så hoppas jag på sol och härliga löprundor i min vackra hemstad. Som förra våren:

Grått, regnigt och blåsigt - perfekt för en runda i skogen! Åtminstone regnet och vinden känns lite mindre i skydd av träden. Fast det var med trötta ben som jag tog mig runt drygt 15 km i Nackareservatet ikväll. Tempot i uppförsbackarna var i paritet med det som är i Aborrbacken på Lidingöloppet. Men jag brydde mig inte om tempot idag utan njöt av att bara vara ute. Jag älskar att springa i skogen och det märks att våren är här på allvar nu. Naturen börjar vakna till liv!

Fina Nackareservatet

Jag menar såklart 5 snabba kilometrar och inte fem sådana där frågor av typen kaffe eller te, morgon eller kvällsmänniska. Ibland får jag för mig att springa snabbdistans eller tempopass (vad är skillnaden egentligen?). Efter en lugn uppjogg blev det idag 5 km (till och med lite längre eftersom fotbollsspelarna hade ockuperat en kurva med sina väskor) på idrottsplatsen i ett riktigt bra tempo, 4:03 min/km i snitt!

Någon gång ska jag minsann under 4-fart på 5 km. Det borde inte vara omöjligt med draghjälp och under tävling. Men idag är jag väldigt nöjd med att jag lyckades springa så fort som jag gjorde. Ja det är faktiskt ett snabbare tempo än Bellmanstafetten förra sommaren. Det är kul att springa fort!

Ingen löpning idag och därför egentligen inget att blogga om. Men varför inte blogga om att vila? Jag har svårt för att vila, ja förr var jag faktiskt bättre på det. Eventuellt beror det på att jag hade större behov av vilodagar för några år sedan eftersom jag då inte återhämtade mig lika snabbt efter varje pass. Nu för tiden upplever jag att vilan inte märks lika mycket som förr. Jag känner mig ungefär lika pigg (eller trött) oavsett om jag har vilat eller inte. Men vilan är ju såklart inte mindre viktig för det. Jag har nästan alltid en hel vilodag i veckan, ibland två. Även om det är ganska trist att vila från löpningen så får man ju tid över till annat, vilket verkligen uppskattas. Vilodagar är faktiskt bra dagar. Men imorgon är det löpning igen!

Äntligen var det premiär för korta tights ikväll! Eftersom våren varit allt annat är vårig i år så är det senare än vanligt. Men under kvällens runda runt Årstaviken var det alltså dags. Man är ju knappast den mest solbrända i stan men vad gör det? Det var himla härligt att springa barbent. Det känns så mycket lättare och att känna vinden mot benen är en frihetskänsla. Nu hoppas jag att jag slipper se de långa tightsen på ett bra tag.

Jag börjar på allvar att längta efter att springa lopp nu. Det var ju jättelänge sedan! Senaste loppet var Hässelbyloppet i oktober, vilket börjar kännas riktigt avlägset. Men det är givetvis med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot loppen som närmar sig. Men mest förtjusning såklart fast det pirrar minsann lite i magen när jag tänker på dem. Det är faktiskt inte alls långt kvar till de två första.

Först ut är Kungsholmen runt 10 km den 5 maj. Det ska bli skitkul att springa den korta varianten i år! Fullt ös från start till mål vilket jag gillar. Men det innebär även smärta och enorm trötthet. Fast det går ju att stå ut med under så kort tid. Det blir spännande att se hur formen egentligen är.

Värre (eller kanske bättre?) är det med loppet veckan efter, Göteborgsvarvet den 12 maj. Då är det smärta och trötthet under betydligt längre tid. Men jag kommer även (förhoppningsvis!) att ha perioder under loppet då löpningen flyter och det känns lätt. Det är det jag ser fram emot! Ja jag ser faktiskt fram emot att kriga mot tröttheten också. Det har ju faktiskt också sin tjusning. Att äntligen få göra det på Varvet igen ska bli extra kul eftersom det var två år sedan jag senast maxade där.

Jag börjar bli laddad för att dra igång lopp-säsongen nu. Det ska bli grymt kul!

Med gårdagens betongben i färskt minne, en liten liten retning i halsen samt en kraftig vind kombinerat med snö-regn är det väl inte jättesvårt att gissa att motivationen inför dagens intervall-pass inte direkt var på topp. Intervallstege (eller kanske trappa?) stod på planeringen.

Det där med halsen är ju givetvis inget som ska ignoreras men efter många år av olika typer av halsont har jag lärt mig att skilja på riktig halsont och andra knepiga irritationer. Än så länge har jag inte haft fel i alla fall. Vad gäller betongbenen och väderlek så är det inte så mycket att göra åt. Bara att gilla läget liksom.

