Lisakarinmatilda

Lördagmorgonen började med den "vanliga" frukosten bestående av gröt, smörgås & ägg. Jag har alltid lite svårt att få i mig frukosten inför ett lopp. Även om jag inte upplever att jag är särskilt nervös så är min matlust inte var den brukar vara. Jag får verkligen tvinga i mig varje tugga. Mats & jag laddade upp med lite pepp-musik till frukost. Min favorit är definitivt  I gotta feeling med Black Eyed Peas. Fantastisk pepp-låt!

I bilen till Lidingö var jag lugn. Det var så vackert att åka genom ett lugnt Stockholm som dessutom badade i ett fantastiskt soldis. Väl ute på Lidingö kände vi dessutom att det var riktigt varmt! Jag bestämde mig direkt för att det var kortärmat som gällde. Efter att ha hämtat ut nummerlapparna, kollat på folk, ätit & druckit lite så var det helt plötsligt dags att bege sig mot starten. Mats startade i grupp 1C och jag i grupp 3 så jag ställde mig i min startgrupp strax efter att de första löparna sprungit i väg.

När min start äntligen gick så tänkte jag hela tiden på att jag inte skulle springa för fort i början. Jag tror att det bland annat var därför som jag tog slut förra året. Jag ville inte riskera att upprepa detta misstag. Första kilometrarna var det som vanligt trångt men eftersom jag bestämt mig för att hålla igen tempot så var det inget stort problem. Men när jag närmade mig 5 km insåg jag dock att det visst gick lite FÖR långsamt, 5,5 passerade på 31:25!! Jag försökte öka efter det men då jag passerade 10 km på 53:55 kändes silvermedaljen lååångt borta.

Nästa 5:a ökade jag tempot ytterligare och började passera löpare. Mellan 15 och 20 km är det väldigt kuperat och trots att jag visste att det kunde straffa sig så tryckte jag på ganska mycket då. Jag ville ju så gärna ha den där silvermedaljen! 20,2 km passerade jag på 1:47:00 och jag var nästan i fas med min "plan". Därefter tänkte jag bara på att om jag passerade 25 km runt 2:10 så skulle silvermedaljen vara min. Men sista milen på Lidingöloppet är inte vilken mil som helst!

Men jag var oförskämt pigg. Antagligen tack vare min lugna öppning. 25 km-skylten passerades på 2:10:25! Silvermedaljen kände nu definitivt inom räckhåll.

Jag tryckte på så mycket jag kunde och vågade under sista milen. Vattnet dracks i farten och jag kutade upp för både Aborrbacken & Karins backe snabbare än någon annan. Under hela sista milen var det kanske sammanlagt två-tre personer som passerade mig. Jag var STARK! När en tjej som jag tidigare passerat sprang om mig i början på Karins backe tog jag rygg på henne. Vi passerade ALLA andra löpare som fanns framför oss under de 2 sista kilometrarna. Jag var trött men jag kunde bibehålla tempot. Mycket tack vare den här tjejen som jag tog rygg på. Hon ska ha ett stort tack!!

Sista milen gick på drygt 50 min! Det är riktigt bra med tanke på att man då har 20 km i kroppen och vilka backar som faktiskt finns på den delen av loppet.

Min sluttid blev alltså 2:35:15! Silvermedalj med marginal. Underbart! Och vilket roligt lopp det var! Det bästa är att om jag startar snabbare så kan jag kapa ytterligare minuter. Det gör jag förhoppningsvis nästa år.

Mats sprang på 2:28:56, vilket är en förbättring med några sekunder från förra året. Han är så duktig min karl! Förresten så måste jag skryta lite med min kompis Fredrik som är en grym löpare. Han sprang in som 50:e man på tiden 1:58:52. Hur bra är inte han?! Fredrik slog till och med skidåkaren Oskar Svärd. Galet bra!

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag har fått tillbaka glädjen för Lidingöloppet. Jag längtar redan till nästa år! Att både jag & Mats mådde toppen efter loppet gjorde ju inte saken bättre. Ingen kramp i sjukvårdstältet eller kräkning på Baja-major här inte!