Speciell känsla

I torsdags när jag var ute och sprang fick jag en himla annorlunda känsla. Jag var nästan helt ensam ute, berodde antagligen på det mindre trevliga vädret (grått, trist och regn i luften). När man springer längs Sicklasjön brukar man alltid möta eller springa om andra löpare eller folk som promenerar. Omsprungen blir jag ju aldrig... 

I alla fall, när jag sprang på stigen längs sjön, som för tillfället är helt fantastisk för det känns som man springer i en gyllengul korridor eftersom det är så fullt av gula löv, fick jag den här speciella känslan. Jag kände mig utanför mig själv på något sätt. Precis som om jag betraktade mig själv utifrån. Min hjärna och kropp var separerade. Jag styrde liksom inte min kropp, utan den skötte sig själv. Jag märkte helt enkelt inte att jag sprang. Tankarna var däremot 100 procent närvarande. Det var läskigt men samtidigt oerhört skönt. Ett tag funderade jag på att stanna upp och liksom hitta tillbaka till verkligheten. Jag funderade faktiskt på om det är så här det känns precis innan man ska dö. 

Känslan försvann ganska fort men under resten av rundan hade jag en liten del av den kvar inom mig. Jag har någon gång tidigare upplevet en liknande känsla och det är fantastiskt fascinerande.

Idag är det lördag, vilket betyder långpass. Även idag är det grått och trist väder ute så kanske upplever jag samma känsla igen. Fast antagligen är det inte vädret som framkallar den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0