Lisakarinmatilda

Imorgon är det alltså Lidingöloppet, som jag har längtat efter i två år. Men nu sitter jag här med en rejäl hosta och en snorig näsa. Som det känns nu så blir det därför inget lopp för mig imorgon, vilket känns väldigt väldigt tråkigt. Även om jag skulle må bättre så är ett 30 km-lopp knappast det smartaste att köra som första pass efter en sjukdom. Men vem vet, det kanske sker ett mirakel i natt?

Jag tänkte skriva några rader om hur jag upplevde Stockholm halvmarathon. Eftersom jag inte har sprungit loppet innan så visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. När jag sprang S:t Eriksloppet 2006 (som hade ungefär samma sträckning som Stockholm halvmarathon) så fick jag ont i knäet och kunde inte springa på flera månader. Så min enda föreställning om loppet var tyvärr ganska negativ.

 

Vid starten på Stockholm halvmarathon tyckte jag att det kändes något rörigt. Det var krångligt att ta sig till startgrupperna på grund av massa avspärrningar. Men väl på plats i startfållan så var det bra. Lagom med folk tyckte jag. Efter att starten gått så var jag dock rädd för att det skulle bli trångt eftersom de var en del vägarbeten som gjorde vägen smalare. Men det störde inte alls.

 

Första kilometrarna upplevde jag som tunga och när vi sprang genom tunneln fick jag nästan lite panikkänsla. Det var fuktigt, varmt och vägen var blöt. Luften stod still och att komma ut i friska luften var en befrielse. Känslan i kroppen var fortsatt tung och jag tyckte att kilometrarna var oändliga första 10 km (som jag sprang på lite under 45 min). Tankarna var dessutom stundtals negativa men tack vare publiken så höll jag ändå humöret uppe. 

 

Därefter släppte det och jag hade bra flyt i löpningen. Jag kände mig stark. När jag närmade mig Tantolunden och uppförsbacken mobiliserade jag extra kraft. 1:30-farthållarna från startgruppen efter mig kom ifatt och jag försökte hänga på dem i backen, vilket faktiskt gick bättre än väntat. Dock fick jag släppa dem när vi närmade oss Götgatan. Vid det här laget hade jag sjukt hög puls och benen var trötta. Men jag bibehöll ändå farten, vilket är min styrka. Jag kan ligga på hög ansträngningsnivå ganska länge. Den tillfälliga rampen från Södermalmstorg sög dock rejält i benen (den sviktade ju!).

 

"Upploppet" längs Skeppsbron var så långt! Jag gav allt jag hade för att inte tappa tempo och den sista backen innan målgång var hemsk. Jag visste att jag hade chans att komma in under 1:34 men tänkte att den lilla backen förstörde det. Men jag hade marginalerna på min sida.

 

Överlag är jag nöjd med loppet och det var roligt. Jämfört med Göteborgsvarvet så tyckte jag att starten var tyngre på Stockholm halvmarathon men på det stora hela något lättare. Jag är såklart jätteglad över min fina tid. Dock är det en liten känsla som gnager inom mig. För två år sedan sprang nästan fem minuter snabbare på halvmaran! Idag känns det helt obegripligt. Med mer träning så hoppas jag kunna komma dit igen.

 

Något positivt som jag dock tar med mig är att jag tränar betydligt mindre än jag gjort på många år och ändå sprang jag min tredje snabbaste halvmara någonsin. Jag längtar dessutom redan till nästa halvmara. Har dock ingen planerad förrän Varvet nästa år. Men jag kanske letar upp något passande lopp i höst/vinter.

 

Nästa lopp är Lidingöloppet på lördag, vilket i nuläget ser rejält osäkert ut. Jag har blivit jätteförkyld och är fortfarande. Med stor sannolikhet blir det därför ingen start, vilket känns väldigt tråkigt. Men jag har inte get upp hoppet helt än.

 

Det gick bättre än väntat igår på loppet. 1:33:57 blev alltså sluttiden(4:27 min/km i snitt). Jag är jättenöjd! Kroppen höll ihop och inga krämpor gjorde sig till känna. Hurra! Jag återkommer med en längre rapport när jag hinner.

Imorgon springer jag Stockholm halvmarathon. Det ska roligt. Det är något speciellt att springa lopp i Stockholm, att få uppleva alla bekanta platser springandes. Och så stämningen såklart.

 

Loppet blir mitt 11:e halvmarathonlopp. Jag har dock aldrig sprungit Stockholm halvmarathon tidigare (däremot så sprang jag St Eriksloppet 2006 och om jag inte är helt fel ute så var det föregångaren till Stockholm halvmarathon?). Jag gillar halvmaror, distansen är "lagom" lång.

 

Mitt mål blir, som jag tidigare har nämnt, att slå tiden från Göteborgsvarvet i år. Jag är verkligen inte säker på att jag kommer att lyckas eftersom jag sprang fler kvalitetspass under våren än vad det har blivit under sommaren (på grund av värmen och bäckenbotten-smärtan). Men jag ska göra ett försök. Det känns i alla fall som ett rimligt mål i nuläget.

 

Förra veckan blev en bra träningsvecka för mig (ungefär 50 km fördelat på fem pass samt ett styrkepass). Det är, som jag tidigare nämnt, ungefär på den nivån som jag känner att jag kan ligga på just nu. Mer träning är så sätter både tid, ork men framför allt kroppen stopp för. Så jag är nöjd.

 

Det är så härligt att hösten är på gång! Löpningen känns så otroligt mycket bättre nu än i somras. Som natt och dag. Höstlöpning är den bästa löpningen.

 

I år när hösten börjar närma sig så är jag dessutom lite nostalgisk. Förra hösten var jag nybliven mamma och var ute på många långa promenader med barnvagnen. Så småningom blev promenaderna till löprundor. Det var en härlig tid! Eller förresten, tänker jag lite mer på det så var det faktiskt en jättejobbig period. Sömnbristen var hemsk! Men ändå så fantastisk på något vis. I lördags fyllde Siri ett år och nu är det höst igen. Jag kan inte förstå hur ett år kan gå så fort. Läskigt.

 

Denna veckan har det blivit lite sämre på träningsfronten eftersom jag har känt mig lite krasslig (en lättare förkylning?). Igår joggade jag dock en lätt runda på lunchen med en kollega och det kändes bra. Idag känner jag mig inte alls sjuk längre så ikväll blir det löpning. Det är ju hög tid att slipa det sista av formen inför halvmaran nästa vecka!