Lisakarinmatilda

Jag är hemma hos mamma & pappa i Karlskrona några dagar. Det känns bra. Jag trivs ju så bra här i min vackra stad och jag njuter av lugnet. Planerna för dagen är plugg och handling med mamma. Men imorse hann jag även med ett träningspass. Jag åkte till Karlskrona idrottsplats och sprang 1000 meters-intervaller med 90 sek vila mellan varje intervall. Och så upp- och nerjogg på elljusspåret bredvid.

Återigen slås jag av insikten om varför jag så sällan springer intervaller. Det är ju så fruktansvärt jobbigt! Benen, lungorna & hjärtat jobbar för högtryck och man frågar sig själv VAD i hela fridens namn man sysslar med! Men det är ju roligt. Jag njuter faktiskt mitt i all smärta och det finns inget pass som jag känner mig så nöjd efteråt som efter intervaller. Tusingar får mig att må bra! Så egentligen borde man ju köra det oftare. Men det är ju så jobbigt...

Intervallerna gick i följande tempo:

1. 3:55
2. 3:53
3. 3:54
4. 3:54
5. 3:56
6. 3:57

Ett för mig bra tempo och framför allt i jämn fart, dock något långsammare på slutet. Men jag är nöjd, speciellt med tanke på att det bara är fem dagar sedan jag sprang Lidingöloppet.

Vad tycker DU om intervaller? Glädje? Skräck? Hat? Lycka?

Både i söndags & i måndags var det löparvila som stod på schemat. Men idag var det äntligen dags igen! Det blev ett 9,25 km långt återhämtningspass som råkade gå i lite för högt tempo (4:53 km/min). Jag tyckte att jag höll nere tempo JÄTTEMYCKET men kroppen är uppenbarligen redan pigg igen, trots lördagens urladdning. Inte minsta antydan till hög puls eller tung andning heller. Härligt! Till och med benen var med på noterna idag, fast i någon brant nedförsbacke kändes det lite i låren.

Idag sprang jag för första gången den här hösten med långa tights och pannband. Det var så blåsigt ute så det hade blivit kallt utan! Jag gillar verkligen hösten. Luften är så klar och alla färger så vackra! Dessutom så har jag saknat mitt pannband och jag är glad att jag äntligen kan börja använda det igen.

På Resultatjakt kan man jämföra massa olika resultat. Intressant! Men varför finns inte Stockholm marathon 2010 med?

Lördagmorgonen började med den "vanliga" frukosten bestående av gröt, smörgås & ägg. Jag har alltid lite svårt att få i mig frukosten inför ett lopp. Även om jag inte upplever att jag är särskilt nervös så är min matlust inte var den brukar vara. Jag får verkligen tvinga i mig varje tugga. Mats & jag laddade upp med lite pepp-musik till frukost. Min favorit är definitivt  I gotta feeling med Black Eyed Peas. Fantastisk pepp-låt!

I bilen till Lidingö var jag lugn. Det var så vackert att åka genom ett lugnt Stockholm som dessutom badade i ett fantastiskt soldis. Väl ute på Lidingö kände vi dessutom att det var riktigt varmt! Jag bestämde mig direkt för att det var kortärmat som gällde. Efter att ha hämtat ut nummerlapparna, kollat på folk, ätit & druckit lite så var det helt plötsligt dags att bege sig mot starten. Mats startade i grupp 1C och jag i grupp 3 så jag ställde mig i min startgrupp strax efter att de första löparna sprungit i väg.

När min start äntligen gick så tänkte jag hela tiden på att jag inte skulle springa för fort i början. Jag tror att det bland annat var därför som jag tog slut förra året. Jag ville inte riskera att upprepa detta misstag. Första kilometrarna var det som vanligt trångt men eftersom jag bestämt mig för att hålla igen tempot så var det inget stort problem. Men när jag närmade mig 5 km insåg jag dock att det visst gick lite FÖR långsamt, 5,5 passerade på 31:25!! Jag försökte öka efter det men då jag passerade 10 km på 53:55 kändes silvermedaljen lååångt borta.

Nästa 5:a ökade jag tempot ytterligare och började passera löpare. Mellan 15 och 20 km är det väldigt kuperat och trots att jag visste att det kunde straffa sig så tryckte jag på ganska mycket då. Jag ville ju så gärna ha den där silvermedaljen! 20,2 km passerade jag på 1:47:00 och jag var nästan i fas med min "plan". Därefter tänkte jag bara på att om jag passerade 25 km runt 2:10 så skulle silvermedaljen vara min. Men sista milen på Lidingöloppet är inte vilken mil som helst!

