Lisakarinmatilda

Imorgon är det min födelsedag. Men vi tjuvstartade firande och jag fick redan idag några presenter. Bland annat fick jag ett pilatesset som innehöll en så kallad gymboll m.m. Förr när jag tränade på gym så tyckte jag att gymbollen var ett himla bra träningsredskap, framför allt för att träna magen, så därför var det en utmärkt present att få. Jag har redan invigt bollen, och de små viktbollarna som jag också fick, nu ikväll. Mina hemma-styrkepass kommer garanterat att höjas ett snäpp tack vare denna fina present, både kvalitén på träningen blir bättre och framför allt så blir det roligare!

Eftersom det är lördag idag så har jag sprungit långpass. Mats & jag gav oss iväg strax efter tio och hade siktet inställt på Djurgården. Även om jag har avverkat många mil där ute så tröttnar jag aldrig på den vackra miljön. Under GIH-tiden sprang jag nästan varje vecka något pass ute på Djurgården men nu för tiden blir det inte särskilt ofta. Därför är det alltid lika trevligt att återvända till de välbekanta vägarna. Efter att vi sprungit över till Gärdet-sidan provade vi dessutom en ny väg. En trevlig skogsstig som gick längs vattnet. Den ser jag verkligen fram emot att prova igen när våren har kommit!

Att under ett löppass ha sällskap av min sambo Mats är verkligen det bästa som finns. Även om vi periodvis inte säger många ord till varandra så känns det hela tiden så himla bra att ha honom vid min sida. Tänk vilken tur att vi är så pass jämna löpare så att vi kan springa tillsammans. Det är lycka!

Bästa sällskapet

Praktik hemifrån idag (mina handledare skulle båda två iväg), vilket innebär en tripp till skolans bibliotek och sedan litteraturläsning här hemma. Givetvis passade jag då även på att springa när det var ljust ute. Dessvärre lyckades jag pricka in den enda stunden som det inte har varit sol under hela dagen. Typiskt. Men vad gör det? Det är ju inte för solens skull som jag springer.

Det blev i alla fall ett jobbigt backpass i den tunga backen från Årstaviken upp mot Gullmarsplan. Jag brukar kalla den för Gullmarsplansbacken. Egentligen är nog Gullmarsplansbacken en aning för brant för att vara en bra backpass-backe. Men för min del ligger den på lagom avstånd och så tycker jag att om jag ändå ska springa backe så kan jag göra det ordentligt!

Som jag tidigare nämnt så gillar jag backpass, även om det också är bland det jobbigaste jag vet. Fast om jag tvingas välja mellan intervaller och backpass så är valet lätt. Mycket hellre backpass. Jag ser fram emot vårens backpass i Hammarbybacken, när snön har smält bort och skidåkarna försvunnit.

Gullmarsplansbacken

Efter en lång dag på praktikplatsen och framför allt en lång resa hem med SL så lyxar jag till min träningsfria onsdagkväll med två rutor mörk choklad med havssalt. Två ynka rutor kanske inte låter så lyxigt men för mig som aldrig äter sötsaker mitt i veckan så räcker det gott och väl. Fantastiskt gott!

Ikväll blev det ett lite längre distanspass (15,9 km) i framför allt de södra delarna av Stockholms innerstad. Jag gillar att springa i stan på kvällen. Det blir en speciell känsla att springa i mörker och samtidigt var omgiven alla ljus som finns i stan. Det blir extra speciellt då man befinner sig på öppna platser och kan se ett stort område. Därför var det perfekt att springa längs Stadsgårdskajen, Norr Mälarstrand och över Västerbron som alla tre bjuder på vackra vyer. Jag stannade faktiskt för att fota när jag var på Västerbron men resultatet blev ganska misslyckat. Nästa gång ska jag anstränga mig lite mer så att jag kan föreviga och dela med mig av allt det vackra!

Jag har ju sedan ungefär ett år tillbaka till och från känt smärta i min vänstra hälsena när jag springer. I somras hade jag riktigt ont och var då jättenoga med att köra efter ett rehabprogram som innehöll tåhävningar av olika slag. Lagom till Lidingöloppet i september hade mitt tränande gett resultat och problemet hade faktiskt försvunnit.

