Lisakarinmatilda

Kikar bara in lite snabbt här på bloggen för en kort uppdatering. Jag börjar känna mig bättre i kroppen (bäckenbotten) igen och det i kombination med att det nu har blivit svalare ute så känns löpningen allt roligare. Vi får verkligen hoppas att det fortsätter så!

 

Nästa lopp jag ska springa är Stockholm halvmarathon i mitten av september. Målet där blir att slå tiden från Göteborgsvarvet (1:36:12). Fast främsta målet är att vara fri från smärta. Det ser ju dock lovande ut!

 

I övrigt så är det fullt upp i livet just nu, det händer en hel del. Jag återkommer om det vid ett senare tillfälle.

Ännu några veckor har passerat och jag har hunnit med två lopp sedan jag skrev sist. Först ut var ju Kraftprovet i Trollhättan. Ett 11,6 km långt och rejält kuperat lopp kring slussarna och fallen. Nedan följer en kort och förenklad sammanfattning av loppet.

 

Varmt och svettigt! Tung andning hela loppet och lunchen höll på att "komma upp". Inte min bästa dag och fick aldrig något riktigt flyt i löpningen. Hade som (guld)måltid att springa under 52 min. Korsade mållinjen på 52:37 (placering 23) och var helt slut. Kände mig nöjd med min prestation. Smärtan i bäckenbotten hade jag bara anat vid något tillfälle men det gjorde aldrig riktigt ont. Hurra! Kraftprovet är ett roligt lopp längs en vacker bana och med mycket publik.

 

Ett par veckor senare (i torsdags) var det dags för nästa lopp, Karlskrona stadslopp. Ett nytt lopp i staden där jag vuxit upp. Två olika distanser att välja på, 5 eller 10 km. Jag sprang 10 km. Så här gick det:

 

Varmt och svettigt även denna gång! Bra flyt och en lätt känsla första 5 km trots en knixig och ganska kuperad bana (tid 20:58 på första fem). Tappade tyvärr väldigt mycket andra halvan (framför allt uppför) som dessutom inleddes med en öm bäckenbotten (högg till i en nerförsbacke men det onda försvann/minskade lyckligtvis sedan!). Sprang i mål på 42:44 (fjärde plats). Upplevde att jag saknar utållighet i högt tempo och känner mig frustrerad över att vara så långt ifrån min tidigare kapacitet (före bebis) samt att kroppen inte är helt återställd (efter bebis). Men Karlskrona stadslopp var ett trevligt och välordnat arrangemang längs en vacker bana på Trossö.

 

Just nu funderar jag mycket på framtiden vad gäller löpning. Min kropp är uppenbarligen långt ifrån återställd från graviditet och förlossning trots att min dotter fyller 1 år i slutet av augusti. Vilken väg jag ska gå och vad som blir mina mål med träningen framöver återstår därför att se!

 

Snacka om sommarstiljte här på bloggen! Ja det är dålig uppdatering på flera bloggar under sommaren vilket ju känns ganska självklart. Det finns ju så mycket annat att göra än att läsa eller skriva blogginlägg.

 

Jag har semester/föräldraledigt nu och njuter massvis. Som vanligt på sommaren så åker vi på Sverigeturné till vänner och familj. Just nu befinner jag mig på gräsmattan hos mina svärföräldrar i Trollhättan.

 

På löparfronten så är det finns det både positiva och negativa händelser. Konditionsmässigt känner jag mig i bra form och tycker att löpningen är väldigt rolig just nu. Tyvärr har jag fått en del problem med bäckenbotten igen. Det liksom ilar till ordentligt, ja nästa hugger. Det känns såklart väldigt tråkigt. Senaste löppasset kände jag dock endast av det onda lite då och då. Det var heller inte särskilt smärtsamt. På fredag är det tänkt att jag ska springa Kraftprovet. Som det känns i nuläget så kommer jag att starta men om den huggande smärtan kommer så bryter jag. Jag vill ju inte riskera något!

