Lisakarinmatilda

Jag lovade ju en race-rapport under gårdagen men på grund av ett fullspäckat schema hanns det inte med. Men här kommer den.

Inför loppet var jag nervös som vanligt. Jag är egentligen inte särskilt nervös inför själva tävlingsmomentet utan snarare inför att vetskapen om att det kommer bli väldigt jobbigt. För det är väldigt jobbigt att springa en mil, åtminstone om man ska springa den på sin maximala kapacitet.

Vid starten fick jag stå framme med de allra snabbaste löparna, vilket kändes skitkul men också fel. Som om jag har smugit in där utan att fråga! Jag känner mig inte riktigt bekväm med att endast stå några få startled bakom Isabellah Andersson som en vecka tidigare kom sjua på VM-maran. Men att få stå så långt fram innebär en problemfri start utan trängsel och det tackar jag inte nej till.

När starten gick tokrusade folk som vanligt. Jag tog det lugnare än många andra men klockade ändå första kilometerna på 4:01. Utan att vara särskilt ansträngd alls faktiskt. (Det är så konstigt! Vid exempelvis en 1000 meters intervall på 4:01 skulle jag ju knappast vara pigg efteråt. Tävling är tävling och träning är träning...) Efter första kilometern hittade jag ett bra flyt i löpningen och började passera löpare som hade startat fortare. Jag passerade löpare under hela loppet och blev faktiskt bara omsprungen av en enda tjej. Det var minst sagt en kick för självförtroendet!

Första fem kilometrarna passerade jag på 21:11 och löpningen kändes stabil. Vid det här laget började jag dock känna mig trött och jag började bli orolig att jag hade öppnat för hårt. Denna oro satt kvar i kroppen resten av loppet. Jag var hela tiden rädd för att jag skulle gå in i väggen och tappa tempot. Att jag skulle hålla hela vägen visste jag faktiskt inte förrän på upploppet!

Andra fem sprang jag på 20:49, vilket till och med är snabbare än förra veckans Bellmanstafett. Det är bara att konstatera att jag inte gjorde något bra lopp då.

Jag var verkligen jättetrött och sliten på slutet men lyckades ändå passera några tjejer uppför sista backen, trots att det kändes som om jag knappt tog mig framåt! Det är just backlöpningen som jag tar med mig som det mest positiva från Tjejmilen. Jag märkte att jag var starkare än de flesta andra löpare runt mig när det gick uppför. Personligen har jag alltid sett mig som en svag backlöpare men det beror antagligen på att jag ofta springer med sambon som är rena rama kanonkulan i uppförsbackar. I jämförelse med honom är jag en snigel uppför men jag får nog tänka om när det gäller det där. Det känns ju himla bra med tanke på Aborrbacken med vänner som jag ska besöka om knappt tre veckor!

Tiden blev alltså exakt 42 min, vilket bara är 5 sekunder långsammare än mitt personbästa från Hässelbyloppet förra året. Eftersom jag uppfattar Tjejmilen-banan som betydligt jobbigare än Hässelbylopps-banan så är jag jättenöjd. Jag hade hoppats på 42:30 så det här var helt klart ett positivt formbesked!

Tjejmilen är verkligen ett fantastiskt roligt lopp och alla som tar sig runt är vinnare. Flera vänner (Klara, Maja, Nina, Sofie, Åsa) till mig presterade helt otroligt bra och jag är säker på att ni andra som också sprang gjorde det! Heja alla tjejer!

Tjejmilen innan start - strålande väder!

 

Spurten