Lisakarinmatilda

Eftersom jag inte hade föreläsning i skolan först kl 13 idag bestämde jag mig för att hinna träna på förmiddagen. Som jag skrivit tidigare har jag som mål att genomföra ett kvalitetspass i veckan, alltså t.ex. backe, tenpo, intervaller. Dagens pass blev alltså backintervaller på vägen bredvid Hammarbybacken. Eftersom själva skidbacken är full av skidåkare och framför allt snö kändes det bäst att springa vid sidan. Givetvis blev det upp- och nerjogg också, 3 km vardera. De senaste nio dagarna har jag bara vilat en dag och sammanlagt sprungit nästan 90 km, vilket borde kännas i kroppen. Men konstigt nog var jag riktigt pigg. Benen var inte alls så sega som jag hade förväntat mig och andningen flöt på bra i motlutet. Fantastiskt skönt! Det är sådan här stunder man inser hur fantastiskt härligt det är med träningen och alla tunga pass är helt plötsligt som bortblåsta. (Åh, jag vet, ibland är jag är så himla hurtig!)

Imorgon blir det lätt jogging före frukost och det får avsluta den första löparmånaden 2010 för imorn eftermiddag åker jag till Orsa. Där blir det massa längdskidåkning istället för att hålla igång konditionen! Jag tänkte jag skulle ta rygg på Anna Haag om hon tränar i spåren. Hon kommer från Orsa.

Hammarbybacken

När jag är ute på ett långpass hinner många tankar passera hjärnan. Vissa tankar försvinner lika fort som de kommit men andra saker funderar man lite längre på och till och med återkommer till senare under passet. Ibland kan lösningar på problem komma till mig under en löprunda, sådana problem som jag länge funderat på. Men det som oftast tar upp mina tankar är händelser och människor i omgivningen, framför allt det sistnämnda. Jag har ganska bra koll på människor som jag möter eller springer förbi. Jag känner till och med igen vissa (framför allt andra löpare) om jag mött dem under något annat pass.

Detta gäller även människor som promenerar och det var en sådan person som jag stötte på idag. Jag har sett denna kvinna flera gånger förut och idag såg jag henne TVÅ gånger under min 19 km-runda. Anledningen till att jag lägger märker till henne är antagligen hennes otroligt magra kropp. Kvinnan har helt klart någon form av ätstörning. Hon ser ut som en smal 9-åring i kroppen och promenerar alltid i snabbt tempo. Dessutom har hon alltid, oavsett årstid, vinterjacka, mössa och stora vantar på sig. Hennes utmärglade ansikte försvinner under mössan och benen är inte i närheten av att fylla ut de som på en normalviktig person skulle vara ett par tighta träningsbyxor. Det gör ont i mig att se henne. Jag får tudelade känslor när jag passerar henne. Jag hoppas att jag inte fungerar som ett skräckexempel utan som en förebild för henne, viktmässigt alltså. Men tyvärr reflekterar hon antagligen inte alls över mig och gör hon det så är det antagligen som ett skräckexempel på hur hon inte vill se ut.

Jag hoppas så att kvinnan får den hjälp hon behöver.

Även idag var helt okej underlag under löppasset, inte riktigt lika bra som igår dock. Det är faktiskt bättre plogat i Hammarby sjöstad än i innerstan (åtminstone söder) konstaterade jag när jag sprang min favoritrunda Runt Södermalm nu i eftermiddag. Men jag är hur nöjd som helst så länge det inte är värsta snömodden som förra veckan!

För att inte missa träning både idag och imorn bestämde jag mig för att hoppa över föreläsningen idag i skolan. Hoppas jag inte missade allt för mycket! Dessutom räknar jag kallt med att kunna kopiera någon snäll klasskompis anteckningar. Imorgon blir det jobb på min gamla arbetsplats. Ska bli roligt att vara idrottslärare igen, om än bara för en dag.

