Lisakarinmatilda

Någon gång i denna bloggs begynnelse så lovade jag ett helt inlägg tillägnat den person som jag överlägset har sprungit flest mil med - Mats. Mats är inte bara min allra trognaste löparvän utan även mannen i mitt liv, min sambo och stora kärlek sedan snart fem år tillbaka. Efter att ha veckopendlat från Trollhättan till Stockholm under 1,5 års tid så har Mats nu äntligen flyttat tillbaka till vår lägenhet på riktigt.

Eftersom det här är en löparblogg så kommer jag i det här inlägget givetvis att beskriva Mats utifrån ett löparperspektiv! Hur skulle det annars se ut?!

För det första så vill jag nämna att jag är så otroligt glad att Mats & jag delar löpningen som intresse. Dessutom är det helt fantastiskt bra att vi kan träna tillsammans. Även om han är lite snabbare och starkare än jag (oftast) så skiljer det inte så mycket mellan oss utan vi får båda ut något av alla typer av pass tillsammans. Vi springer de flesta pass ihop.

När Mats & jag träffades så sprang han inte särskilt mycket. Jag hade däremot kommit igång ordentligt med löpträningen och Mats var inte sen att haka på. Vår första vår tillsammans (2007) så sprang Mats sitt första lopp - Göteborgsvarvet. Sedan har det bara fortsatt och Mats har tränat allt fler mil i veckan. Tyvärr hindras han av ömmande benhinnor, smalben, fötter och knän. Ja det är faktiskt väldigt mycket som gör ont på honom. Men han biter ihop och springer ändå.

Precis som jag så är Mats bättre på kortare sträckor som milen och halvmarathon. Hans personbästa på milen är 39:15 och halvmaran är 1:27:59. Mats starkaste sida är hans enormt starka ben. Jag tror knappast att det finns många löpare som är bättre än honom i uppförsbackar. När Mats når krönet på en backe har jag knappt börjat kämpa mig uppför. Det är verkligen imponerande!

Jag skulle ljuga om jag skrev att vi aldrig tävlar mot varandra. Mats har erkänt att han vid något tillfälle under ett lopp har tänkt något i stil med: "bara öka lite till, annars kanske Lisa vinner över mig...". Själv så slår jag ju ur underläge och tänker att någon gång kanske det går att komma först. Men jag vill ju såklart att det ska gå bra för Mats också.

Mats & jag har upplevt så otroligt många fina löprundor tillsammans. Vi har sprungit utomlands, i snöstorm, i alla möjliga svenska städer, filmat oss igenom Varvet, kutat i ösregn, sprungit tidiga mornar, längs motorvägar och mycket mycket mer. Tillsammans har vi även delat glädje och sorg efter lyckade och mindre lyckade lopp. Vid några tillfällen har den ena av oss gråtit av lycka efter ett lopp medan den andra varit oerhört besviken. Men det har också hänt att vi båda två har presterat långt över våra uppsatta mål på samma lopp och då är lyckan total - att glädjas tillsammans är ju ändå det bästa!

Framför mig ser jag ett liv bestående av många års löpning, tusentals löpta mil och massvis av lopp. Givetvis med Mats vid min sida.