Lisakarinmatilda

Under morgonens löpning i ödsliga Nackaskogar fick jag helt utan anledning en liten liten känsla av rädsla. Jag blev själv förvånad eftersom jag väldigt sällan är rädd när jag springer, oavsett hur ensamt eller mörkt det är. Men helt plötsligt kom den där känslan. Det var nästan helt tomt på folk där i skogen och så var det så grått ute att det nästan var skumt. När jag var som längst bort från civilisationen mötte jag en ensam man med hund, kanske var det det som utlöste rädslan?

Vad var jag rädd för egentligen? Jag vet inte riktigt. Kanske skogen, kanske dunklet eller till och med ensamma män. Oavsett så blev jag arg. Jag vill kunna springa ensam i skogen utan att vara rädd! Jag har flera vänner som inte vågar springa ensamma i skogen, oavsett om det är ljust eller mörkt. Sådant gör mig ledsen. Tänk vad rädslan kan hindra en från massa upplevelser. Mina löpturer i skogen ger mig så oerhört mycket (naturupplevelse, lugn, stillhet, löparglädje osv.) så jag hoppas verkligen inte att rädslan någonsin kommer att stoppa mig!

Vacker och läskig skog