En reflektion

Jag blir lika förvånad varje gång jag träffar människor som BARA pratar om sig själva. Dessvärre är denna företeelse inte helt ovanlig så egentligen borde jag ju inte bli förvånad men det blir jag. Eller jag blir åtminstone förundrad. Jag har träffat så många människor, i alla möjliga situationer, som inte frågar någonting om mig utan bara pratar på om sitt. Personligen tycker jag att det tillhör allmänt hyffs att ställa frågor och vara intresserad av sin omgivning. Om man nu inte råkar vara intresserad får man minsann låtsas vara det!

Nu låter det här ju som att JAG vill ha frågor om MIG så att JAG bara kan få prata om MIG SJÄLV men det är givetvis inte det jag menar. Det jag så ofta saknar i konversationer är ett samspel där båda får lika mycket utrymme. Ibland kan det givetvis vara så att någon tar mer plats än den andra och det är helt okej, men när det ständigt är samma person som tar plats och fokus hela tiden är på denne, då tröttnar jag. Det ska handla om ett givande, tagande och ömsesidighet. 

Allt för många gånger har jag varit i situationer då det nästan har varit bråk om att få just sin röst hörd. Det är verkligen skitjobbigt att hela tiden behöva kämpa för att någon ska lyssna på en! Då är det bättre att vara tyst. Oftast handlar det dessutom om att framhäva sig själv, hur bra just jag är, vilka otroliga saker jag har upplevt och annat som egentligen bara berör mig. Totalt ointressant enligt min mening.

Jag gillar samtal som är av ytterligare en dimension eftersom det som finns bakom människors yttre fasad är det som verkligen är intressant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0