Lisakarinmatilda

Igår upplevde jag definitivt ett av de tuffaste passet under min "löparkarriär". Det var ca 30 grader varmt och jag sprang 20 km. Det som gjorde det tufft var definitivt inte distansen och inte värmen heller, åtminstonte inte bara värmen. Jag var framför allt riktigt sliten i kroppen efter torsdagens intervaller (Som för övrigt var så jobbiga att jag trodde jag skulle avlida! 1000 m-intervaller ÄR jobbigare än att springa ett marathon enligt min åsikt.). Låren värkte från första steget igår och trots att jag gav mig ut ganska tidigt så visade temperaturen nästan 30 grader redan från start. Dessutom var himlen klarblå och inte ett moln som gav skugga.

Vätskebältets fyra flaskor var fyllda men 0,5 liter är alldeles för lite vätska när det är så varmt. Det visste jag egentligen från början men tänkte att det går nog bra. När vattnet dessutom är varmt när man ska dricka det ger ju dessutom inte särskilt mycket svalka.

Det gick alltså inte så bra i hettan. Jag var riktigt trött, matt och uttorkad. På slutet kunde jag bara tänka på alla värmekollapser under Varvet i maj och jag var livrädd för att sluta på samma sätt. Jag stannade till och med i skuggan vid ett tillfälle men fortsatte efter en kort paus. Jag stannar ALDRIG under ett löppass i vanliga fall. Stundtals övervägde jag att ringa någon som kunde hämta mig, för jag hade mobilen med mig. Men jag kämpade på. Envishet är en av mina skarpaste egenskaper, om det är positivt eller negativt överlämnar jag till andra att avgöra. I alla fall så lyckades jag ta mig hem efter 1:45:30 och höll i snitt 5:16 min/km. Helt okej med tanke på förutsättningarn. Men kämpigare pass har jag nog inte varit med om.

Nu är det VM-final!