Underbara långpass
Långpass, alltså löprundor som är lite längre och går lite långsammare än vanliga distanspass är verkligen helt fantastiska ibland. Eftersom tempo är lägre kan man njuta så mycket mer, både av omgivning och av eventuellt sällskap.
Igår sprang jag och min kära Mats en riktigt lååångt långpass. Det blev drygt 25 km i stora delar av Nackas olika naturresarvat. Vi började genom Sickla, via Järlagården mot Saltsjöbaden och sedan i skogarna kring Erstaviken (helt underbart vackert). Efter ca. 16 km kom vi fram i Älta och sprang längs vägen mot Hellasgården. Sedan vek vi av så vi kom in mot Björkhagen och Hammarbyhöjden och avslutade med en härlig nedförslöpning ända hem till Hammarby sjöstad.
Härligt väder var det dessutom! Jag tror faktiskt inte att jag har varit ute i solen på ungefär 1,5 månad eller nåt sånt så det kändes riktigt skönt. D-vitamin liksom! Det var himla trevligt att Mats & jag sprang tillsammans också, det är ju så mycket roligare då och jag gillar att uppleva naturen tillsammans med honom, min kärlek. Dessutom var vi oförskämt pigga. Så klart att det kändes i kroppen när vi började närma oss hem men jag hade nog kunnat springa någon mil till, givetvis inte helt utan smärta då. Men än så länge känns det i alla fall riktigt bra inför marathon i juni!
Jag har varit så dålig på att uppdatera bloggen och "veckans träning"-inlägget har blivit av varken förra eller denna. Ska skärpa mig och göra ett dubbelinlägg i början av nästa vecka.
Igår sprang jag och min kära Mats en riktigt lååångt långpass. Det blev drygt 25 km i stora delar av Nackas olika naturresarvat. Vi började genom Sickla, via Järlagården mot Saltsjöbaden och sedan i skogarna kring Erstaviken (helt underbart vackert). Efter ca. 16 km kom vi fram i Älta och sprang längs vägen mot Hellasgården. Sedan vek vi av så vi kom in mot Björkhagen och Hammarbyhöjden och avslutade med en härlig nedförslöpning ända hem till Hammarby sjöstad.
Härligt väder var det dessutom! Jag tror faktiskt inte att jag har varit ute i solen på ungefär 1,5 månad eller nåt sånt så det kändes riktigt skönt. D-vitamin liksom! Det var himla trevligt att Mats & jag sprang tillsammans också, det är ju så mycket roligare då och jag gillar att uppleva naturen tillsammans med honom, min kärlek. Dessutom var vi oförskämt pigga. Så klart att det kändes i kroppen när vi började närma oss hem men jag hade nog kunnat springa någon mil till, givetvis inte helt utan smärta då. Men än så länge känns det i alla fall riktigt bra inför marathon i juni!
Jag har varit så dålig på att uppdatera bloggen och "veckans träning"-inlägget har blivit av varken förra eller denna. Ska skärpa mig och göra ett dubbelinlägg i början av nästa vecka.
Kommentarer
Trackback
