Lisakarinmatilda

Jag får ibland frågor som; "Hur kan du motivera dig att träna så mycket? Är du aldrig omotiverad?"

Såklart är jag inte JÄTTEMOTIVERAD inför VARJE träningspass. Men jag springer ändå. Ibland känns det riktigt jäkla motigt att ge sig ut och springa. Jag vill inget hellre än att hoppa över träningen och bara sätta mig i soffan. Någon enstaka gång ger jag efter för den känslan men ofast inte. Jag vet att jag mår så mycket bättre om jag springer än om jag inte gör det. Den vetskapen motiverar mig.

De få gångerna jag faktiskt hoppar över ett planerat träningspass är lätträknade. Men då det inträffar så vet jag att nästa gång jag känner mig omotiverad kommer jag inte ge efter.

Jag tror alltså att det handlar om kontinuitet. Blir träningen till en vana och något som är ett lika naturligt inslag i vardagen som att äta & sova så blir det så mycket lättare att motiveras. Om man hoppar över träningen en gång så är det lättare att göra det även nästa och så vidare. Till slut är man inne i en ond cirkel som är jättesvår att bryta.

Givetvis förstår jag att det dessutom är jättesvårt att komma igång med träningen om man inte tidigare haft det som rutin. Det tar lång tid att skapa sig en vana. För egen del har jag tränat kontinuerligt i hela mitt liv (åtminstone i drygt 20 år), vilket antagligen starkt bidrar till att jag aldrig tappar träningsmotivationen. Jag minns liksom inte ett liv utan träning!

Här är ett bevis på min "långa" karriär som löpare:

Växjöloppet någon gång under det tidiga 1990-talet

När jag tittade på en film från årets Lidingölopp (som man hittar på Lidingöloppets hemsida) så inser jag hur lite jag ser av ett lopp. Eftersom jag alltid startar i de tidiga startgrupperna så missar ju man allt som händer där bakom.

Något som jag slipper är bland annat trängseln. Herregud, vad folk! Visst är det mycket folk där jag också springer men de flesta håller i alla fall ett visst tempo som man kan flyta med i. Dessutom verkar det (i alla fall på Lidingöloppet) vara betydligt mer lerigt längre bak. Drickan räcker tydligen inte heller alltid. Så var det visst på årets Göteborgsvarv. Dåligt!

Däremot saknar jag alla knasiga & lite udda företeelser som händer bland folk som inte är så tävlingsinriktade som de jag brukar ha runt mig. T.ex. att många fler är utklädda, löpare som stannar och pratar med publiken (alternativt dricker lite öl!), spelar instrument, folk som springer med ett påhejande barn i barnvagn och gulliga par som håller varandra i handen.

Kanske får jag uppleva den här andra sidan av motionslopp under nästa års Göteborgsvarv när jag bara ska "jogga" runt?

Fast ärligt talat så är jag ganska nöjd med att starta i en tidig startgrupp. Jag vill har roligt OCH kunna prestera utan att hindras av t.ex. trängsel. Dessutom är det oftast en riktigt bra stämning även i "våra" startgrupper!

Lidingöloppet 2010

Det här är ett inlägg som jag helst inte skulle vilja skriva. Det handlar nämligen om ett fenomen som jag innerligt önskar inte existerade över huvud taget! Det handlar om att vara rädd när man springer.

Jag är väldigt sällan rädd under mina löprundor, oavsett om jag springer på ett mörkt elljusspår eller mitt i stan. Jag känner mig tuff & stark. Men när jag fick höra att det har varit två kvinnoröverfall i Kärrtorp & Björkhagen förra veckan så börjar jag fundera. Det är ju precis i de områdena som "mina" nya spår är och som jag verkligen gillar att springa på. Så nu har jag undvikit att springa där sedan jag hörde om överfallen, trots att jag vid ett par tillfällen egentligen har velat men istället valt rundor bland bebyggelse och mer folk.