 

Hoppas ni har det bra i sommarvärmen!

För någon månad sedan så sa jag upp mitt gymkort eftersom jag inte tyckte att jag utnyttjade det tillräckligt mycket i förhållande till priset. Ett bra beslut känner jag.

 

Nu när jag jobbar så vill jag verkligen inte gå till ett gym och träna när jag slutar för dagen. Jag vill bara hem. Att sedan träna styrka hemma efter att Siri har somnat funkar däremot fint. Ikväll blev det ett styrkepass på ungefär 30 minuter med enbart kroppen som vikt. Tack vare att jag tränade gympa i många år som tonåring så har jag en bank i huvudet av bra styrkeövningar. Styrkan avslutades med en korta yoga-session.

 

En annan bra grej med styrketräning hemma är att jag kan ha fotbolls-VM på i bakgrunden. Två flugor i en smäll liksom!

 

Även om bloggen inte uppdateras särskilt flitigt just nu så betyder det inte att jag inte springer. Antal träningspass är lyckligtvis betydligt fler än antal blogginlägg!

 

För tillfället springer jag ungefär fyra pass i veckan varav minst ett kvalitetspass. Det känns lagom just nu och var ungefär vad jag hade tänkt mig nu när jag har börjat jobba.

 

Förra veckan bestod kvalitetspasset av intervallstege, vilket är en hemmasnickrad variant av intervaller. Enkelt upplägg och varierande! Så här ser det ut: 200 m - 400 m - 600 m - 800 m - 1000 m - 1000 m - 800 m - 600 m - 400 m - 200 m. En stege (eller kanske trappa kanske?) alltså, upp och ner. Vilan mellan intervallerna låg runt 45 sekunder på de korta och ca. 75 sek på de längre (800 meter och tusingar).

 

Jag springer nästan alltid intervaller på bana. Då slipper jag tänka och jag kan lägga allt fokus på att springa. Okej, det kanske inte är jätteroligt (omgivningen och underlaget ser ju typ likadan(t) ut hela tiden) men det funkar bra för mig. Att springa intervaller är ju oftast inte sådär våldsamt roligt oavsett var de utförs. Det bästa med intervaller är faktiskt känslan efteråt, tycker jag i alla fall.

 

 

 

 

 

Förra veckan lyckades jag få till riktigt mycket och bra träning (läs: spring). För att vara jag och just nu alltså. Här kommer en kort sammanfattning:

 

Antal träningspass: nio (varav ett egentligen inte räknas då det endast bestod av plankan i typ 5 min sammanlagt)

Antal löppass: fem

Antal kvalitetspass: ett (snabbdistans)

Antal långpass: ett (ungefär 21 km)

Antal vagnjoggar: ett

Antal styrkepass: tre (varav ett alltså var det där miniminipasset plankan), ett hemma och ett på utegym

Antal kilometrar: 60,33 km

Antal rörlighetspass: ett

 

I dagsläget är det här en "drömvecka" för mig och något jag strävar mot. Men om det vissa veckor blir mindre träningsmängd (vilket det garanterat blir!) så kommer jag inte gräva ner mig för det. Jag är nöjd ändå.

 

Dessutom så väntar jag på den där "boosten" som många kvinnor upplever efter att de fött barn, alltså att de blir bättre (snabbare, starkare etc) än tidigare! För den kommer väl?! Haha.

Uppförsbackar har aldrig varit min starka sida. Jag har helt enkelt för klena ben. Konditionen orkar mer än benen. Men efter många mil i Nackareservatets skogar så har jag ändå byggt upp en okej kapacitet uppför. Tyvärr upplever jag att mycket av den försvann under graviditeten då träningen låg på en mer blygsam nivå än vad den brukar för mig. 