Dum som jag var så slutade jag då att göra tåhävningarna och efter en månad kom givetvis smärtan tillbaka. Då började jag genast att träna igen. Men denna gång gav det dessvärre inget resultat. Vid jul och nyår glömde jag nästan helt bort att träna hälen och nu i januari har det nästan inte blivit något rehabtränande alls. Men konstigt nog så känner jag nästan inget alls i hälen längre. Smärtan har på något sätt försvunnit då jag slutade träna hälen. Märkligt men väldigt bra. Fast man kanske borde göra tåhävningar i förebyggande syfte?

Så här ungefär tre veckor in på det nya året så har jag äntligen kommit fram till vilka mål när det gäller löpning som jag under året ska sikta mot. En del av målen är högt ställda och kan bli riktigt tuffa att uppnå. Andra känns mer överkomliga. Jag går in med inställningen att om inte målen uppnås så är det ingen katastrof. För man vet faktiskt aldrig vad som kan hända. Dessutom kan säkert ett och annat mål förändras.

Här är i alla fall de mål som jag än så länge har satt upp:

• Maraton sub 3:30
• Halvmaraton sub 1:35
• Lidingöloppet sub 2:33
• Komma upp i ca. 70 km löpning/vecka
• Styrketräning minst en gång/vecka
• Springa något mindre lopp, exempelvis Viktorialoppet på Öland, Kraftprovet i Trollhättan eller Kristianopel runt
• Börja träna med en klubb
• Springa milen kring förra årets tid (41:55)
• Fler kvalitetspass än förra året

Som ni ser är det både tidsmål och andra typer av mål. Jag tror att det är bra att ha olika slags mål med sin träning och inte enbart stirra sig blind på tiderna, även om det såklart är något som driver mig otroligt mycket (enligt mig på ett positivt sätt såklart!). Överhuvudtaget så tror jag på att ha konkreta mål med sin träning. Det blir så mycket lättare att se resultatet då.

Mål med Lidingöloppet 2011: sub 2:33 - kan bli tufft!

Jag har en himla bra förmåga, jag kan nämligen lura mig själv. Denna förmåga hade jag stor användning av idag när det stod kvalitetspass på träningsschemat. Det började med att jag som vanligt var otroligt osugen på att springa fort. Det är ju så jobbigt! Jag ville inget hellre än att springa ett mysigt distanspass i ett behagligt tempo. Istället för kvalitetspass bestämmer jag mig att det är ett sådant pass det får bli idag. Ett tempo runt 4:50-4:55 min/km blir toppen tänker jag. Då trivs jag och helt plötsligt känns det inte alls jobbigt att ge sig ut.

Det behagliga distanstempo hålls i 3-4 km och det känns himla bra. Men så händer det något. Långsamt ökar tempot och kilometerhastigheterna sjunker. Helt plötsligt är jag nere på hastigheter under 4:30 min/km, utan att jag riktigt märker det själv. Kilometer efter kilometer avverkas allt fortare och när det är ca. 3 km kvar jag tänker att om jag nu ändå har sprungit fort fram till nu så kan jag lika gärna göra det resten av passet också. Sista två kilometrarna går i ett för mig rasande tempo, dvs. runt 4:00 min/km. Helt plötsligt är jag hemma och klockan visar att snittet för hela rundan blev 4:33 min/km. Ett tempopass med uppjogg alltså! Jag är verkligen lättlurad.

Eftersom jag redan har hunnit avverka 40 km löpningen den här veckan så passar jag på att vila idag. Istället blir det slapp i soffan. Jag tänkte kolla på handbollen senare. Heja Sverige! Imorgon blir det löpning igen. Om jag kan motivera mig så blir det backpass eller fartlek. Fast helst vill jag ju springa distans. Det är bekvämast så.

 

Det gäller att passa på att vara ute när det är ljust, om man har möjlighet. Vi behöver allt dagsljus vi kan få nu under den mörka vintern. Om solen dessutom skiner får man ytterligare energi!

Denna veckan är sista veckan på länge som jag kommer ha möjlighet att springa på dagtid under veckorna. På måndag går jag ut på praktik vilket innebär arbetstider måndag-fredag dagtid fram till slutet av april. (Ungefär så som de flesta andra har det alltså!) Därför passade jag idag på att springa på förmiddagen eftersom vi idag inte har någon schemalagd undervisning. Jag fick med mig Klara på vår vanliga runda som innebär att jag springer till henne vid Hornstull, vi tar ett varv runt Riddarfjärden och sedan springer jag tillbaka längs Årstaviken igen. Även om vi var ute tidigt så fick vi en del sol på oss och det var så härligt. Att bara kunna vara ute i ljuset är guld värt, oavsett om solen skiner. På fredag ska jag också passa på att springa när det fortfarande är ljust. Sedan får jag hålla mig till kvällarna som alla andra. Det ska nog gå bra.

