Lisakarinmatilda

Det var på ganska stumma ben som jag tog mig runt Årstaviken idag. Antagligen berodde det på att jag tidigare cyklade till och från skolan. För mig är det helt omöjligt att cykla lugnt. Jag trampar på så fort jag bara kan och tävlar med alla andra cyklister. Jag bara måste förbi allt och alla. Då får man betala priset med trötta ben på löppasset. Frågan är om det är värt det. Egentligen inte. Men det är en himla härlig känsla att ha varit snabbast längs Stadsgårdskajen i alla fall! Väldigt barnsligt, jag vet.

Passet runt Årstaviken gav ändå två besked, ett bra och ett mindre bra. Jag kände mig äntligen som vanligt i kroppen igen. Förhoppningsvis är jag nu så gott som återställd från Kungsholmen runt. Härligt! Det mindre bra beskedet var att jag även kände den där dumma känslan i vaden/hälen. Jag tror faktiskt att det är benhinnorna som krånglar. Skit. Jag håller alla tummar jag har för att det ska försvinna eller åtminstone inte bli värre.

Halvnöjd efter dagens pass