Lisakarinmatilda

Jag har en himla bra förmåga, jag kan nämligen lura mig själv. Denna förmåga hade jag stor användning av idag när det stod kvalitetspass på träningsschemat. Det började med att jag som vanligt var otroligt osugen på att springa fort. Det är ju så jobbigt! Jag ville inget hellre än att springa ett mysigt distanspass i ett behagligt tempo. Istället för kvalitetspass bestämmer jag mig att det är ett sådant pass det får bli idag. Ett tempo runt 4:50-4:55 min/km blir toppen tänker jag. Då trivs jag och helt plötsligt känns det inte alls jobbigt att ge sig ut.

Det behagliga distanstempo hålls i 3-4 km och det känns himla bra. Men så händer det något. Långsamt ökar tempot och kilometerhastigheterna sjunker. Helt plötsligt är jag nere på hastigheter under 4:30 min/km, utan att jag riktigt märker det själv. Kilometer efter kilometer avverkas allt fortare och när det är ca. 3 km kvar jag tänker att om jag nu ändå har sprungit fort fram till nu så kan jag lika gärna göra det resten av passet också. Sista två kilometrarna går i ett för mig rasande tempo, dvs. runt 4:00 min/km. Helt plötsligt är jag hemma och klockan visar att snittet för hela rundan blev 4:33 min/km. Ett tempopass med uppjogg alltså! Jag är verkligen lättlurad.