Så ut kom jag i alla fall. Men jag skulle ljuga om jag skrev att det var skönt. Betongbenen var lyckligtvis inte lika tunga som igår men att bli helt genomblöt samtidigt som det blåser kraftig vind och är ca. 1 plusgrad är sannerligen ingen hit. Händerna frös så mycket att de till slut domnade bort (att jag aldrig lär mig att ta på mig tillräckligt tjocka handskar) och smärtan när de tinade är hemsk. Snö-regnet piskade dessutom i ansiktet så att det gjorde sjukt ont. Motvinden var heller inte att leka med (men det var medvinden såklart!).

Tempot på intervallstegen var inte riktigt i nivå med vad jag gjort tidigare i år. Men det känns helt okej med tanke på förutsättningarna. Jobbigt som tusan var det ändå och hjärtat fick verkligen jobba så ett riktigt effektivt pass fick jag ändå till. Känslan av att ha klarat av ett sådant pass är dessutom oslagbar.

Halvbra bild med regn-snö piskande i ansiktet och bortdomnade fingrar

 

Mordor?

(det kanske inte se så farligt ut men tro mig, det var det)

 

 

Betongben eller trästockar är två ganska bra beskrivningar på hur känslan i mina ben var under kvällens distanspass i Nackareservatet. Det var länge sedan jag kände mig så tung. Pulsen var betydligt lägre än min vanliga distanspuls men tempot var sanneligen inget att skryta med. Hur gärna jag än ville så gick det inte att springa fortare idag. Och det var väl lika bra det. När kroppen inte är med på noterna gör man nog bäst i att lyssna på den.

12 km lyckades jag i alla fall släpa mig runt och det kändes som en seger att inte ge upp. Man kan inte alltid vara på topp.

Missnöjd löpare med betongben

Jag skriver väldigt sällan om något annat än löpning här på bloggen. Av en enkel andledning: det här är en löparblogg och inget annat. Men eftersom löpning är en så stor del av mitt liv så blir ju såklart svårt att helt utelämna det övriga livet. Alla delar i livet hänger ju liksom ihop, mer eller mindre.

Idag påverkades definitivt löpningen av det övriga livet. Ett roligt besked innebar glädjekänslor i kroppen och istället för att sätta mig ner och plugga var jag bara tvinga att springa! Jag sprang ett glädje-varv runt söder och var hela tiden fylld av energi. Inte ens backarna på slutet minskade glädjen och energin!

Beskedet är för er andra kanske inte något särskilt men för mig betyder det så otroligt mycket. Jag har nämligen fått jobb. Ett i mina ögon riktigt bra jobb dessutom - trevliga arbetsuppgifter som förhoppningsvis förbättrar tillvaron för andra människor, en okej lön (allt är ju relativt såklart...), en trevlig arbetsplats och nära hem. Ja det där sista är väl egentligen det enda "negativa", det är faktiskt så nära hem att eventuella transportlöpningar till eller från jobbet kommer kräva rejäla omvägar. Det känns som jag kan stå ut med det.

Jag är så himla glad över det här. Efter tuffa år så ser jag nu äntligen ljuset i tunneln. Det tycker jag minsann att jag är värd! Nu ska jag bara bita ihop sista veckorna på utbildningen sen är det no more plugg för mig. Hurra!

En annan dag då jag var glad - Lidingöloppet 2011

Det kom ett trevligt paket med posten idag. Ett par nya Asics DS Trainer. I grymt snygga färger dessutom. Snabba som tusan tror jag också att de är. Det här är mina tredje par DS Trainer och jag gillar dem verkligen. Imorgon blir det definitivt premiärspring. Jag längtar redan!

Vinterns besök varade som tur väl var inte särskilt länge. Idag har det varit helt fantastiskt vårväde här i Stockholm. Soligt och runt 10 grader varmt. Att springa långpass i sådana förhållanden känns knappast särskilt jobbigt. Istället ser jag det som ett privilegium. Underbart!

Det var väldigt mycket folk ute och en hel del löpare. Förmodligen stannade alla inne igår och sparade löpningen till idag. Jag blir så glad när jag ser att det är så många som har hittat tjusningen med att springa! Mats & jag tog oss runt 35 km i ett riktigt bra tempo, 5:03 min/km i snitt. Trots att vi sprang ett snabbt 10 km-pass igår så gick det förvånansvärt lätt idag vilket definitivt tyder på att formen är god. På slutet av passet var såklart låren lite möra och jag kände framför allt av ljumskarna en hel del. Det liksom ilade. Men i övrigt känns det okej. Vi kunde till och öka en hel del på slutet. Jag kände mig riktigt stark.

Hoppas att ni läsare också har fått njuta av härligt vårväder idag!