Alldeles strax kommer min kära lillebror Hampus hit. Han ska på utbildning här i Stockholm hela helgen och sen åker vi tillsammans till Orsa nästa onsdag. Mysigt att få sällskap (jag har ju min Mats i en annan stad för tillfället)!

Hamp

Som det går att läsa i dagens rubrik så börjar jag knappa in på snön. Äntligen! Det var riktigt motigt att ge sig ut och träna idag men jag vägrar låta mig hindras av något som löjligt som olust. Jag bestämde mig för en lite kortare runda och kanske kanske kunna springa lite fortare än vad den senaste passen har inbjudit till. Eftersom det är sjukt moddigt och halt har jag legat ungefär 20-30 sek långsammare varje kilometer än vad jag brukar göra. Är riktigt knäckande för självförtroendet. Och inte minst fruktansvärt jobbigt.

Men idag, hör och häpna, var det faktiskt plogat på flera håll! Detta innebär alltså att den mesta lösa snön var borta och att underlaget istället bestod av hård packad snö och is. Helt okej faktiskt! Eller, helt underbart jämfört med hur det har varit! Även om jag inte hade helt bra fäste och att det på några ställen fortfarande var som att springa i potatismjöl kändes det sååå mycket lättare att springa idag! Det var verkligen en kick för självförtroendet att kunna hålla 4:43-tempo i snitt på rundan, detta trots att snön inte var helt borta. Jag är nöjd!

Hörde förresten på radion idag att det har varit fyra gånger som många halkolyckor denna vinter än tidigare och att Stockholm stad nu satsar 25 miljoner extra på snöröjningen. Inte en dag för tidigt!

Appropå att springa i snö och kyla. Här är ett gäng riktiga hårdingar:

http://www.marathon.se/news/Article.cfm?NewsId=964694

Världens bästa skidskytt just nu är Helena Jonsson. Hon är verkligen grymt duktig och kommer sopa mattan med konkurenterna i Vancouver OS om några veckor. Det konstiga är att media ständigt tar upp diskussionen om att Helenas sambo David Ekholm, som också är skidskytt i landslaget, inte kommer åka med till OS eftersom han helt enkelt är för dålig. "Hur ska Helena klara sig utan David?" "Kommer Helena fixa pressen utan sambon vid sin sida?" Tönterier! En sådan diskussion hade ALDRIG uppstått om det var det omvända, alltså om David Ekholm var den som fick åka till OS och Helena Jonsson stannade hemma. Jag blir förbannad på detta synsätt som ständigt är på tapeten när det gäller kvinnliga idrottare. Varför kan inte fokus enbart vara på Helena och hennes prestation? Hon kommer givetvis att klara sig alldeles utmärkt i OS, utan sin sambo! Heja Helena, du är bäst!

Helgen har varit minst sagt aktiv. I fredags inleddes helgen med ett lugnt och skönt pass runt Hammarbykanalen. Halt och riktigt mycket snömodd men eftersom jag höll så lågt tempo gjorde det inte något.

I lördags sprang jag & Mats långpass. Eftersom vi visste att det skulle vara snömodd precis överallt och då hjälper inte ens broddar valde vi att ta bilen till Hellasgården för att springa på spåret. Vi fick hålla oss vid sidan om skidspåret och underlaget var blandat, men på det stora hela tror vi ändå att det var bättre där än på cykelvägar runt om i Stockholm. Det blev fyra varv på 5 km:are. Härligt!

Idag blev det ingen löpning utan långfärdsskridskor istället. Även idag åkte vi till Hellasgården, men idag var det isen istället för spåret som gällde. Sjukt mycket folk men himla mysigt! Hanna, Daniel & Tilma var också med. Vi fikade på bullar och varm choklad i vindskyddet innan hemfärd. Jag gillar vintern!

Att styrketräna är sannerligen inte det roligaste jag vet. Det finns egentligen bara två anledningar till att jag gör det ibland; det ena är för att bli en starkare löpare och det andra är för utseendets skull.

