Lisakarinmatilda

Backar är något som jag har en kluven känsla till när det gäller löpning. Jag både hatar och älskar dem. Samtidigt. Kanske känner andra löpare likadant?

Eftersom jag lever ihop med en man som är starkare än någon annan jag träffat i uppförsbackar så har jag alltid sett mig som en dålig backlöpare. Mats springer ifrån mig på ett kick så fort det börjar gå lite uppför. Framför allt om det är riktigt brant.

Men efter fyra Lidingölopp har jag insett att jag kanske inte är så dålig på att springa uppför. De löpare som jag då är omgiven av springer jag minst lika ofta förbi som jag själv blir förbisprungen av. Fast det betyder ju inte att jag gillar backar.

Att springa uppför är alltid jobbigt. Jag känner mig väldigt sällan stark i backar och det är frustrerande. Men jag vet att jag har blivit bättre på att springa uppför och att det finns ytterligare förbättringspotential. Så jag tänker fortsätta att kämpa på. Helst vill jag bli lika bra uppför som nedför. För nedförsbackar är något jag behärskar.