Lisakarinmatilda

Dags för race-rapport från gårdagens mara. För något annat än mara var det sannerligen inte!

Fokus på årets marathon var givetvis VÄDRET. Fyra grader, kraftig (iskall) vind och ösregn är ju knappast det mest optimala löparvädret. När jag & Mats kom till Östermalms IP var det nästan tomt på folk. Efter ett snabbt besök på en Baja-maja gav vi oss till omklädningsrummen för att få skydd från regnet. Precis som alla andra visade det sig. Vi hittade en varm och torr plats där vi stannade så länge vi kunde.

Jag har aldrig tidigare velat så kring klädvalet inför ett lopp. Innan jag bestämde mig hann jag ändra mig minst fem gånger. Till slut blev det underställströja, t-shirt, korta tights (!), pannband och vantar. Jag hade även på mig en gammal t-shirt och regn-poncho som jag slängde strax innan start. När startskottet gick var det fantastiskt skönt att äntligen komma iväg! Det kändes inte särskilt kallt och benen trummade på bra. Jag var pigg!

Första kilometrarna upplevde jag mest som en transportsträcka och regnet var faktiskt inte så farligt. Jag kände dock direkt att vantarna som jag hade tänkt kasta efter start blev min käraste ägodel, även om de ganska direkt blev genomblöta. Jag & Mats sprang tillsammans och vid slottet stod mamma, pappa, svärmor, svärfar, min bror Hampus & hans Nina och hejade på oss. Strax innan Västerbron hade jag inte längre koll på Mats utan vi sprang våra egna lopp. Där stod min vän Klara och hejade, vilket verkligen behövdes för väl upp på bron blåste det kraft motvind och gav en föraning om vad som komma skulle.

Efter Västerbron var det lättsprunget eftersom vinden mestadels låg i ryggen. På Vasagatan hejade familjen återigen och strax efter att jag passerat hörde jag att de även hejade på Mats. Hela första varvet flöt på bra och det kändes bra att ha avverkat det. Kylan och regnet började dock göra sig påmind och jag var vid det här laget helt genomblöt. Men jag frös inte.

Ute på Gärdet och på väg mot halvmara-markeringen var det däremot riktig misär. Iskalla vindar och kraftigt ösregn. Jag försökte gömma mig bakom andra löpare men vindarna kom från alla håll. Halvmaran passerade jag på 1:40:44 och trots vädret så kände jag mig riktigt stark. Väl ute på Djurgården kändes det ännu bättre och jag hade positiva tankar. Bland annat tänkte jag på hur bra alla var som trotsade vädret och faktiskt springer ett marathon!

Väl inne i stan igen fortsatte jag att springa på i samma tempo som tidigare, runt 4:50 min/km och det kändes fortsatt lätt. Jag började dock oroa mig för att min ganska optimistiska öppning skulle straffa sig. 30 km passerade jag på 2:23:34 och 35 km på 2:47:56. Västerbron var denna gång ännu värre och det kändes nästan som jag skulle frysa till is när vindbyarna kom! Även på andra Varvet var familjen ute och hejade, vilket hjälpte massor! Även mina vänner Helena & Calle trotsade vädret och ropade glada hejarop till oss blöta & frusna löpare.

Efter 35 km började det kännas rejält i låren och jag var livrädd för att det skulle eskalera. Men det gjorde det aldrig. Det blev inte värre. Om det berodde på att benen i princip var helt bortdomnade vet jag inte. För jag hade knappt någon känsel i benen och det tror jag inte att jag hade haft med långa tights heller så klädvalet hade inte spelat någon roll.

Strax innan Vasagatan såg jag fantastiskt duktiga Andréa framför mig. Hon hade öppnat riktigt starkt men hade det lite motigt sista kilometrarna. Jag gav henne ett hejarop och hoppades att hon skulle hitta kraft. (Slutligen gick hon i mål på finfina 3:24:24, vilket är oerhört imponerande!)

Sista kilometrarna mot mål var riktigt roliga för min del. Givetvis var jag trött och låren värkte men tröttheten jag upplevde var inte i närheten av förra året. Jag sprang förbi väldigt många löpare och när jag fick mitt namn utropat (för andra gången!) av speakern på Sturegatan log jag mig hela vägen in mot Stadion. Även på Stadion hörde jag mitt namn och jag spurtade mot mål med glädje i kroppen!

Vad Garmin stannde på tänkte jag inte så mycket på men blev såklart väldig glad när jag såg 3:21:25! Men framför allt var jag så oerhört nöjd över att ha genomfört loppet på ett så bra sätt med tanke på det rådande vädret. Stundtals var det verkligen fruktansvärt! (Det har tydligen inte varit så kallt i juni i Stockholm på 87 år!)

Efter målgång frös jag så jag skakade och att byta om till varma kläder var svårt. Fingrarna var helt stelfrusna och fungerade inte som de skulle! Överallt satt det människor helt inne i sig själva, skakandes. Frysandes och med stela ben tog jag & Mats (som sprang på 3:24!) oss till t-banan och åkte hem. Först efter en varm dusch och liggandes under duntäcke blev jag äntligen varm. Först då kunde jag även njuta av loppet och hur jag genomfört det. Jag hade dessutom faktiskt haft roligt, vilket ju var mitt huvudsakliga mål! Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur loppet hade gestaltat sig med andra förutsättningar.

Men att ens ha genomfört Stockholm marathon 2012 tycker jag är tillräckligt för att man ska vara extra nöjd över sig själv. Det är med stolthet jag kommer bära den gula finisher-tröjan i framtiden!

Före start - fokuserad, torr och inställd på att trotsa vädret!

 

P.S. STORT tack till alla era fina kommentarer i förra inlägget. Alla ord gör mig så glad och varm i hjärtat. Tänk att ni tar er tid att gratulera mig så som ni gör! Jag ska svara er alla. D.S.