Det här gör mig förbannad! Jag vill inte hindras i min löpning och framför allt inte av RÄDSLA! Men tyvärr är det väl så här verkligheten ser ut och då är det anpassning som gäller. Fast det känns tråkigt. Oerhört tråkigt.

Vad tycker DU om det här?

Personligen kan jag inte föreställa mig (och har heller inte upplevt) någon bättre stad än Stockholm när det gäller löpning. Här finns nästan allt! Och dessutom inom rimliga avstånd. Jag har inom endast några kilometer ifrån mitt hem möjlighet att springa mitt i stan, i parker, längs vatten, på elljusspår, i terräng, förbi slott, i bostadsområden, över broar, på landsvägar, uppför skidbackar, på löparbanor, förbi historiska platser... Ja kan räkna upp hur många möjligheter som helst! Det enda som jag möjligtvis saknar är sandstrand och fjäll. Men Sickla beach och Hammarby backen är verkligen inte fy skam det heller!

Dagens löppass blev för övrigt bland annat över en bro. Den vackraste bron dessutom; Västerbron. Sämre utsikt (och väder) kan man ju under sin löprunda.

I torsdags var jag i Högdalens simhall. Men jag simmade inte. Istället var jag där med min syster & hennes dotter. Mysigt att bada & leka med lilla Tilma i äventyrsbadet för 0-7-åringar! Fast man kände sig som en elefant i en barnpool ungefär. En aning för stor alltså!

Badet gjorde att jag började sakna simningen lite. Jag har aldrig tränat simning seriöst men när jag pluggade på GIH hade man tillgång till GIH-badet innan det öppnade för allmänheten. Detta innebar oftast en helt simhall helt för sig själv eller möjligtvis med någon annan student eller lärare. Riktigt lyxigt! Under en period simmade jag 1-2 gånger i veckan och blev faktiskt ganska bra på att crawla. Jag kunde ligga och nöta längd efter längd, vilket jag tidigare bara hade drömt om. Jag saknar det! Det skulle vara roligt att ta upp simningen igen. Men i och med att jag hade så fantastiska förutsättningar som det innebar att vara i princip ensam i hela bassängen så har jag blivit lite bortskämd. Jag vill inte trängas med massa andra motionärer!

Men kanske att man ändå skulle börja simma igen... Jag ska absolut fundera på det i alla fall.

GIH-badet

Jaha, då var det snö igen då! Känns ju som förra vinterns snökaos precis avslutats. Jag minns inte ens någon vår, sommar eller höst. Åtminstone inte särskilt klart. Egentligen gillar jag snö men det är liiite för tidigt. En månad till hade den gärna fått vänta.

Fast nu skiner solen och det är varmare så snön verkar knappast bli långvarig den här gången. Skönt! För så här vill jag sannerligen inte att min löprunda ska se ut på ett bra tag:

Bryggorna i Hammarby sjöstad idag

Jag har precis avslutat ett styrkepass här hemma. Eftersom jag inte har något gymkort så försöker jag köra styrka efter löpningen 1-2 ggr/vecka. Men idag är det löpvila som gäller så därför blev det ett längre styrkepass med mina hantlar & min egen kroppstyngd. Sammanlagt höll jag på i ca. 40 min och fokus var på överkroppsträning. Benen tycker jag att jag tränar tillräckligt ändå, framför allt nu när jag cyklar överallt!

Så här efteråt kan jag konstatera två saker: Det ena är att jag är sannerligen inte starkast i stan. Herregud vad svag jag är i vissa muskler! Jag får ibland höra att folk tydligen uppfattar mig som stark. Väldigt märkligt! Det andra är att styrketräning knappast är det roligaste jag vet, varken hemma eller på gymmet. Jag tycker att det är roligt i ungefär 15 min. Sen tappar jag lusten.

Jag ska nog hålla mig till löpningen samt till mina korta styrketräningspass därefter.

Vad tycker DU om styrketräning?

