Lisakarinmatilda

Det blev ingen Premiärmil för mig igår. Jag kände mig inte helt frisk. Men den främsta orsaken till att det inte blev start är en annan. Något som är så mycket viktigare att lägga fokus vid än ett fjuttigt lopp. Något som gör att en inser vad som är viktigt i livet och att livet kan förändras på bara en sekund.

På söndag är det alltså dags för Premiärmilen. För mig blir det första loppet sedan Hässelbyloppet i oktober 2012 (förutom Blodomloppet förra året då jag gravid i vecka 27 joggade runt). Fast jag är inte HELT säker på att det blir start på söndag. Men det lutar åt det.

 

Dagens vagnjogg var nämligen en ganska flåsig historia så förkylningen har nog inte släppt helt. Men förhoppningsvis hinner jag friskna till ytterligare innan söndag. Kroppen kändes i alla fall pigg idag så jag är hoppfull.

 

Vad gäller målsättningen så hade jag tidigare tänkt att sikta på sub 45 på Premiärmilen. I dagsläget känns tyvärr det något för tufft. Om jag känner mig frisk så kommer jag såklart att gå för fullt och hoppas då springa runt 46 minuter. Ja under 47 min är jag ganska säker på att jag klarar om jag är helt kurant så det får väl bli målet då. Men om jag känner mig något krasslig men ändå tillräckligt pigg för att kunna springa så är målsättningen att ha så roligt som möjligt och njuta, tiden har ingen betydelse. Roligt ska det såklart bli oavsett om jag tänker satsa mot en viss tid eller inte. Äntligen lopp-dags igen!

 

Jag spurtar i mål - Tjejmilen 2012

Efter att i början av veckan känt mig lite småförkyld så trodde jag att jag var frisk i fredags och gav mig ut på en 9 kilometer lång vagnjogg. Känslan var seg men det var skönt att äntligen röra på sig.

 

Igår vaknade jag dock tjock i hals och näsaamt med huvudvärk - jätteförkyld! Och det håller i sig även idag, Förmodligen förvärrade jag sjukdomen genom löpningen i fredags. Så dumt. Förutsättningarna inför nästa helg Premiärmil känns riktigt usla och jag kommer revidera min målsättning något. Återkommer om det i ett annat inlägg för nu ska jag kurera mig med glass.

Herregud vad lite träning det har blivit på sistone! Förra veckan lyckades jag få till två löppass, vilket visserligen var målet så det får väl ändå vara godkänt. Men det känns aningen fjuttigt. Denna vecka har jag vagnsprungit en gång och kört ett hemma-styrkepass, vilket också känns på tok för lite. Tyvärr är inte träningen heller av någon högre kvalitet för tillfället då all energi i första hand går till Siri (vilket jag såklart vill!) och det som blir över läggs på flytt-fix. 

 

Både Siri och jag är dessutom snoriga och allmänt hängiga, vilket inte är kompatibelt med träning för min del. Lägg därtill ett hyffsat rejält snötäcke som kom under gårdagen som försvårar vagnspringet något oerhört så förstår ni nog att det känns en aning frustrerande att inte hinna/kunna träna som jag vill. Nu hoppas jag verkligen att både förkylningen och snön försvinner illa kvickt så kanske det kan bli spring imorgon och/eller till helgen. Om det blir kvalitet eller med vagn spelar ingen roll, bara jag får springa.

 

 

Denna och delvis nästa vecka kommer vara riktigt hektiska. Vi flyttar till helgen och med allt vad det innebär så kommer det bli svårt att få till (prioritera) träningen. Förhoppningen är att klämma in ett par löppass i alla fall. Men vi får se. Jag har dessutom åkt på någon slags näckspärr som gör rejält ont samt en lättare förkylning med täppt näsa och pyttelite halsont. All träning som blir av för tillfället får därför ses som bonus.

 

I söndags lyckades jag i alla fall hinna med ett snabbdistanspass om 6 km hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Tempot var riktigt bra och jag kände inte av bäckenbotten alls under passet. Så att springa fort verkar ju funka i alla fall, vilket känns bra eftersom säsongens första lopp snart är här - Premiärmilen den 30 mars! Vilka ska springa?

I helgen blev Siri hela sex månader. Tänk vad tiden går fort! När Siri var nyfödd trodde jag att jag skulle springa ganska många mil i vecka vid det här laget. Ja kanske till och med vara tillbaka där jag var innan graviditeten. Så är det inte.

 

Jag har varit extra lyhörd på kroppens signaler senaste tiden och därför bestämt mig för att inte trappa upp löpningen mer för tillfället. Ja kanske till och med minska ner löpningen. Men det hoppas jag slippa. Just nu springer jag 3-4 pass/vecka och sammanlagt ungefär 30-40 km.

 

I lördags ilade det rejält i bäckenet när jag skulle springa (ungefär som foglossning) och jag fick helt enkelt avbryta och vända hem. Istället åkte jag till gymmet och körde intervaller på crosstrainern, vilket var förvånansvärt tufft och roligt!

 

I söndags och även idag kändes dock löpningen jättebra och då njuter jag extra mycket. Men från och med nu kommer jag att lyssna kroppen och lyda den. Att årets löparsäsong blir därefter är ju självklart och inget som stressar mig. Min kropp ska ju vara med mig hela livet!