 

Eftersom jag ska springa några kuperade lopp nu framöver (Kraftprovet och Lidingöloppet) så är det därför på sin plats att (återigen) bli stark uppför! Som bekant blir man bra på det man tränar och därför kommer jag att springa en del backpass nu i sommar.

 

Jag har redan hunnit med ett par backpass i Hammarbybacken varav det ena för några veckor sedan och så ett idag. Men det räcker ju inte. Fler ska det bli! Ja nog ska jag få till ett backpass varannan vecka åtminstone kombinerat med kuperade distanspass varje vecka. Nu är det projekt stark uppför som gäller!

 

 

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Jag har ju börjat jobba efter föräldraledigheten och tiden är knapp. Men tränar gör jag såklart. Dock blev jag förkyld efter Varvet så särskilt mycket träning har det inte blivit sedan dess. Första passen efter loppet var dessutom en riktigt sega och tunga (berodde också på värmen!). Det märktes att kroppen inte sprungit lopp på länge då återhämtningen har tagit längre tid än vanligt.

 

Fast nu känner jag mig återställd, från både Varvet och förkylningen och senaste dagarna har jag fått till ett par riktigt bra pass med lätt känsla. Idag var vi inne och hejade på löparna som sprang Stockholm marathon. Gissa om jag blev sugen på att springa nästa år! Får nog ta mig en rejäl funderare på det...

 

Jag har faktiskt anmält mig till en hel del lopp nu under året. Nästa lopp ut är Kraftprovet den 18 juli. Ett kuperat lopp om 11,6 km i Trollhättan. Ska bli jättekul! Två veckor senare är planen att jag ska springa ett lopp i min hemstad, Karlskrona stadslopp. Loppet är helt nytt och har distanser på 5 eller 10 km. Jag ska springa 10 km. I september blir det sedan Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet 30 km. Slutligen är det Tunnel Run i november som jag ska springa via jobbet. Eventuellt blir det även Hässelbyloppet i oktober och kanske något mer lopp.

 

En hel del på gång alltså. Jag har mål med de flesta loppen, vilket jag såklart kommer att återkomma till.

I lördags var det alltså dags för Göteborgsvarvet 2014. Eftersom det var två år sedan jag sprang Varvet senast så såg jag fram emot det extra mycket. Ja jag hade faktiskt bara positiva tankar innan och var inte det minsta nervös, vilket jag brukar vara.

 

Som planerat så ställde jag mig sist i startgrupp 1 för att inte hindra någon. Strax efter startskottet var det rusning som vanligt och även jag gick ut i högre tempo än planerat. Dock sprang nästan alla andra i startgruppen snabbare och genom Slottskogen var det väldigt glest och jag sprang nästan ensam, vilket var riktigt häftigt eftersom Varvet är ett gigantiskt lopp och det är massor av publik.

 

Jag bestämde mig ganska tidigt under loppet för att inte titta på klockan utan istället springa på känslan. Och känslan första 10 km var jättelätt! Men rädslan för att ha öppnat lite för hårt gnagde. Jag försökte dock hålla uppe tempot och lyckades bra med det.

 

Uppför Götaälvbron (runt 15 km) gick det dock segt. Jag återhämtade mig något nerför bron men genom Göteborgs centrala delar var det riktigt jobbigt och jag önskade att loppet skulle vara slut efter typ 18 km. Men en halvmara är ju 21,1 km så det var bara att bita ihop.

 

Av någon anledning så har jag varje år glömt bort hur tuffa de två sista kilometrarna är. Så även i år. Eftersom jag sedan länge hade insett att jag skulle klara att springa under 1:40 så började jag hoppas på en tid ner mot 1:35 och försökte spurta. Men eftersom jag alltså hade glömt bort backarna på slutet så nådde jag inte riktigt den tiden. Benen hade inte mycket av spurt i sig tyvärr (fast en liten ökning sista kilometern lyckades jag få till!).