Vid Hornstull innan jag styr kosan mot Sjöstaden

 

Årstaviken i sol

Efter all kylan som har varit i vinter så var jag inte riktigt beredd på "värmen" under löpningen ikväll. Det var ju hela 4 grader varmt och jag var alldeles för varmt klädd. Åtminstone när jag hade vinden i ryggen. Vantarna åkte av efter ca. 5 km och efter en stund kavlade jag även upp ärmarna. Himla skönt ändå. Det kändes nästan som vår! Att det dessutom var en hel del barmark under passet förstärkte den känslan ytterligare. Fast det är ju bara januari så våren får minsann vänta lite till. Jag gillar att springa i kyla så vintern får gärna fortsätta ett tag till (i alla fall så länge gatorna är rena!).

Bra fart ikväll!

Svettig

Som nästan varje lördag var det långpass som stod på schemat idag. Mats & jag lyckades ta oss runt 25,5 km. Fast det var på håret. Det hade snöat hela natten här i Trollhättan och att ploga cykelvägar en lördagförmiddag är tydligen inte något som prioriteras. Det var riktigt tung snölöpning till och från idag. Benen blev trötta betydligt tidigare än vad de brukar bli. Jag började till och med GÅ i en uppförsbacke när det var 1 dm lössnö på vägen. Att gå under ett löppass hör verkligen inte till vanligheterna för mig. Men så illa var det faktiskt idag. Fast Mats peppade mig så det blev bara några meters promenad.

Lyckligtvis hade fler plogbilar hunnit ut när vi hade sista biten av passet kvar och vägarna blev allt bättre. Skönt att kunna springa på och känna att man inte hindras av snön. Sista 5 km gick ungefär i 5 min-tempo. Även om jag var riktigt sliten så gillar jag att kämpa mot kroppens trötthet. Det är ju det som är tjusningen med långlöpning. Efter passet var vi dessutom riktigt nöjda och kunde med gott samvete sjunka ner i biofåtöljen. Jag gillar verkligen mitt lördagslångpass!

Uppstigning strax innan halv sju och sedan frukost med min käresta. Efter att Mats åkt till jobbet drack jag kaffe och lyssnade på P4. Att få höra "Inget stoppar oss nu" med Black Jack på morgonen kan ju inte betyda annat än att det blir en toppendag... =) Efter frukosten och fram till nu har jag suttit med den utredning som är examinationsuppgift i denna kurs. Nu tror jag faktiskt att den får vara klar. Har lyckats få in både SOL, LUL och BRB samt allmänna råd så jag är nöjd. Så himla skönt att lämna in där uppgiften. Det har varit kämpigt!

Senare idag ska jag jogga! (inte springa) till Mats jobb och träna på gymmet där. När Mats slutar för dagen kör vi till Göteborg. Äntligen ska vi få träffa Helena & Calles lilla Judith! Hon föddes den 28 december och är alltså ungefär 2,5 vecka gammal. Så gosigt! Ser givetvis fram emot att träffa Helena & Calle också men det är ju extra spännande med en ny liten människa. Med tanke på föräldrarnas intresse så kommer nog det bli en liten löpare av Judith. Jag ska spana in hennes potential idag.

Trevlig helg alla fina människor där ute!

I höstas

Förra veckan köpte jag nya löparskor. Även denna gång blev det ett par Saucony Progrid Guide. Faktiskt exakt likadana som mina förra. Dock blev det en halv storlek mindre den här gången. Jag är inte särskilt kräsen när det gäller skor. De flesta känns bra. Det enda som jag tycker är viktigt är att skorna inte känns för klumpiga och med Saucony upplever jag en nätt känsla. Förr sprang jag alltid i Adidas men efter att ha börjat använda Saucony så vill jag inte byta. Jag gillar dem!

Premiärpasset med nya skorna blev långa intervaller på löpband. Nu när jag är i Trollhättan har jag ju tillgång till gymmet på Mats jobb så det gäller att passa på att köra kvalité då. Efter 3 km uppjogg dundrade jag på i ett tempo mellan 3:54 och 3:57 min/km, sex st. 1000 m intervaller med 90 s vila mellan. Mitt favoritintervallpass alltså. Pulsen låg i snitt på 88-90% av max. I vanliga fall är jag helt slut redan efter första intervallen. Men inte igår. Ärligt talat så hade jag inga som helst problem att hålla tempot genom hela passet. Vilken fantastisk bekräftelse på att man är i bra form! Eller så har jag helt enkelt köpt ett par väldigt snabba skor.