Men jag var oförskämt pigg. Antagligen tack vare min lugna öppning. 25 km-skylten passerades på 2:10:25! Silvermedaljen kände nu definitivt inom räckhåll.

Jag tryckte på så mycket jag kunde och vågade under sista milen. Vattnet dracks i farten och jag kutade upp för både Aborrbacken & Karins backe snabbare än någon annan. Under hela sista milen var det kanske sammanlagt två-tre personer som passerade mig. Jag var STARK! När en tjej som jag tidigare passerat sprang om mig i början på Karins backe tog jag rygg på henne. Vi passerade ALLA andra löpare som fanns framför oss under de 2 sista kilometrarna. Jag var trött men jag kunde bibehålla tempot. Mycket tack vare den här tjejen som jag tog rygg på. Hon ska ha ett stort tack!!

Sista milen gick på drygt 50 min! Det är riktigt bra med tanke på att man då har 20 km i kroppen och vilka backar som faktiskt finns på den delen av loppet.

Min sluttid blev alltså 2:35:15! Silvermedalj med marginal. Underbart! Och vilket roligt lopp det var! Det bästa är att om jag startar snabbare så kan jag kapa ytterligare minuter. Det gör jag förhoppningsvis nästa år.

Mats sprang på 2:28:56, vilket är en förbättring med några sekunder från förra året. Han är så duktig min karl! Förresten så måste jag skryta lite med min kompis Fredrik som är en grym löpare. Han sprang in som 50:e man på tiden 1:58:52. Hur bra är inte han?! Fredrik slog till och med skidåkaren Oskar Svärd. Galet bra!

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag har fått tillbaka glädjen för Lidingöloppet. Jag längtar redan till nästa år! Att både jag & Mats mådde toppen efter loppet gjorde ju inte saken bättre. Ingen kramp i sjukvårdstältet eller kräkning på Baja-major här inte!

 

 

Äntligen knep jag den där efterlängtade silvermedaljen! Jag är sååå nöjd! Trots en allt för långsam öppning. Hurra, vad jag är bra!!

Inför stora motionslopp råder det ständigt livliga diskussioner på bloggar och löparforum. Lidingöloppet är inget undantag. Och inte heller min blogg. Tidigare i veckan verkade det som det skulle bli riktigt ruskväder, kallt & regnigt. Nu ser det betydligt bättre ut. SMHI visar 13 grader och moln. Helt okej. Eftersom Lidingöloppet, enligt min åsikt, har för få vätskestationer så vill i alla fall inte jag ha allt för varmt. Men sol får det gärna vara!

Om det blir kallare än 13 grader tror jag inte att jag väljer att springa i kortärmad t-shirt. Därför cyklade jag förbi Runners store på väg hem från skolan. Jag hittade en himla snygg ROSA tröja med lång ärm. Egentligen är inte jag någon rosa människa (trots bakgrundsfärgen på bloggen!), det vet ni som känner mig. Men jag vill ha en rolig färg och jag tyckte faktiskt att den var riktigt fin.

Ikväll blir det laddning med lasagne som vanligt. Jag ser verkligen fram emot morgondagen! Aborrbacken får passa sig för jag är taggad!

Då var det färdigtränat inför det här årets Lidingölopp. Dagens träning bestod av väldigt lugn jogg runt vackra Sicklasjön. Jag njöt hela rundan och tvingade mig själv att hålla nere tempot. Det gick bra. Fast det kändes som jag sprang långsammare än 5:15 min/km som klockan sedan visade. Det är ju ett tempo jag definitivt är nöjd med på lördag!

Det positiva med dagens löppass är att benen känns ganska pigga. Även andningen är okej även om det är lite tungandats fortfarande. Det mindre positiva är att jag inte känner mig helt frisk. Jag har antagligen haft (eller har?) någon form av förkylning. Det är tråkigt att hela tiden känna av bihålorna och ha huvudvärk. Dessutom nyser jag en del. Varför kan man aldrig få känna sig helt frisk?

Förkylningen stoppade mig från start i Tjejmilen men då hade jag faktiskt ont i halsen också. Det har jag inte nu och lite smärta i huvud & bihålor kommer inte hindra mig på lördag. Jag är i bra form och tycker verkligen att det är dags att knipa den där medaljen nu. Tredje gången gillt heter det ju!

Målgång 2009 - arg & besviken!

