Lisakarinmatilda

Målet med Stockholm marathon var att springa på en tid under 3:30. Jag lyckades och är verligen nöjd över det. Men jag är ändå inte riktigt nöjd med loppet. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt att springa igår. Anledningarna till det är flera men jag börjar med att skriva om loppet.

Starten var som vanligt helt fantastisk. Jag älskar känslan av att få vara en del i den underbara löparfest som Stockholm marathon är! Loppet inleddes i strax under 5 min/km och milen klockades på 49:50. Stabilt och bra. Benen var med i matchen och kroppen kändes stark. Min sambo Mats & jag sprang ihop första 6-7 kilometrarna men sedan sprang vi våra egna lopp. (Fast efteråt fick jag veta att Mats bara legat några hundra meter bakom mig och såg mig hela tiden.) Hela första varvet gick riktigt lätt.

Ute på Gärdet på andra varvet var det riktigt blåsigt och kallt. Detta tillsammans med att det i princip är helt folktomt där gjorde att jag tyckte att det var ganska tråkigt just då. Halvmaran passerade jag på 1:44:46. Efter Djurgården kommer man äntligen tillbaka till publiken och loppet blev genast roligt igen. Jag började vid det här laget dock känna mig lite sliten men höll ändå ett bra tempo.

På Strandvägen sprang 3:30-farthållarna i fatt mig och eftersom jag höll samma tempo som dem så hamnade jag i en stor klunga av löpare. Det var riktigt trångt och det störde min löpning en del, framför allt vid vätskestationerna. På söder Mälarstrand Västerbron lyckades jag till slut springa ifrån den stora delen av klungan och trängseln lättade en hel del. Strax därefter kom Mats upp jämsides med mig. Han var fräsch! Jag däremot hade det riktigt tungt men gjorde ändå ett försök att hänga på honom upp för Västerbron. Mats drog ifrån men när det gick utför kom jag ikapp honom. Väl nere på norr Mälarstrand började det ta emot något enormt och jag fick släppa Mats. En av 3:30-farthållarna kom då ikapp mig och jag försökte hänga på honom. Men på Vasagatan fick jag släppa även honom.

35 km passerade jag på 2:53:24. Vid det här laget var mina lår helt förstörda. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag har aldrig någonsin fått kämpa så mycket i ett lopp tidigare. Men jag var ändå aldrig orolig att jag inte skulle klara 3:30. Fast det borde jag ha varit...  Jag kämpade mig fram meter för meter och vid Odenplan kändes det lite lite lättare. Utan nerförsbacken på Odengatan hade jag antagligen tappat mycket tid. Hur trött jag än är så kan jag alltid springa fort nerför och det såg jag verkligen till att utnyttja här.

Sista två kilometrarna var en riktig plåga! Jag fick kämpa för varje steg och sprang som i en dimma. Något liknande har jag aldrig upplevt! Men jag lyckades ändå hålla ett tempo på 5:07 min/km, vilket jag är nöjd med. Det hade kunnat bli betydligt långsammare än så. Men det enda jag tänkte på var att jag måste forsätta springa, jag får inte börja gå!

Väl inne på Stadion ser jag att jag har knappt en minut på mig att komma in under 3:30. Herregud, EN minut! Det var först då jag förstod att det kanske inte skulle gå trots allt. Jag gav ALLT jag hade kvar och mn puls var uppe i 192 (min maxpuls är 194)! Jag lyckades ta mig i mål med sju sekunder till godo och jag var nöjd, 3:29:53. Mest nöjd över att det var över. Tröttheten var den värsta jag har upplevt!

I målfållan stod Mats och väntade på mig. Han hade kommit in drygt två minuter före mig och hade sprungit helt utan kramp. Inget sjuktält i år alltså! Jag är så himla glad för Mats skull! Fast jag kunde inte säga det till honom där i målfållan. Jag var för trött för att prata.

Som jag skrev ovan så är jag såklart nöjd med loppet. Jag lyckades ju med min målsättning! (Min andra målsättning; att komma topp 100 försvann all världens väg eftersom det var riktigt bra klass på löparna i år! Trots en förbättring med 6 min 30 sek från förra året så fick jag en sämre placering i årets lopp. Det finns så himla många bra löpare. Kul!) Jag är dock inte nöjd med hur jag genomförde loppet. Precis som Lidingöloppet 2009 så öppnade jag för fort och när sista biten blir en plåga så är det inte särskilt roligt. Dessutom tyckte jag att det var alldeles för kallt och blåsigt under årets marathon. Jag vill ha sol, värme & vindstilla!

Min målsättning inför nästa års Stockholm marathon är att lägga upp loppet på ett bättre sätt och framför allt ha roligt! Och samtidigt springa fort såklart...

Jag har tyvärr inga bilder från loppet. Istället får det bli en på mig & Mats på ÖIP efter loppet. Det var fantastiskt skönt att sitta ner!

En nöjd löpare utan kramp och en ganska nöjd löpare med förstörda lår

 

 

Mina mellantider (suddiga, precis som sista 7 km...)