Lisakarinmatilda

Jag tänkte skriva några rader om hur jag upplevde Stockholm halvmarathon. Eftersom jag inte har sprungit loppet innan så visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. När jag sprang S:t Eriksloppet 2006 (som hade ungefär samma sträckning som Stockholm halvmarathon) så fick jag ont i knäet och kunde inte springa på flera månader. Så min enda föreställning om loppet var tyvärr ganska negativ.

 

Vid starten på Stockholm halvmarathon tyckte jag att det kändes något rörigt. Det var krångligt att ta sig till startgrupperna på grund av massa avspärrningar. Men väl på plats i startfållan så var det bra. Lagom med folk tyckte jag. Efter att starten gått så var jag dock rädd för att det skulle bli trångt eftersom de var en del vägarbeten som gjorde vägen smalare. Men det störde inte alls.

 

Första kilometrarna upplevde jag som tunga och när vi sprang genom tunneln fick jag nästan lite panikkänsla. Det var fuktigt, varmt och vägen var blöt. Luften stod still och att komma ut i friska luften var en befrielse. Känslan i kroppen var fortsatt tung och jag tyckte att kilometrarna var oändliga första 10 km (som jag sprang på lite under 45 min). Tankarna var dessutom stundtals negativa men tack vare publiken så höll jag ändå humöret uppe. 

 

Därefter släppte det och jag hade bra flyt i löpningen. Jag kände mig stark. När jag närmade mig Tantolunden och uppförsbacken mobiliserade jag extra kraft. 1:30-farthållarna från startgruppen efter mig kom ifatt och jag försökte hänga på dem i backen, vilket faktiskt gick bättre än väntat. Dock fick jag släppa dem när vi närmade oss Götgatan. Vid det här laget hade jag sjukt hög puls och benen var trötta. Men jag bibehöll ändå farten, vilket är min styrka. Jag kan ligga på hög ansträngningsnivå ganska länge. Den tillfälliga rampen från Södermalmstorg sög dock rejält i benen (den sviktade ju!).

 

"Upploppet" längs Skeppsbron var så långt! Jag gav allt jag hade för att inte tappa tempo och den sista backen innan målgång var hemsk. Jag visste att jag hade chans att komma in under 1:34 men tänkte att den lilla backen förstörde det. Men jag hade marginalerna på min sida.

 

Överlag är jag nöjd med loppet och det var roligt. Jämfört med Göteborgsvarvet så tyckte jag att starten var tyngre på Stockholm halvmarathon men på det stora hela något lättare. Jag är såklart jätteglad över min fina tid. Dock är det en liten känsla som gnager inom mig. För två år sedan sprang nästan fem minuter snabbare på halvmaran! Idag känns det helt obegripligt. Med mer träning så hoppas jag kunna komma dit igen.

 

Något positivt som jag dock tar med mig är att jag tränar betydligt mindre än jag gjort på många år och ändå sprang jag min tredje snabbaste halvmara någonsin. Jag längtar dessutom redan till nästa halvmara. Har dock ingen planerad förrän Varvet nästa år. Men jag kanske letar upp något passande lopp i höst/vinter.

 

Nästa lopp är Lidingöloppet på lördag, vilket i nuläget ser rejält osäkert ut. Jag har blivit jätteförkyld och är fortfarande. Med stor sannolikhet blir det därför ingen start, vilket känns väldigt tråkigt. Men jag har inte get upp hoppet helt än.