 

Men vad är det här egentligen?! Massor av snö utanför fönstret! Är vi inte inne i april nu? Ute ser det snarare ut som januari. Inget att göra åt dock utan det är väl bara att gilla läget. Men något långpass blir det inte idag. Jag vaknade dessutom med huvudvärk så det kanske är lika bra. Kom igen nu våren!

Efter att ha suttit med pluggrejer från halv åtta imorse så var jag bara tvungen att komma ut en stund nu på eftermiddagen. Att vara ute och promenera ensam är bland det tråkigaste jag vet och eftersom halsen är bättre idag så fick det bli en kort och lätt jogg i skogen. Det var som vanligt skönt att komma ut men jag blir lite fundersam över om jag har något skumt i kroppen eller inte. Jag tycker att det kändes lite konstigt och gjorde ont både här och där. Dessutom fick jag jätteont i vaden och var tvungen att stanna och stretcha. Ja något knepigt är det.

Men lite skavanker här och där kanske man får räkna med ibland? Det är inget som jag lägger någon större vikt vid utan tycker det är bättre att tänka positivt. Redan imorgon räknar jag med att springa det planerade långpasset. I livet utanför löpningen (ja det finns faktiskt ett sådan även om jag sällan skriver om det här på bloggen) har jag dessutom värsta flytet just nu. Det mesta går min väg. Kanske kan även löpningen dra nytta av allt positivt som sker?

Nej jag är inte helt frisk. Men inte helt sjuk heller. Halsen är lite öm och tjock men i övrigt mår jag bra. Förutom att jag känner mig väldigt trött och har gjort det hela dagen. Kvällens långa distanspass får jag hoppa över. Istället har det blivit ett styrkepass här hemma och så transportcykling ca 18 km. Det får bli dagens träning. Förhoppningsvis är jag bättre redan imorgon och allra senast på lördag då det vankas långpass.

Herregud, jag har ju alldeles glömt bort att skriva om den senaste tidens energitillskott under långpassen! Under vintern/våren har jag nämligen haft med mig några paket/påsar (vad heter det egentligen?) Nötcreme. Den är såå mycket godare än energigel men ändå lika enkel att få i sig. Okej, den kanske inte innehåller lika mycket energi men då får man väl äta desto fler. Att käka Nötcreme under långpassen har helt klart varit ett fungerande koncept för mig.

Lite dåligt på bloggfronten, jag vet. Men så blir det när man är på resande fot och hellre firar påsk än sitter framför datorn. Men nu är det bättring på gång. Jag kör igång tufft med ett intervall-inlägg.

Sedan några år tillbaka har jag haft 6x1000 m som återkommande intervallpass i min träning. Farten har ökat med åren men i övrigt har upplägget varit detsamma. De senaste åren har jag dock börjat mixtra lite mer med intervallerna och börjat springa bland annat intervallstege, 400-ingar och tvåtusingar. Men de vanliga tusingarna har fått hänga med. Fram till idag. För idag kände jag mig oerhört innovativ och, hör å häpna, slog till med 7x1000 m. En hel intervall extra alltså!

Att springa 7x1000 istället för 6x1000 kändes bra eftersom det liksom blir lite mer av passet. Jag var dessutom ungefär lika trött som efter 6 stycken. Men det kanske berodde på att jag fegade på första intervallen idag. Den gick alldeles för långsamt. Jag vet inte riktigt vad som hände. Kollade inte på klockan utan sprang på känslan som vanligt och känslan var lätt, lite för lätt visade det sig.

Jag är nöjd med intervallpasset trots att jag längtar oehört efter att få springa det i korta tights och t-shirt snart. Var är våren liksom? Inte på Kärrtorps IP i alla fall för där blåste det isvindar och spöregnade tidvis. Det är tur att det går att springa i alla väder.

Tiderna på tusingarna: 4:02 - 3:53 - 3:50 - 3:52 - 3:52 - 3:57 - 3:53

Ibland blir det inte som man tänkt sig och då måste man kanske tänka om eftersom ens förutbestämda plan inte går att genomföra. Personligen har jag ganska lätt för att anpassa mig och vara flexibel. Men när det gäller löpning så är det svårare. Fast det är något jag är medveten om och jag håller på att bli bättre även där. Men allra helst vill jag väldigt gärna genomföra ett särskilt pass en viss dag om det är det som är min plan.

Långfredag har de senaste året inneburit långpass för mig. Så blev det inte i år. I torsdags vaknade jag med illamående och jag var frusen hela förmiddagen. Ändå åkte jag och jobbade. Att försöka styra ett helt gäng med 12-åringar är sannerligen inte det lättaste när man inte är på topp. Ärligt talat så kände jag mig helt förvirrad på jobbet och förmodligen märkte barnen det för det var väldigt snälla & lugna. Haha. Strax innan lunch så kunde jag dock inte stå emot illamåendet längre utan fick uppsöka en toalett. Ja resten förstår ni nog... Sedan fick jag kasta in handduken och åka hem.