Gamla och nya

Nu är jag anmäld till Kungsholmen runt (halvmara) den 7 maj. Spännande! Jag längtar efter att springa lopp igen. Det är något speciellt med att få på sig den där nummerlappen och ladda lite extra. Mitt mål med Kungsholmen runt är pb, alltså sub 1:35:38. Dessutom vill jag gärna slå sambon. Fast det blir nog tufft. På Varvet förra året skiljde det bara 40 sek mellan oss men normalt sätt borde det bli betydligt mer än så. Mats var inte helt kurant då. Men man vet aldrig! Vi startar i samma startgrupp så det kommer i alla fall att bli kamp.

Någon annan som ska springa Kungsholmen runt?

Kraftprovet i Trollhättan 2008 - kul med lopp!

Tanken med gårdagens träning var ett lugnt distanspass på ca. 12 km. Det började också precis som planerat. Men efter ca. 4 km byttes asfalten ut mot blankis, vilket innebar en rejäl sänkning av tempot. Efter någon km blev det återigen barmark och sedan is igen. Så höll det på under nästan hela rundan och istället för distanspass utvecklades löpningen till en slags fartlek där de lugna partierna bestod av att ta sig fram över isen utan att ramla. Så fort isen var borta sprang vi dock fort.

Snittempot blev till slut 4:59 min/km, vilket jag är himla nöjd med. Framför allt med tanke på att jag till och med fick gå på vissa ställen eftersom det var så isigt. Jag var förbannad på underlaget så när det väl gick att springa så körde jag på rejält. På ren ilska var jag till och med nere på hastigheter under 4 min/km! För min del fungerar det utmärkt att springa på ilska. När vi var klara med passet var jag återigen hur glad som helst. Men det var verkligen tur att inte hela rundan var isig för då hade jag nog fortfarande varit arg.

Is under fötterna

 

Inte längre arg

Även om jag skrev tidigare i veckan att jag gillar snölöpning så är ju ändå barmark liiite bättre. Även om det under kvällens distanspass var en del is och snö så bestod faktiskt även underlaget av asfalt då och då. Så skönt att kunna hålla ett bra tempo utan att vara rädd för att halka eller hindras av att man hela tiden åker lite bakåt i varje steg. Pulsen var dessutom ganska låg under hela passet. Det tyder på att jag är helt frisk igen. Mycket positivt under kvällens pass alltså!

Nästa vecka blir det ett försök att återigen komma upp i 70 km. Veckan som har gått har blivit lite av en uppstartsvecka med "bara" 62 km. Nu kör vi igen!

Asfalt

När jag springer vill jag försöka hålla ett visst tempo, vilket givetvis varierar beroende på vilket typ av pass jag springer. Under ett vanligt distanspass vill jag inte ligga över 5 min/km och då allra helst under 4:55 per km. Ofta blir det dock något fortare än så. Långpass vill jag helst springa i ett tempo som ligger mellan 4:55 min och ungefär 5:20 min per km, beroende på hur långt jag springer.

Men nu under vintern när det är snö och is på vägarna går det inte att hålla sitt vanliga tempo. Det stressar mig. Även om jag vet att jag inte borde bli stressad eftersom väglaget inte är något man kan påverka så påverkar det mig. Jag vill ju springa fort och jag vill ju att det ska synas på mina kilometertider! Egentligen är det fruktansvärt töntigt att tänka så här men jag kan inte låta bli.

Idag var jag skitförbannad i början av långpasset eftersom det verkligen inte gick att springa fort på grund av underlaget. Stackars Mats som fick ta all min ilska... Men efter ett tag lugnade jag ner mig och försökte att njuta av löpningen ändå. Tempot under löpningen är ju faktiskt inte det viktigaste. Istället anpassade jag farten efter underlaget, vilket resulterade att snittempot till slut blev 5:26 min/km. Helt okej med tanke på all snö och is men ändå 20-30 sek långsammare per kilometer än vad jag egentligen vill hålla under 21 km och det irriterar mig. Men jag försöker verkligen att inte bry mig och förhoppningsvis blir det lite bättre för varje gång. Man kan helt enkelt inte påverka vädret!