 

Idag har det i alla fall blivit ett litet styrkepass här hemma. Jag tränade ben, mage, rygg, biceps, triceps och axlar. Att träna mage och triceps är nog det enda som är någorlunda kul, där syns det ju resultat direkt! Jag har ganska lätt att få synliga muskler om jag vill och framför allt på magen, vilket jag är tacksam för. För övrigt så tränar jag med lätta hantlar men kör desto fler upprepningar istället. Att vara vrålstark och köra med tyngsta vikterna på gymmet är inte riktigt min grej.

Jag har satt upp några löparmål inför 2010. Det är inte alls säkert att jag når dem och jag ska försöka att inte bli jättebesviken om det inte blir så. Så här ser de i alla fall ut:

 

• Göteborgsvarvet - njuta av loppet men komma under 1:45 (har ju sprungit 1:37 resp. 1:36 de senaste åren men eftersom det är fokus på marathon i år kommer jag antagligen vara långsammare)
• Stockholm marathon - under 4:00. Dessutom vill jag lägga upp loppet på ett smart sätt så att inte andra halvan blir en pina, vara väl förberedd och starta lugnt alltså!
• Tjejmilen - ha roligt och inte vara allt för långt ifrån 2009 års tid (43:04).
• Lidingöloppet - REVANSCH! Känna mig nöjd efteråt.
• Minst 200 km/månad - eventuella sjukdomar kan givetvis sätta käppar i hjulet för detta mål.
• Fler kvalitetspass - alltså intervaller och backträning.

 

Intervallpass i somras (tänk att få springa i korta tights & linne - vilken dröm!)

Jag behöver en paus från socialpolitiken så därför blir det ett litet inlägg om senaste tidens löpning, som framför allt domineras av snö & kyla! 

Jag gillar vintern och framför allt när det är snö. Det ska vara snö på vintern. Jag gillar även att springa på vintern, trots flera mindre roliga företeelser som dyker upp. Jag känner en slags hatkärlek till vinterlöpning. I fredagskväll var det så kallt att mina ögonfransar frös ihop och jag kunde knappt öppna ögonen, det har faktiskt aldrig hänt förut. Idag halkade jag runt Södermalm i snömodden, skitjobbigt trots att tempot inte var så mycket att hänga i julgranen.

I år har jag dock investerat i ett par broddar, vilket definitivt underlättar där det är halt. Men det är ändå svårt att få till några riktiga kvalitetspass när det ser ut som det gör på gatorna. Jag får vänta tills snön är borta helt enkelt. Kollade runt lite på olika gym för att se vad ett månadskort kostar men ärligt talat är det inte värt 500 kr för att få tillgång till ett löpband. Jag följer mantrat som säger att utomhuslöpning är betydligt med effektivt än löpning på band för att motivera mig när jag ger mig ut i snön!

Broddar

Idag gick jag & Mats upp klockan åtta och åkte till Hellasgården för att åka längdskidor. Vi ville vara där innan alla andra människor. Det var riktigt kallt och fantastiskt vackert när solen gick upp över träden. Dessutom nästan folktomt, precis som vi hoppades. Underbart!

Efter drygt 1,5 vecka i Karlskrona är jag nu tillbaka till Stockholm. Känns sådär ärligt talat. Jag gillar lugnet i min barndomsstad och börjar tröttna allt mer på stressen i storstan. Men förhoppningsvis är det en övergående känsla som försvinner så fort vardagen infinner sig på allvar.

Det verkar i alla fall vara vinter i hela Sverige just nu och så även i Karlskrona, som sannerligen inte är bortskämd med kyla, snö och is. Den enda kylan som brukar existera är den isande vinden från Östersjön. Tyvärr blev det varken skridsko- eller skidåkning nere i Blekinge. Min högsta dröm är att få åka längdskidor i Bastasjö, men det var för lite snö och inga spår under tiden vi var på plats. Det blev däremot en härlig promenad på Saltö och Dragsö med Mats & Hampus.

Vackra stad

 

Jag gillar inte isen om jag inte har säkerhetsutrustning

 

Lillebror är inte rädd för isen