 

Men vad gjorde det? Jag överträffade mig själv då jag lyckades springa på 1:36:12, vilket är min tredje bästa tid på Varvet. Känslan som jag hade i ungefär 14 km tar jag dessutom med mig. Jag är dessutom riktigt sugen på att springa fler halvmaror i år!

 

Japp det blev tiden på årets Göteborgsvarv! Helt klart bättre än väntat. Inramningen av loppet var bästa tänkbara med värme, strålande sol och massa publik. En längre redogörelse av loppet kommer.

Nu är det bara två dagar kvar till årets Göteborgsvarv. Det blir mitt första lopp (utan bebis i magen) sedan Hässelbyloppet 2012. En hel evighet sedan ju!

 

Göteborgsvarvet har en speciell plats i mitt hjärta. Det var nämligen det första lopp som jag sprang som vuxen (2006). Sedan har det blivit ett antal Varv och i år springer jag mitt åttonde! Förra året avstod jag eftersom jag var gravid.

 

Jag ser fram emot loppet på lördag. Det ska bli kul att springa! Jag har dock aldrig varit så "blank" inför ett lopp förut. Ärligt talat så vet jag inte alls vilken kapacitet jag har men jag tror (och hoppas!) på en tid mellan 1:40-1:45. Fint väder (som det nästan alltid är på Varvet!) ska det i alla fall bli så njuta ska jag försöka att göra. Dessutom är halvmaran en favoritdistans.

 

Igår sprang jag intervaller på bana (7x400 m) för att få upp farten lite. Eventuellt så tog jag ut mig lite väl mycket då jag känner mig något sliten i benen idag. Men förhoppningsvis så släpper det till lördag. Dessutom så har jag en liten liten känning i halsen, vilket jag dock hoppas bara är inbillning som vanligt inför lopp.

 

Eftersom jag är seedad genom min tid från 2012 (1:29) så startar jag i första startgrupp kl. 13 och har startnummer 897. Jag har aldrig haft ett tre-siffrigt startnummer i Varvet tidigare! Att få stå längst fram ska jag verkligen njuta av för det kanske aldrig händer igen. Dock kommer jag att ställa mig längst bak i min startgrupp för att inte hindra någon, jag kommer ju inte direkt att springa på 2012 års tid.

 

Om några timmar styr vi bilen mot Västergötland. Jag är peppad!

 

Sedan flera år tillbaka (kanske fyra?) så har jag haft ont i min vänstra häl. Under hösten 2012 eskalerade smärtan och jag hade planer på att göra något radikalt för att äntligen bli bra (typ sluta springa!). Men lägligt nog blev jag gravid och då uppstod ett naturligt tillfälle att låta hälen få vila eftersom löpningen successivt minskade. Ja jag tror faktiskt inte att jag kände något i hälen under graviditeten. Och inte heller när jag startade upp löpningen igen i höstas.

 

Men nu gör det dessvärre ont igen. Det är inte lika smärtsamt som 2012, inte än i alla fall. Jag har tidigare i perioder gjort en hel del rehab-övningar, vilket har hjälpt. Men på något sätt tar det emot att rehabilitera. Rehabilitering är ju inte direkt den roligaste träningen! Men nu är det banne mig skärpning på den fronten! Olika varianter av tåhävningar ska göras varje kväll. För en ond häl och löpning är ingen bra kombination.

Jag tänkte skriva ner några tankar kring hur det är att springa med barnvagn och vad jag tycker är viktigt. Jag är inte på något sätt expert och många tycker säkert helt annorlunda.

 

Innan Siri kom till världen så köpte vi en (begagnad) Mountain buggy urban jungle (trehjulig vagn, lätt och smidig) men övertog även en Brio från 2008 (vet inte vad modellen heter men det är en robust klassisk modell med fyra fasta hjul).

