Lisakarinmatilda

...eller vad jag nu ska kalla dem! Jag blev under dagens intervallpass påmind om varför det bara har blivit ett intervallpass i april. Det är ju så fruktansvärt jobbigt att man bara vill lägga sig ner och dö! Och ändå gör man det (inte så ofta som man borde då iofs).

Det blev långa intervaller på dagens pass. Egentligen hade jag velat springa 6x1000 m men insåg, med tanke på vad klockan visade, att det var lite kortare. När jag sedan mätte hemma på kartan visade sig det snarare vara 990 m. Så det blev alltså 6x990 m intervaller med 90 sek ståvila mellan varje. Tur det, annars hade jag varit för snabb för mitt eget bästa. =)

Jag vet att jag i princip maxar på varje intervall och det kanske inte är det mest optimala eftersom man ska orka med samtliga i ungefär samma tempo. Mitt motto är att det får bära eller brista, jag kör så hårt jag kan varje gång. Än så länge har detta sätt att lägga upp intervallpassen funkat i alla fall. Jag lyckas hålla uppe tempo genom alla intervaller. Att tempot ändå skiljer sig lite mellan intervallerna beror istället på att det oftast är lite mer uppför/nerför samt motvind/medvind åt ena hållet.

Tempot under mina 990:or låg mellan 3:31 och 3:51 min/km idag. Det är snabbt det. Och hemskt hemskt jobbigt.

Dödstrött efter dödsintervallerna