Eftersom jag inte är särskilt bra på att äta ordentliga mellanmål så har jag börjat experimentera för att hitta ett som passar mig bra. Enkelt, nyttigt, gott & mättande ska det vara! Det bästa just nu är en härlig blandning av turkisk yoghurt utblandat med lite honung tillsammans med hallon, blåbär & nötter. Gott, nyttigt och enkelt! Men inte särskilt mättande, tyvärr. Jag får nog komplettera med ett ägg eller en smörgås om det ska bli helt optimalt.

Inför lördagens lopp så ändrar jag inget på mina matvanor. Jag äter som vanligt men eftersom jag tränar mindre så blir det ju automatiskt att jag "överäter" lite, vilket förhoppningsvis ger lite extra energi i backarna!

Mitt i allt tentapluggande och resande i Sverige så försöker jag fokusera på lördagens stora utmaning, Lidingöloppet. Eftersom förra årets lopp kantades av en mindre trevlig upplevelse där jag mentalt tappade all glädje och kämparvilja så försöker jag verkligen tänka positiva tankar inför årets lopp.

Jag vet att jag kan! Jag är stark & uthållig! På träning har jag bevisat att jag kan springa fort i kuperad terräng! Det ska bli kul! Jag ser fram emot att passera löpare efter löpare under sista milen! Min förmåga att återhämta mig efter backarna är ju grym!

Jag slänger in ett par bilder från lördagens underbara löppass i Edsviks-området och Hellasgården. Efter det passet har jag vilat från löpningen i två dagar. Ikväll blir det 10 km terräng i "lagom" tempo (ca. 4:50-4:55 min/km) och på torsdag ett lugnt distanspass på 6-8 km. Det är ungefär så jag brukar förbereda mig inför ett lopp (mycket vila alltså!). Förhoppningsvis går det bra även denna gång.

Dags för att tagga till nu inför lördag! Eller vad säger ni andra Lidingölopps-löpare?

Att cykla är tyvärr inte det roligaste jag vet. Jag tycker att det händer för lite. Jag blir uttråkad. Jag får även ont överallt, i benen, i rumpan, i ryggen m.m. Det gör inte bara ont för att det är jobbigt utan för att det är obekvämt. Jag trivs inte riktigt på en cykel helt enkelt. Dessutom svettas jag efter bara någon kilometers cykling och har man då inte möjlighet att duscha efteråt så känns det motigt att ta cykeln. Jag önskar verkligen att jag tyckte det var roligt att cykla. Det är ju ett fantastiskt smidigt sätt att förflytta sig på, inte minst med tanke på miljön. Det är ju dessutom en himla bra motionsform och ett utmärkt komplement till löpningen.

Trots att jag inte älskar det så har jag nu bestämt mig för att spara pengar och inte köpa ett SL-kort. Istället cyklar jag. Jag har gjort det i två veckor redan och det går faktiskt ganska bra. I början (typ i 2 km, en gång) försökte jag cykla lååångsamt för att undvika att bli svettig. Men jag svettas ändå. Dessutom kommer tävlingsmänniskan fram i mig och jag kan inte låta bli att cykla förbi folk, vilket alltså innebär att tempot blir ganska högt och då blir man varm. Jag byter i alla fall kläder när jag kommer fram till skolan. När jag jobbar har jag i alla fall tillgång till en dusch, vilket sannerligen är tur eftersom det är betydligt längre dit än till skolan.

I och med cyklingen så har jag ökat på träningsdosen en del. Förra veckan blev det drygt 8 mils cykling och denna kommer det blir ca. 10 mil. Löpningen ligger på samma nivå som tidigare så det känns en del i låren. Skönt! Nästa vecka har jag dock lovat mig själv att cykla så lite som möjligt och väldigt, väldigt lugnt. Allt för att vara utvilad till lördagens tuffa utmaning, Lidingöloppet.

 

Vad tycker du om att cykla?

Jag har anmält mig. Till Stockholm marathon 2011 alltså. Jag vill för allt i världen inte missa festen. Vilka följer med?

Jag kommer att springa med starnummer K166 på bröstet och förhoppningsvis passera målgången efter 3:29. Jag längtar redan!

Pigg & glad efter ca 27 km

Just nu är det minst sagt fullt upp i mitt liv. Framför allt är det tentaplugg som gäller men som vanligt så passar jag på att jobba några dagar när jag inte har något schemalagt i skolan. Av någon anledning är det alltid fria dagar inför en tenta. Det kan väl inte vara så att det beror på att man ska plugga under dessa dagar...?

