Självplågare?
Dagens löppass runt Hammarbykanalen var sannerligen ingen rolig historia. Jag var såå sliten i benen. Fick verkligen kämpa för varje steg. På Danvikstullsbron kom jag ifatt Klara & hennes mamma. Det var en befrielse att ha en anledning att ta det lite lugnare. Småpratade lite med dem i någon minut. Hade gärna fortsatt i deras tempo men något inne i mig sa till mig att fortsätta köra på i mitt tempo. Varför är jag en sån självplågare egentligen?
Mina slitna ben har antagligen att göra med gårdagens tempopass på Kärrtorpsspåret. Efter 3,5 km uppjogg sprang jag 5,2 km på 22:20, alltså i 4:18-tempo. På ett kuperat spår är det ett riktigt mördarpass för mig. Men jag gillar det. Speciellt när det är över. Och dessutom njuter jag som aldrig förr när jag joggar ner efter ett sådant pass.
Mina slitna ben har antagligen att göra med gårdagens tempopass på Kärrtorpsspåret. Efter 3,5 km uppjogg sprang jag 5,2 km på 22:20, alltså i 4:18-tempo. På ett kuperat spår är det ett riktigt mördarpass för mig. Men jag gillar det. Speciellt när det är över. Och dessutom njuter jag som aldrig förr när jag joggar ner efter ett sådant pass.
Kommentarer
Trackback