Plankan - jobbig men effektiv!

Jag tycker fortfarande att hösten är den bästa årstiden. Både när det gäller löpning & livet i övrigt. Och detta trots kvällens 12,4 km:are i konstant regn, blåst & mörker. Det är en speciell känsla att springa när det råder lite "tuffare" väderförhållanden. Jag känner mig mer närvarande på något sätt. Mörkret gör att jag blir mer fokuserad på löpningen och inte på omgivningen. Då det regnar är det heller inte så mycket folk ute, vilket gör att jag känner mig lite extra bra som kämpar på utomhus (speciellt då jag springer förbi gymmen där folk svettas på löpbanden och ser mig kuta förbi).

Efter hösten kommer, som vi alla vet, vintern. Det kan omöjligt bli mer vinter än vad det var förra året. Om det nu ändå blir ytterligare en vargavinter så bär jag med mig vetskapen att om jag löpandes tog mig igenom förra vintern så klarar jag vad som helst. Mörker, regn, snö, kyla eller storm - jag är redo! Bara Stockholms stad blir bättre på att snöröja gatorna...

Blött & mörkt ikväll

Så här i slutet av årets löparsäsong så funderar jag givetvis över nästa år. Vad har jag för mål med löpningen? Vilka lopp vill jag springa? Vilka tider vill jag klara?

Än så länge har jag bara vaga svar på alla frågor. Men för att inte missa två av de största och mets populära loppen i Sverige har jag redan anmält mig till dessa båda. Jag pratar om Göteborgsvarvet & Stockholm marathon. Som jag tidigare skrivit så är ju dessa lopp dessvärre lagda med endast EN veckas mellanrum. Jag kan inte förstå hur planeringen har gått till! Dåligt!

Trots det kommer jag alltså springa båda loppen. Dock är det fullt fokus på maran som gäller. Varvet kommer endast handla om upplevelse & njutning, utan några som helst tidskrav. Det känns tråkigt att inte kunna prestera på topp under Varvet eftersom en bra prestation tidsmässigt ingår i upplevelsen & njutningen (åtminstone för mig!). Men eftersom jag redan nu vet vad som är huvudsyftet med Göteborgsvarvet 2011 så ska jag nog hinna förbereda mig inför det annorlunda upplägget.

Stockholm marathon har jag också börjat fundera en del kring. Angående detta lopp handlar det givetvis om ett tidsmål men såklart även om upplevelsen & njutningen. Än så länge är målet sub 3:30. Men det är mycket möjligt att det ändras. Det är ju lång tid kvar och mycket kan hända.

Hösten är verkligen den bästa tiden för löpning, enligt min åsikt. Det är så frisk luft och vackert i naturen. Att dessutom bara ge sig ut utan att tänka det minsta på fart eller distans är härligt. Även om jag trivs med att att träna inför ett specifikt mål så mår jag även bra då löpningen är helt kravlös. Det är det som gör löpningen så fantastisk. Man kan välja att träna efter ett planerad träningsprogram där målet är att klara en viss tid eller en viss sträcka. Eller så ger man sig bara ut och springer, helt efter hur kropp & huvud känns. För min del vill jag ha båda delarna!

Dagens löppass innebar dock enbart det sistnämnda, kravlös löpning i ett fantastiskt höstvackert Vänesborg. Det blev drygt 17,5 km i ca 4:50-tempo. Jag känner mig så pigg & stark efter ett sådant här pass och veckans trötthet är som bortblåst. Efter löpningen blev det fika på Mejeriet i Trollhättan. Lördag är verkligen bästa dagen!

Löpar-Lisa bakifrån



Fikar-Lisa framifrån

Jag är så trött idag. När klockan ringde imorse (efter ca. 8,5 h sömn!) så var det svårt att gå upp. Tröttheten har hängt med hela dagen och jag har bara velat sova. Jag känner mig orkeslös & svag. Hade nästan inte ens kraft att tävla med övriga cyklister idag.

