Den där mentala biten...
...har verkligen satts på prov denna vinter.
Jag är fullt medveten om att jag har klagat en hel del på vintern i bloggen och förhoppningsvis är det här sista gången på väääldigt länge som ordet vinter kommer nämnas.
Det går inte att bortse från faktumet att det har varit en fruktansvärt lång och tuff löparvinter. För min del har jag fått både snö- och islöpning så det räcker och blir över. Jag, som väldigt sällan har svårt att motivera mig till träning, har faktiskt haft tillfällen då det verkligen har varit kämpigt att ge sig ut och springa.
Det mentala motståndet har handlat om vetskapen om hur jobbigt det kommer att bli och min besvikelse över att inte kunna göra mig själv rättvisa på grund av något som jag inte kan påverka. Snön alltså.
Jag är fullt medveten om dessa negativa tankar och försöker göra något åt dem. Till viss del kan man väl säga att jag lyckas. Jag springer ju faktiskt ändå! Trots att det har kännts tufft att ge sig ut. Fast det beror nog mest på att jag är fruktansvärt envis, vilket iofs är bra. Men jag vill ju känna glädje.
I alla har nog vintern 09/10 gjort att jag blivit lite bättre på att tänka positiva tankar i motiga stunder. Men jag kan definitivt bli bättre. Lite mer mental träning skulle inte sitta fel alltså.
Jag är fullt medveten om att jag har klagat en hel del på vintern i bloggen och förhoppningsvis är det här sista gången på väääldigt länge som ordet vinter kommer nämnas.
Det går inte att bortse från faktumet att det har varit en fruktansvärt lång och tuff löparvinter. För min del har jag fått både snö- och islöpning så det räcker och blir över. Jag, som väldigt sällan har svårt att motivera mig till träning, har faktiskt haft tillfällen då det verkligen har varit kämpigt att ge sig ut och springa.
Det mentala motståndet har handlat om vetskapen om hur jobbigt det kommer att bli och min besvikelse över att inte kunna göra mig själv rättvisa på grund av något som jag inte kan påverka. Snön alltså.
Jag är fullt medveten om dessa negativa tankar och försöker göra något åt dem. Till viss del kan man väl säga att jag lyckas. Jag springer ju faktiskt ändå! Trots att det har kännts tufft att ge sig ut. Fast det beror nog mest på att jag är fruktansvärt envis, vilket iofs är bra. Men jag vill ju känna glädje.
I alla har nog vintern 09/10 gjort att jag blivit lite bättre på att tänka positiva tankar i motiga stunder. Men jag kan definitivt bli bättre. Lite mer mental träning skulle inte sitta fel alltså.
Måste få lite mer ordning på det som finns där innanför (och frisyren kanske?)
Kommentarer
Trackback