 

Tanken var att Buggyn skulle vara huvudvagnen. Så blev det inte. Vi upplevde den alldeles för stötig, både vad gäller promenader och (framför allt) löpning. Det kändes inte alls bra att låta sin pyttebebis skumpa runt där i så vi bestämde oss ganska snabbt för att Brion fick bli den vagn vi använde.  

 

Både jag och min sambo har sprungit massa mil med Brion och trots att den är stor och tung (18 kg utan barn!) så tycker jag att det har fungerat utmärkt. Tack vare fjädringen så har den verkligen glidit fram och Siri har legat jättebra i den. Ja vi har faktiskt sprungit flera rundor i skogen och ibland på steniga stigar men det har aldrig varit några problem. Med Buggyn tyckte jag att det skumpade för mycket på en vanlig grusväg!

 

Nu när Siri är större och tyngre har vi dock börjat använda Buggyn vid löpning. Den är fortfarande mycket mer stötig än Brion men nu sitter Siri upp och är fastspänd, vilket gör att hon inte påverkas av stötarna lika mycket. Till skillnad från Brion så sitter Siri dessutom framåtvänd i Buggyn, vilket hon gillar skarpt! Brion är dock fortfarande vår huvudvagn i vardagen.

 

Så småningom så kommer vi förmodligen att köpa en "riktig" löparvagn. Förutom att springa med den så är det även viktigt att den går att koppla på på cykeln samt inte kostar en halv förmögenhet. Tips är alltid välkommet!

 

Lite mer konkret tycker jag alltså:

- En löparvagn är inte nödvändigt, det går alldeles utmärkt med en vanlig. Ju tyngre desto bättre! :-)

 

Andra tips vad gäller vagnlöpning är:

- Tänk på hållningen och sug in magen - stolt hållning!

- Var försiktig i nedförsbackar (jag promenderade alltid nerför första månaden då jag upplevde att kroppen inte riktigt klarade av stötmomentet samt vagnens tyngd)

- Glöm tempot och fokusera på känslan alternativt pulsen

- Var beredd på att passet kan få kortas ner eller avbrytas då det faktiskt är någon annan som "styr"

 

Ja det var några tips. Jag lär återkomma i ämnet. Att vagnspringa är roligt!

 

I helgen som gått så fick jag till tre riktigt bra löppass! Med bra menar jag tempo men framför allt känslan. Känslan under alla tre passen var att jag faktiskt börja hitta tillbaka till mitt gamla löpar-jag, även om det är en bit kvar.

 

I fredags sprang hela familjen runt vackra Årstaviken. Det började lite segt men blev allt lättare allteftersom och framför allt så kände jag mig stark uppför. Klockan stannade på drygt 10 km och tiden 50:02 (4:58 min/km).

 

Lördagen bjöd lite oväntat på snabbdistans på bana. Jag kände att jag ville testa mig själv då jag i nuläget är väldigt osäker på vilket tempo jag egentligen har i kroppen. Efter en kort upjogg om 1,5 km så kutade jag 12,5 varv runt Enskede idrottsplats, som för dagen var full av fotbollsspelare och friidrottare. De 5 kilometrarna klockades på 21:29 (4:18 min/km), vilket jag såklart är nöjd med. Men ärligt talat så hade jag hoppats på lite snabbare. Jaja, det får bli nästa gång!

 

Helgträningen avslutades med 15 km distans på lätta ben (där jag på slutet stötte ihop med Andréa som var ute och långpassade). Eftersom jag inte alls kände mig sliten från femman dagen innan så sprang jag i ett något högre tempo än vad som var planen från början. Det gäller ju att passa på när kroppen svarar! Snittempot blev 4:49 min/km, vilket faktiskt inte är så jättelångt ifrån vad jag med lätthet kunde prestera före graviditeten (dock med lägre puls då).

 

Helgens löpning gör att jag känner mig hoppfull och positiv. Ja jag har faktiskt så höga förväntningar på löpningen framöver att jag i huvudet har börjat formulera ett mål, ett riktigt tufft sådant. Men det återkommer jag till så småningom!