Lyckligtvis återkom inte illamående men jag hade magont och var helt slut resten av dagen. Att springa långpass dagen efter var sedan länge avskrivet. Vi lyckades i alla fall ta oss till Trollhättan som planerat men det var allt annat än en pigg Lisa som svärföräldrarna fick på besök. Efter att ha sovit typ 10 timmar vaknade jag betydligt piggare på fredagsmorgonen. Efter att ha kunnat ätit som vanligt blev det en kort och lugn jogg här på Västgötaslätten, dock i kraftigt snöfall och hård vind. Inte särskilt trevligt men väldigt skönt att vara på benen igen och slippa vara sjuk.

Idag vaknade vi till ett vitt landskap eftersom snöade fortsatte hela fredagskvällen. En väldigt vacker vinterdag med strålande sol. Men eftersom det är april så kändes det ju inte särskilt upplyftande. Men långpass skulle det minsann bli ändå. Den planerade rundan fick dock ändras något eftersom snöiga och hala vägar är ju ganska skönt att slippa om det är möjligt.

Ett rejält långpass på drygt 35 km i ett soligt men kallt Trollhättan/Vänersborg. Jag har inte kollat tempot än men jag tror att det var runt 5:10 min/km. Under passet kunde jag konstatera att flytet som jag skrev om i förra inlägget håller i sig. Det kändes faktiskt ganska lätt idag, förutom sista 5-6 km då det var slitsamt. Magen var tyvärr inte lika med i matchen utan jag fick rejält ont några gånger. Men inget illamående och nu efter passet så mår jag helt okej. Förhoppningsvis är jag snart helt återställd.

Nu är det dags att återgå till påskfirandet. Glad påsk och ut och spring med er!

Just nu har jag ett riktigt skönt flyt i löpningen. Det visar sig i form av att benen är pigga och kroppen känns lätt. Dessutom är tempon en bit under 5 min/km inga som helst problem, nästan oavsett distans.

Idag sprang jag en av favoritrundorna som går runt Södermalm och jag njöt verkligen hela tiden. Inte ens dödsbacken upp till Hammarbyhöjden tog bort den sköna känslan. Det kändes som om jag kunde fortsätta hur långt som helst idag. Sådana här dagar kan jag inte förstå varför folk inte springer!

Imorgon blir det löpvila och laddning inför det årliga långfredagslångpasset som i år går av stapeln i Trollhättan. Jag hoppas verkligen att det sköna flytet håller i sig åtminstone fram till dess. I så fall kan det inte bli annat än ett trevligt pass, trots att det tydligen finns risk för snö.

Flyt vet jag inte men i Trollhättan är jag i alla fall - Kraftprovet 2008

Dagen har av olika anledningar varit energikrävande. Väl hemma i eftermiddags så var jag ganska trött och ville helst bara sitta i soffan. Men samtidigt längtade jag ut och kände behov av att få röra på mig. Dessutom behövde jag göra något fysiskt och slippa tänka.

Det är sådana här dagar som jag är så oerhört glad att jag har löpningen. Även om man inte spritter av glädje så kommer man (oftast) ut. Slippa tänka bara springa. Och aldrig aldrig ångrar man ett löppass. Dessutom känner jag mig nu återigen energifylld och att sätta sig i soffan känns ju så mycket skönare då inte bara hjärnan utan även kroppen är trött.

Drygt 12 km i 4:54-tempo med extremt låg puls, på pigga ben och tillsammans med bästa sällskapet var ingredienserna i kvällens energigivande pass.

Precis som planerat så sprang jag idag ett kortare långpass. Drygt en halvmara i centrala Stockholm blev det. Jag bestämde mig för att hålla ett högre tempo än på ett "vanligt" (längre alltså) långpass. Sett till tiderna som jag gör på lopp så ska inte ett högre tempo vara något problem. Men för mig är det enormt stor skillnad på att träna och tävla. Jag är oftast inte i närheten av mina lopp-tider när jag tränar.

Det var jag inte idag heller men jag hade också mycket mer att ge. Jag höll i alla fall 4:50 min/km i snitt på passet, vilket är bra för att vara på träning. Det var inte heller särskilt ansträngande utan kändes behagligt genom hela passet. Benen var helt klart sugna på att springa i högre tempo idag.

En dröm är att kunna hålla det här tempot på den dubbla sträckan, alltså under ett helt marathon. Det vore grymt! Det är dock osäkert om jag skulle klara det i nuläget. Men kanske kanske går det någon gång och man kan ju alltid fantisera om att det sker den 2 juni i år...