Egentligen hade jag tänkt springa ett lugnt distanspass ikväll. Men jag orkar inte. Istället bakar jag bröd och packar. Imorgon tar jag bilen till Trollhättan. Förhoppningsvis är jag piggare då. Jag siktar på att köra distanspasset imorgon kväll istället och då tillsammans med världens finaste!

Jag har inget bra svar på varför jag är så trött idag. Kanske är det förkylningen som inte har släppt helt och hållet än? Kanske behöver jag bara vila efter loppet i söndags? Jag har ju faktiskt tränat både måndag & tisdag den här veckan.

Nu ska jag steka pannkakor, som sedan ska ätas med bär & keso. Gott!

Då kom det där mailet till slut... En av de stora löparklubbarna här i Stockholm har hört av sig till mig och välkomnar mig att börja träna med dem. Jättekul! För något år sedan när funderingar om att börja i en klubb kom upp sa jag att jag väntar tills de hör av sig. Lite kaxigt tänkte jag att jag kommer när DE vill ha MIG! Nu är det alltså verklighet.

Jag kluven till att träna med en klubb just nu. Den främsta anledningen till det är att, om allt går som jag vill, så kommer jag inte befinna mig i Stockholm under våren. Kanske inte efter det heller. Det känns inte rätt att börja springa för en klubb här i stan om jag inte kan träna med dem. Men å andra sidan har tanken om att börja träna lite mer "seriöst" funnits ett tag och NU är en lika bra tidpunkt som någon annan.

Ytterligare en sak som gör mig tveksam är att jag är lite av en ensamvarg. Visst, jag är social och trivs att ha andra människor runt mig. Men jag gillar samtidigt att köra mitt egna "race" och inte följa riktlinjer. I och för sig utesluter inte det faktum att börja träna med en klubb att jag även kan träna på egen hand.

Jag får minsann fundera ordentligt på det här...

Förresten så kan man se mig på film från Hässelbyloppet här. Mitt löpsteg är knappast gasell-liknande men uppenbarligen ganska effektivt ändå. Lite mer trumpinne-aktigt kanske?

Ja det blev minst sagt en trevlig dag ute i Hässelby. Loppet var himla fint och framför allt lättlöpt. Jag kände inte av någon som helst trötthet förrän sista 2-3 km. Trots ett för mig högt tempo genom hela loppet. Mållinjen passerades på 41:55 och placering 48. Jag är jättenöjd! Min kära sambo gjorde även han ett jättebra lopp. Han sprang på 39:19. Att springa under 40 är minst sagt respektfullt. Vilket löparpar vi är, jag & Mats! =)

Vår kompis Calle gjorde även han ett kanonlopp och kom in strax under 43, trots väldigt lite träning. Grymt! Att dessutom ha en gravid Helena som supporter gör ju att man får massa fina bilder från loppet. En riktigt bra dag idag alltså!

 

 

Sedan Lidingöloppet för två veckor sedan har jag funderat ganska mycket på tiderna som kvinnor respektive män ska klara för att få byta ut sin medalj till en silvermedalj. Är de jämförbara och rättvisa?

Männen ska klara 2:15, vilket jag räknade ut att 3,6% av männen klarade i årets lopp. Kvinnorna ska klara 2:38 och det fixade hela 7,3% av brudarna i år. Procentuellt var det alltså betydligt fler kvinnor som klarade medaljtiden. Är männens tid kanske för tufft satt? Eller finns det fler duktiga löpar-kvinnor än vad det finns duktiga karlar? Hur är egentligen tiderna uträknade?

Min teori är att kvinnornas medaljtid är satt för några år sedan och då var det betydligt färre tjejer som sprang lopp. Om jag har förstått rätt så är det framför allt kvinnorna som gör att motionsloppen runt om i landet har ökat i populäritet. Tidigare var det procentuellt lika många kvinnor som män som klarade medaljtiden och därför var det jämförbart.

