Lisakarinmatilda

När jag är ute på ett långpass hinner många tankar passera hjärnan. Vissa tankar försvinner lika fort som de kommit men andra saker funderar man lite längre på och till och med återkommer till senare under passet. Ibland kan lösningar på problem komma till mig under en löprunda, sådana problem som jag länge funderat på. Men det som oftast tar upp mina tankar är händelser och människor i omgivningen, framför allt det sistnämnda. Jag har ganska bra koll på människor som jag möter eller springer förbi. Jag känner till och med igen vissa (framför allt andra löpare) om jag mött dem under något annat pass.

Detta gäller även människor som promenerar och det var en sådan person som jag stötte på idag. Jag har sett denna kvinna flera gånger förut och idag såg jag henne TVÅ gånger under min 19 km-runda. Anledningen till att jag lägger märker till henne är antagligen hennes otroligt magra kropp. Kvinnan har helt klart någon form av ätstörning. Hon ser ut som en smal 9-åring i kroppen och promenerar alltid i snabbt tempo. Dessutom har hon alltid, oavsett årstid, vinterjacka, mössa och stora vantar på sig. Hennes utmärglade ansikte försvinner under mössan och benen är inte i närheten av att fylla ut de som på en normalviktig person skulle vara ett par tighta träningsbyxor. Det gör ont i mig att se henne. Jag får tudelade känslor när jag passerar henne. Jag hoppas att jag inte fungerar som ett skräckexempel utan som en förebild för henne, viktmässigt alltså. Men tyvärr reflekterar hon antagligen inte alls över mig och gör hon det så är det antagligen som ett skräckexempel på hur hon inte vill se ut.

Jag hoppas så att kvinnan får den hjälp hon behöver.