I alla fall så försöker jag alltså kombinera tentapluggandet med jobb. Att jobba extra som lärare är ett väldigt bra jobb, dels för att jag är utbildad till dig och dels för att det oftast är roligt att arbeta med barn, men det är även ett krävande och många gånger tufft arbete. Man är trött efter en dag och då är det svårt att koncentrera sig på pluggandet. Tur att kursen som ska tentas av är intressant så att det inte känns särskilt jobbigt att läsa.

Idag vilar jag från löpning. Det får räcka med 26 km cykling, till och från jobbet. Imorgon blir det däremot både löpning & styrka (och så cykling igen då men det ser jag inte som träning).

Plugg, plugg & plugg

Regnet har verkligen vräkt ner över Stockholm idag. Eller förresten, inte riktigt hela dagen, utan det började ungefär när jag hade sprungit den första av 11 km i morse. Så jag fick en hel kilometer utan regn. Alltid något! Fast det var faktiskt inte så farligt att springa i regnet. Det var värre att cykla till och från skolan några timmar senare. Då öste det verkligen ner! Fast egentligen så har jag inget emot regn så jag ska inte klaga.

Regnblöt

Igår åkte vi ut till Lidingö på morgonen för att springa delar av Lidingöloppsbanan. Inför båda de tidigare årens lopp har jag & Mats gjort samma sak. Det har känts bra. Man blir mentalt förberedd och påminns om hur kuperat det faktiskt är. Av någon anledning blir man lika förvånad varje gång och tänker något i stil med: "Den här backen kan omöjligt ha varit här förra året. Den är ju sjukt brant!" Människan (jag!) har uppenbarligen en fantastisk förmåga att glömma sådant som är jobbigt...

Det blev sammanlagt 24 km i 5:11-tempo, vilket är helt okej. Tyvärr var det tungt, lite för tungt för att det ska kännas helt optimalt inför loppet om två veckor. Men förhoppningsvis beror det på att jag haft en tuff träningsvecka med både löpning & en hel del cykling. Jag kommer ju vara betydligt mer utvilad inför själva loppet. Men jag är inte särskilt kaxig när det gäller Lidingöloppet. Backarna är minst sagt respektingivande. Jag satsar givetvis på silvertid, 2:38, men jag kommer inte bli helt förkrossad om jag inte klarar det. Det viktigaste är att jag ska känna mig nöjd med mig själv och känna att jag har gett allt jag kan.

Grönsta gärde efter 24 kuperade kilometrar

Jag kör fortfarande på med rehabträningen för min häl. Den har blivit lite bättre men jag känner fortfarande av den ibland när jag springer. Men det gör definitivt mindre ont och det onda försvinner tidigare under löppasset nu än vad det gjorde tidigare. De flesta övningar i rehabprogrammet innebär just nu att jag ska stå på ett trappsteg, det ska alltså vara en nivåskillnad, vilket för min del innebär problem. Jag har ju ingen trappa i min lilla lägenhet! Visst jag kan stå ute i trapphuset men det är ganska många övningar och tar tid så det känns inte som en jättebra idé.

Någon dag efter att jag nämnde det här problemet för min sambo så har jag helt plötsligt en egen hemmasnickrad tåhävningsbräda. Bara sådär! Ibland är det himla praktiskt att leva ihop med en händig karl... Så nu kan jag göra mina tåhävningar samtidigt som jag kollar på Sverige springer eller någon annat intressant tv-program (Beverly Hills kanske...).

Min egna tåhävningsbräda!

Jag vet inte hur ni andra löpare gör när ni springer s.k. fartlek (om ni överhuvudtaget gör det) men jag springer i alla fall ganska fort. Kanske till och med FÖR fort. Jag har som tidigare nämnt lite svårt för att springa långsamt.

Dagens fartlek gick i 4:38 min/km-tempo, vilket alltså är snitttempot för hela passet, både de 10 fartökningarna á 3 min och de "lugnare" partierna samt upp-och nerjogg (nerjoggen blev iofs inte ens 1 km så den delen påverkar inte särskilt mycket). För min del är det ett riktigt bra tempo på en 12,4 km:are på träning. Inte konstigt att man är dödstrött efter sådana här pass. Men men, när man ändå springer kan jag väl lika gärna göra det rejält. Eller?