 

Om ungefär två veckor så börjar jag att jobba igen. Då ska Siri vara hemma med sin pappa. Att återgå till jobbet känns faktiskt helt okej. Jag ser fram emot att träffa mina kollegor. Jag kommer bara att jobba i sju veckor (och arbetstiden är "sommartid vilket innebär 35 min kortare arbetsdag än vanligt) för att sedan gå på ledighet igen. Efter sommaren kommer jag att jobba 60 procent. Under hösten kommer vi nämligen att dela på föräldraledigheten. Känns riktigt lyxigt!

 

Det jag skulle komma till var att när jag nu återgår till jobbet så kommer jag behöva strukturera och planera min träning mer än vad jag gjort under föräldraledigheten. Nu har jag liksom tränat det som känts bra för dagen. Det upplägget kommer inte fungera när jag jobbar. Om jag har strukturerade dagar så behöver jag även ha strukturerad träning!

 

Planen är minst fyra löppass i veckan samt ett styrkepass (om så bara ett kort sådant). Jag hoppas även få till ett rörlighetspass i veckan men om tiden (och motivationen?) är knapp så ryker tyvärr detta. Av de fyra löppassen så ska ett vara av kvalitet, vilket jag inte inte tycker är för mycket begärt av mig själv. Ja jag kanske till och med ska ta och köpa mig en kalender för att lättare planera träningen?!

En sak som jag ofta tänker på (och gjorde även innan jag fick barn) är att jag verkligen vill att Siri (och eventuella framtida barn) ska få uppleva den glädje för träning som jag känner och alltid har känt. Jag ser det som min uppgift att föra glädjen vidare. Men det är ingen lätt uppgift då det finns risk för att träningen upplevs som ett "måste", vilket jag tror är nära kopplat till negativa känslor. 

 

Ett sätt att föra vidare rörelseglädjen till sina barn tror jag är att tidigt visa att det är en del av vardagen, en livsstil helt enkelt. Exempel på detta kan vara att ibland cykla istället för att ta bilen eller besöka platser som uppmuntrar till fysisk lek (kanske en skog?). Framför allt så tror jag att genom att visa sina barn att jag som vuxen rör på mig och tycker att det är roligt så kommer man långt. Barn gör ju som bekant som vi vuxna göra och inte som vi säger!

 

För egen del har jag börjat ta tag i denna viktiga uppgift. I nuläget handlar den främst om att Siri ofta får följa med oss när vi tränar. Jag tror att hon på så sätt får en positiv bild av träning och som något lustfyllt vi gör hela familjen. Så småningom hoppas jag såklart att hon kommer att kunna delta mer aktivt, på sitt sätt såklart.

 

 

Eftersom helgen är fullbokad med diverse aktiviteter och jag gärna ville få till ett långpass nu när kroppen känns bra (Göteborgsvarvet närmar ju sig med stormsteg!) så fick jag helt enkelt ge mig ut en kväll i veckan. Igår när Mats kom hem från jobbet så stack jag ut på en 20 km lång runda i Stockholms centrala delar. Bättre kväll kunde jag nog inte ha valt för det var varmt, soligt och fantastiskt vackert överallt! Ja jag sprang faktiskt hela passet i korta tights och t-shirt. Underbart!

 

Vad gäller kroppen så var den aningen sliten från söndagens intervall-pass vilket framför allt resulterade i stela och tunga ben. Dessutom så var jag allt annat än snabb uppför (har lite att slipa på inför Lidingöloppet där!). Jag höll ett lugnt tempo och därför var det konditionsmässigt lätt. Men det bästa av allt var såklart att jag inte kände något alls i bäckenbotten. Kroppen fortsätter att samarbeta alltså. Hurra!

Vilken härlig påsk det har varit! Vi har varit hos mina svärföräldrar i Trollhättan och där var det (precis som på de flesta håll i Sverige) strålande solsken och underbar vårvärme. Perfekt för löpning alltså.

