Om att vara rädd
Jag är väldigt sällan rädd under mina löprundor, oavsett om jag springer på ett mörkt elljusspår eller mitt i stan. Jag känner mig tuff & stark. Men när jag fick höra att det har varit två kvinnoröverfall i Kärrtorp & Björkhagen förra veckan så börjar jag fundera. Det är ju precis i de områdena som "mina" nya spår är och som jag verkligen gillar att springa på. Så nu har jag undvikit att springa där sedan jag hörde om överfallen, trots att jag vid ett par tillfällen egentligen har velat men istället valt rundor bland bebyggelse och mer folk.
Det här gör mig förbannad! Jag vill inte hindras i min löpning och framför allt inte av RÄDSLA! Men tyvärr är det väl så här verkligheten ser ut och då är det anpassning som gäller. Fast det känns tråkigt. Oerhört tråkigt.
Vad tycker DU om det här?
Det är fördjävligt att det ska behöva vara så. Men jag har full förståelse för att tjejer är rädda, det hade jag också varit!
komplext ämne. Generellt är ju risken så liten att det inte motiverar att springa runt och vara rädd hela tiden, det blir ju skillnad om något har hänt flera gånger på en plats du ofta springer på.
Att springa tillsammans är ju ett bra recept, också roligare med sällskap.
Som löpare tänker jag också att man har en fördel i att faktiskt kunna springa ifrån eventuella dårar/idioter man stöter på
Jag förstår precis! Det är så himla trist att vara begränsad till vissa områden eller
tiden på dygnet när det fortfarande är ljust ute. Som om det inte är svårt nog att planera in löparrundorna i sitt "livstetris" ändå. Kämpa på syrran och ta inga risker!
Tobias, ja det är verkligen fördjävligt! Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Staffan, jag brukar också tänka att jag springer ifrån idioterna. Det är därför jag oftast känner mig stark & tuff. Men ibland vacklar man...
Hanna, jag tar inga risker. Inte så många i alla fall. Vi kanske kan springa tillsammans någon dag?