Trots att jag idag vaknade med en extrem huvudvärk och en snorig näsa så bestämde jag mig för att ge mig ut på en löprunda på spåren i Sickla/Björkhagen/Kärrtorp. Halsen kändes nästan helt som vanligt och efter frukost och en värktablett så var även huvud och näsa bättre. Trots att andningen fortfarande är lite tung på grund av en täppt näsa så kändes det himla skönt att springa idag. Kroppen kändes pigg och verkar vara på väg tillbaka från min långvariga men mildra förkylning. Härligt!

Dessutom (jag vet att jag har skrivit det innan men jag skriver det igen!) så är det helt fantastiskt vilka fina spår som finns i Nackareservatet! Imorse var det extra fint då solen sken in mellan träden och gjorde så att daggen i gräset glimmade. Jag stannade till och med upp för att fota men då hade solen hunnit gå i moln. Fast det är fint ändå!

Tänk vilken lycka att man bor bara någon kilometer därifrån och så lätt har tillgång till allt det vackra. Jag är nöjd.

Det blev ingen Tjejmil för mig idag. Jag kände mig inte tillräckligt frisk för att springa. Visst, jag kunde ha joggat runt men det hade inte känts roligt alls och framför allt tvivlar jag på min förmåga att hålla igen. När jag springer ett lopp så vill jag kunna prestera. Jag vill kunna pressa mig och efteråt känna att jag har gett allt. För mig är det just förmågan att prestera sitt yttersta som är det roliga med tävlingar. Eftersom jag fortfarande är lite tjock i halsen och snuvig så hade det inte varit bra för kroppen att pressa sig till max och då hade jag ju missat allt det roliga.

Det kändes riktigt tungt att ta beslutet att inte springa idag, framför allt eftersom jag inte är SÅ sjuk. Men jag kände efter riktigt ordentligt och att springa med en irriterad hals är verkligen inget som man rekommenderar. Så jag stannade hemma och för att lindra besvikelsen något anmälde jag mig till Hässelbyloppet. Det ska bli kul. Dessutom försöker jag omvandla besvikelsen till positivt tankar inför Lidingöloppet. Det är ju då jag vill och SKA prestera!

Ikväll är det fotboll som gäller. Jag, Mats, pappa, lillebror & hans flickvän ska till Råsunda och se Sverige-Ungern. Heja Sverige! Heja Zlatan!

Trots att jag inte känner mig helt frisk så tog jag mig en 11 km:are ikväll. Jag ville kolla av hur formen och kroppen egentligen känns. Det blev en av mina "klassiker-rundor", nämligen den runt Årstaviken. Halsens känns fortfarande lite tjock men jag är inte lika täppt längre så det gick lättare att andas än vad det har gjort tidigare. Dock kändes kroppen ganska pigg så tempot blev väl aningen för fort än vad jag hade tänkt men det är svårt att hålla igen. Nu blir det i alla fall vila fredag och lördag. Det lutar åt att jag springer på söndag. Jag kanske inte kommer att springa för pb utan istället se loppet som ett bra tempopass. Fast jag avvaktar till söndag innan jag bestämmer hur det blir.

Dessutom sprang jag med nya skorna för första gången ikväll. Det var som alltid med nya skor en helt fantastisk känsla. Det är först när man har ett par nya skor på fötterna som man inser hur utslitna de gamla faktiskt är. Jag är definitivt nöjd med skovalet!

Då var det alltså dags för nya skor igen. Det känns inte länge sedan som jag köpte mina Saucony Triumph 7 men jag har redan sprungit 979 km i dem så de börjar sjunga på sista refrängen vid det här laget. Dessutom har det börjat gå hål på utsidan, ungefär vid min lilltå, på den vänstra skon.

Jag valde att fortsätta med Saucony men denna gång blev det en sko med pronationsstöd, vilket jag aldrig har haft tidigare. Eftersom jag & Mats ofta springer tillsammans så har han, när han springer bakom mig, sett att jag pronererar allt mer och det syntes även tydligt när jag sprang på löpbandet i butiken idag. Försäljaren tyckte absolut att jag skulle ha ett par skor som stödjer pronationen. Jag är nöjd med valet och skorna var dessutom billigare än de som jag har kört med tidigare.

Under söndagens Tjejmil blir det dock de gamla skorna som gäller. Eftersom jag den här gången har köpt en ny modell vill jag börja med att vänja fötterna under träning och vänta med att ha dem under tävling.

Om det nu blir något lopp på söndag för jag känner mig inte helt kry. Halsen är tjock och jag känner mig täppt i näsan. Får hoppas att det vänder!

Saucony Progrid Guide 3