Men då borde man kanske se över medaljtiderna? Ja kanske. Det borde åtminstone vara lika, oavsett kön. Om det är kvinnornas tid som är för lätt eller om det är männens som är allt för svår är jag inte helt säker på. Det ska ju inte vara "lätt" att knipa den där medaljen men samtidigt ska det ju inte vara helt ouppnåligt.

Vad tycker ni?

 

Det verkar som om den hemska förkylningen kommer försvinna lika plötsligt som den kom. Inte mig emot! Idag joggade jag Årstaviken runt och det kändes helt okej. Lite snorig, en aning tung andning och något stela ben, annars kände jag inte av varken magsjuka eller förkylning.

Som vanligt så springer jag bara efter hur kroppen känns och jag trodde verkligen att jag sprang långsamt (gissade att det var ungefär 5:10-5:15-tempo). Jag är inget vidare bra på det där att bara gå på känsla längre. Förr visste jag nästan alltid vilket tempo jag höll utan att behöva kolla klockan. Dagens "jogg" visade sig nämligen gå i 4:52 min/km. Jag klagar inte. Det är faktiskt helt okej om det går fortare än vad känslan säger mig. Tvärtom hade inte varit lika roligt.

Efter dagens löpning har jag definitivt hopp inför söndagens Hässelbylopp!

Har DU tränat idag?

Det är nog inte meningen att jag ska få springa något millopp i år... Tjejmilen fick ställas in på grund av en begynnande förkylning. Då anmälde jag mig istället till Hässelbyloppet som går nu på söndag.

Men i helgen blev jag magsjuk och även om det inte är en optimal uppladdning så gick det över ganska fort. Eftersom det var en hel vecka kvar till loppet så kände jag mig aldrig orolig. Men direkt efter magsjukan så har en dunderförkylning nu satt sina klor i mig. Min pappa var lite krasslig och trots att jag under hela helgen verkligen ansträngde mig för att inte smittas så är jag idag riktigt dålig. Kanske hade jag nedsatt immunförsvar på grund av magsjukan?

Det finns dock två positiva saker. Det ena är att jag inte har eller har haft ont i halsen. Det andra är att det faktiskt är fem dagar kvar till Hässelbyloppet. Förhoppningsvis är jag betydligt bättre då. Men jag ser mitt mål (sub 43) som allt svårare att uppnå. Jag hade ju tänkt slipa på de sista (snabba!) detaljerna den här veckan men istället sitter jag i en dimma av snor & nysningar. Verkligen underbart!

Fast helt har jag ännu inte gett upp hoppet. Om jag känner mig piggare imorgon så kanske kanske det börjar gå åt rätt håll i alla fall. Jag vill ju så gärna vara med på söndag!

Från Hässelbyloppets hemsida

Jag är sjuk. Det är ingen vanlig förkylning heller. Jag är MAGSJUK! Enligt mitt tycke bland det värsta som man kan drabbas av i sjukväg. Jag vaknade i morse och mådde illa. Och så har det fortsatt hela dagen. Min mamma är också sjuk. Och Hanna (syrran) känner också av illamående. Igår umgicks vi i familjen men det är bara vi tre som är drabbade. Ingen av oss har träffat någon som är magsjuk så det hela är lite skumt. Kanske någon form av matförgiftning som just vi tre råkade ha oturen att drabbas av?

Det spelar egentligen ingen roll varför jag är sjuk. Det jobbiga är att vara det. Dessutom skulle jag ha åkt med planet kl. 17.30 tillbaka till Stockholm idag. Jag är inte särskilt sugen på att må illa på ett flygplan så jag får vänta med att åka tills imorgon. Synd bara att min flygbiljett inte är ombokningsbar och synd att jag har föreläsning kl. 10 imorgon. Förhoppningsvis hinner jag friskna till så att jag kan ta ett flyg så jag hinner komma upp till seminariet på eftermiddagen. Åh det är så tråkigt att må dåligt!!