 

För min del blev det två riktigt bra pass under påskhelgen. På långfredagen sprang jag & Mats drygt 15 km distans, vilket gick riktigt bra trots en rejäl motvind i början. När jag har tränat inför marathon så har långfredagen alltid inneburit långpass men med nuvarande amibitionsnivå så var 15 km helt tillräckligt. Fast jag börjar längta lite lite efter något längre distanser nu när kroppen känns redo.

 

På påskdagen gav vi oss till Edsborgs IP för intervaller, 5x1000 m. Siri följde med som hejaklack. Kanske var det därför det gick snabbare än jag hade hoppats? "Förr" så sprang jag tusingar på tider runt 3:50-3:55 och för att vara första tusingarna på över 1,5 år så hoppades jag i alla fall kunna springa på 4:10-4:15. Men samtliga gick faktiskt fortare än så. Den snabbaste sprang jag på 3:59 och den långsammaste på 4:05! Hyffsat jämna och snabba alltså. Givetvis var det så jobbigt att jag stundstals trodde att jag skulle svimma. Men det är såå värt det efteråt. Nöjd som tusan! Hehe...

 

 

Ja som rubriken antyder så är det nu betydligt positivare tongångar här på bloggen än vad det har varit på ett tag.

 

Efter nästan en månads förkylning (som visserligen har kommit och gått) så känner jag mig nu så gott som frisk. Hurra! Lite täppt näsa på morgonen bara men det räknas inte.

 

Vad gäller det onda i bäckenbotten så har det i princip försvunnit (peppar, peppar). Helt fantastiskt och ingen är gladare än jag! Den främsta anledningen till att det känns bra är förmodligen att jag har slutat amma. Eller egentligen var det inte jag som slutade utan det var Siri. Hon tittade oförstående på mig och ville inte alls längre. Så det var ett gemensamt beslut. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta med nattamning ett tag till men så blev det inte. Nu är det ingen mat alls på natten längre, vilket funkar jättebra.

 

Att vara frisk och smärtfri leder såklart till att motivationen för att springa är större än på mycket länge. Nu är jag rejält sugen på att slipa formen och kanske till och mer lägga upp en ordentlig plan för träningen. Jag har i alla fall börjat veckan på bästa sätt. Vagnjogg följt av styrka igår och snabbdistans idag. Nu jäklar får inget stoppa mig!

I oktober skrev jag ett inlägg om vilka tidsmål jag hade för den här löparsäsongen. Det var innan jag fick problem med bäckenbotten. Det i kombination med den förkylning som jag nu haft (mer eller mindre) i ungefär fyra veckor gör att jag ändrar mina mål.

 

 

Vad gäller Göteborgsvarvet den 17 maj så är mitt mål att överhuvudtaget kunna delta och om det är möjligt springa på en tid runt 1:45.

 

Lidingöloppet som går i september är jag fortfarande hoppfull inför då jag tror (och framför allt hoppas!) att jag är återställd i kroppen vid det laget. Att slå mitt personliga rekort på 2:27 känns dock aningen för tufft i nuläget. Exakt vilket tidsmål jag kommer ha där får jag helt enkelt återkomma med.

 

Jag vill även springa några millopp, vilket jag har fått ännu mer sug efter eftersom jag inte deltog i Premiärmilen. Men först måste jag bli helt frisk. Jag kommer förhoppningsvis även att springa Kraftprovet i Trollhättan i sommar. Tidsmål där får jag också återkomma med!

 

Även om jag känner mig lite nedslagen över att min löpning just nu ser ut som den gör så är jag hoppfull. Jag hostar ganska rejält fortfarande men sprang en kort och lugn vagnjogg igår. Känslan i kroppen var då lätt och bäckenbotten kändes inte av något alls. Som jag skrivit tidigare - nu blickar jag framåt!