Lisakarinmatilda

Ingen vidare upplyftande titel på blogginlägget, jag vet. Men eftersom det är dödsannonser som är föremålet för detta inlägg så tycker jag inte att det är helt fel val av rubrik.

Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Eller jag ögnar i alla fall igenom dem och kollar vilket år de avlidna var födda. Är det någon som är född runt 1940 och senare brukar jag stanna upp vid den annonsen och läsa den lite mer noga. Jag fösöker lista ut hur personen dog och så läser jag alltid dikten. Jag blir så himla berörd när jag läser annonsen och får tårar i ögonen. Mina tankar går just då till den avlidne och till alla anhörig som mist någon som står dem nära.

De värsta annonserna är de då ett barn har dött. Då får jag mycket tårar i ögonen! Har jag börjat min dag med att läsa en sådan dödsannons bär jag med mig en liten sorg resten av den dagen. Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist.

Ibland läser jag även äldre människors dödsannonser och tänker att de har levt ett långt och rikt liv. Så vill jag också ha det!

Även om jag blir berörd och mår lite dåligt av att läsa dödsannonserna så blir det en liten stund av eftertanke. Döden är ju en del av livet och eftersom jag är livrädd för att dö ser jag läsandet av dödsannonserna som bearbetning av denna rädsla. Det fungerar som en slags meditation för mig.