Efter dagens 21 km

Mats & jag trotsade vädret och passade på att ge oss ut på ett distanspass mellan herrarnas och damernas lopp i Tour de Ski. Det var mycket snö ute. Väldigt mycket snö till och med. Vägarna var helt oplogade och täckta med 10-15 cm nysnö ovanpå den gamla snön. Dessutom snöade det konstant och blåste rejält så det kändes som någon stack en i ögonen med nålar. Egentligen hade vi tänkt springa långpass idag men vi nöjde oss med 12,3 km.

Trots all snö gick det oförskämt bra under passet. Även om jag stundtals hade en puls upp mot 180 (som högst noterade 186!) så kände jag mig pigg. Vi hade roligt när vi sprang och njöt verkligen. Härligt! Snölöpning kanske inte är så tokigt trots allt.

Eftersom det låg så mycket snö på vägarna fick man dessutom verkligen kämpa med steget. Jag försökte att springa på tårna och använda vaderna mer än vad jag brukar. Det kändes mest effektivt att springa på tårna eftersom man halkar runt mer om hela foten sätts ner. Fast jag kan lova att det kändes i vaderna på slutet!

Bild från i höstas när det i jämförelse med nu var rena barmarken!

Jag fick verkligen kämpa mig runt dagens fartlek runt Södermalm. Riktigt riktigt tungt. Men himla skönt att pressa sig. Speciellt när det är över. =)

Jag känner att jag inte är särskilt snabb just nu. Eller kanske är det snömodden som påverkar mer än man tror? Det är svårt att avgöra. Oavsett så är allt under 4:30-tempo sjukt jobbigt just nu, åtminstone om jag ska hålla det i en något längre period.

Under dagens fartlek gjort jag ett nytt upplägg och valde att springa efter sträckan istället för tiden, vilket jag har gjort tidigare. Det är ju så mycket lättare nu när jag har en klocka att följa. Jag började med 3 km uppjogg i ca. 5:15-tempo. Efter det blev det sammanlagt sju fartökningar med 300 m joggvila mellan. Jag föredrar långa intervaller och därför blev det fartökningar under följande sträckor: 500 m, 600 m, 700 m, 800 m, 900 m, 1000 m, 600 m. (Egentligen kanske det borde kallas för intervallpass istället för fartlek?) Under varje fartökning springer jag i princip så fort jag orkar, vilket givetvis resulterar i att jag blir dödstrött. Jag tänker att ska jag ändå springa fort så kan jag lika gärna göra det ordentligt... Fartleken avslutades med 2,3 härliga km nerjogg.

Nu känner jag mig skönt trött i kroppen och är riktigt nöjd med mig själv. Efter ett stort lass pannkakor med bär ska jag nu återhämta mig med en kopp kaffe och en skönlitterär bok. Kurslitteraturen hoppar jag över ikväll. Hoppas att DU också får en mysig kväll.

Så himla skönt att springa igen! Jag har verkligen längtat. Efter FEM dagar utan träning var benen minst sagt pigga och längtade efter att få röra på sig. Det gick lätt idag. Sjukdomen verkar inte ha satt särskilt tydliga spår. Bra.

Trots att det var -10 grader ute och jag frös & var hungrig när jag kom hem från skolan så ville jag inget annat än ge mig ut. För att mjukstarta blev det dock bara en kortis, dvs. 8 km i 5 min-tempo. Pulsen låg på behagliga 158 i snitt (fantastiskt roligt med Garmin!) och det kändes inte särskilt ansträngande alls. Äntligen är jag tillbaka! Nu ska jag på allvar börja träningen mot marathon i maj.

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter jul- och nyårsfirande i Karlskrona. Imorgon är det dags för skola igen. Jag är allt annat än peppad... Att dessutom inte vara helt frisk gör ju inte saken bättre. Jag har inte tränat sedan 28 december. Förkylningen är envis och just nu är jag inne i "hoststadiet", vilket för mig brukar betyda att det värsta över. Alltid något. Imorgon blir det en kort löprunda, hosta eller inte hosta spelar ingen roll. Halsont har jag ju i alla fall inte.

Jag funderar en del över vilka mål jag ska ha med löpningen under 2011. Men det är svårt att föreställa sig det när man är sjuk. Då känns liksom alla mål väldigt långt borta. Jag får nog fundera ett tag till.